Bakgrund: Kvinnors behov av modern familjeplanering är inte tillgodosett. Samhällsekonomiska vinster finns att hämta om fler använder långverkande reversibla preventivmedel (LARC), i stället för mindre effektiva kortverkande metoder. Det finns ett behov av förbättrade arbetssätt för att kvinnor genom ett välinformerat beslut ska kunna välja effektiva preventivmedel. Syfte: Att undersöka om reproduktiv anamnes och sociodemografiska faktorer har en inverkan på valet av LARC vid strukturerad respektive sedvanlig preventivmedelsrådgivning, bland ungdomar och unga vuxna (18–24 år) på ungdomsmottagningar i Stockholmsregionen. Metod: Kvantitativ ansats. Klusterrandomiserad studie och substudie av LOWE-studien. Resultat: Planerad användning av LARC innan besöket (OR 45.78, 95% CI 23,54–89,02) och strukturerad preventivmedelsrådgivning (intervention) (OR 3,67, 95% CI 2,24–5,97) var de variabler som visade sig vara påverka valet av LARC. Slutsats: En trolig anledning till att sociodemografiska faktorer och reproduktiv anamnes inte påverkar valet av LARC i denna studie kan vara att preventivmedelsanvändning är ett mer komplext område. Den information som ges vid preventivmedelsrådgivning har en inverkan på majoriteten av alla patienter, men rådande samhällsnormer styr valet av preventivmedel tillsammans med paradigmskiften inom SRHR. Klinisk tillämpbarhet: Resultatet var av klinisk signifikans för vårdpersonal på ungdomsmottagningar och kan kliniskt tillämpas för en fördjupad kunskap kring bidragande faktorer för valet av LARC. / Background: Women’s need for modern family planning is not met. Socioeconomic benefits can be obtained if less-safe methods are replaced by long-acting reversible contraceptives (LARC). There is a need for improvement within the work to enable women to choose effective contraceptives by a well-informed decision. Aim: To investigate if reproductive history and socioeconomic factors have an impact on the choice of LARC under the influence of customary and structured contraceptive counselling, among adolescents and young adults (18-24) at youth clinics in Stockholm, Sweden. Method: Quantitative method. Cluster randomized controlled intervention study, and a substudy of LOWE. Result: Planned use of LARC before the visit (OR 45.78, 95% CI 23,54–89,02) and structured contraceptive counselling (intervention) (OR 3,67, 95% CI 2,24–5,97) was the variables that influenced the choice of LARC. Conclusion: A likely reason why sociodemographic factors and reproductive history did not influence the choice of LARC, could be that contraceptive use is a part of a more complex context. The information provided in contraceptive counselling has an influence on the majority of all patients, but current societal norms control the choice of contraception, as well as paradigm shifts within SRHR. External validity: The result was of clinical significance for staff at youth clinics and can be clinically applied for in-depth knowledge of influencing factors for the choice of LARC.

I Sverige föds ungefär 440 barn döda varje år. Intrauterin fosterdöd kan beskrivas som en stilla födsel och definieras som framfödande av barn som saknar livstecken efter 22 fullgångna graviditetsveckor. En förlossning av ett dödfött barn sker på liknande sätt som en förlossning med ett levande barn. Skillnaden är att fosterhjärtljuden inte behöver övervakas eller registreras. Modern som genomgår förlossningen kan då istället få all uppmärksamhet. Att få ett dödfött barn tillhör inte en vanlig livserfarenhet och innebär en chock för föräldrarna. Intrauterin fosterdöd kan orsaka kraftiga psykiska besvär hos modern. En majoritet har planerat månader och ibland år i förväg för hur livet med ett barn kommer att bli och när barnet sedan dör intrauterint rasar hela deras värld. Sorgen efter ett barn som får en stilla födsel beskrivs som långvarig och djup, speciellt för modern som bär barnet i sin kropp.   Syftet med föreliggande litteraturöversikt var att belysa moderns psykiska hälsa efter att hon mist sitt barn intrauterint.   För att på lämpligt sätt besvara föreliggande studies syfte valdes en litteraturöversikt som metod. Databassökningar gjordes via PubMed, CINAHL och PsychINFO. Resultatet av sökningarna medförde att 18 vetenskapliga artiklar inkluderades. Artiklarna var publicerade från år 2008 till och med år 2018 och både artiklar med kvalitativ och kvantitativ ansats inkluderades i studien. Vetenskaplig kvalitetsgranskning och klassificering genomfördes utifrån Sophiahemmet Högskolas utarbetade bedömningsunderlag. Resultatet framtogs genom integrerad analys av innehåll.   I resultatet framkom det att modern kan drabbas av olika psykiska besvär med varierande svårighetsgrad efter att hon mist sitt barn intrauterint. Ångest, depression, oro, tvångstankar, posttraumatiskt stressyndrom och självmordstankar förekommer. Besvären kan finnas kvar lång tid efter dödfödseln. Känslor av tomhet, olust och skuld beskrevs hos ett flertal mödrar samt skillnader i hur samhället betraktade dem på grund av socioekonomisk och kulturell status. Genom att få stöd från sjukvården och barnmorskor kunde symtomen och besvären minska. Att samla minnen, hålla i barnet, utföra ritualer, mindfulness, stödsamtal eller psykoterapi ledde till att besvären kunde minska.   Slutsatsen som framkommit från föreliggande litteraturöversikt är att den psykiska hälsan hos modern kunde påverkas negativt av den kris som en intrauterin fosterdöd innebär. Hur svåra och långvariga besvären blev var beroende av tillgängligheten och kvaliteten på generellt stöd samt vårdinsatser. / In Sweden, approximately 440 children are stillborn every year. Intrauterine fetal death is sometimes described as a still birth and is defined as the birth of a child who has shown no sign of life after 22 completed pregnancy weeks. The birth of a stillborn child is similar to the birth of a living child. The difference is that the fetal heartbeat does not need to be monitored or recorded. Full attention can be directed at the mother giving birth. Giving birth to a stillborn child is not a normal life experience and is a shock for the parents. Intrauterine fetal death can cause the mother severe mental disorders. A majority has planned months and sometimes years in advance for how life with a child will be and when the child then dies their entire world crumbles. Grieving for a child who is stillborn is described as long lasting and deep, especially for the mother who carried the child in her body.   The aim of this literature review was to illuminate the mother's mental health after she has lost her baby intrauterine.      In order to adequately respond to the purpose of the study, a literature review was chosen as a method. Database searches were made through PubMed, CINAHL and PsychINFO. The result of the searches led to the inclusion of 18 scientific articles. The articles were published from year 2008 to 2018 and both qualitative and quantitative articles were included in the study. Scientific quality review and classification was implemented in the foundation of the Sophiahemmet University Hospital. The result was developed through integrated content analysis.   From the result it emerged that the mother could suffer from various mental disorders with varying degrees of difficulties after she has lost her child intrauterine. Anxiety, depression, worrying, obsessive thoughts, post-traumatic stress disorder and suicidal thoughts occur. The discomfort can last long after the birth of a stillborn child. Feelings of emptiness, unrest and guilt were shown by a number of mothers as well as differences in how society saw them based on their socio-economic and cultural status. By receiving support from health care staff and midwives, the symptoms and disorders could be reduced. Collecting memories, holding the child, performing rituals, mindfulness, counseling or psychotherapy could also lead to reduced symptoms.   The conclusion from the literature review is that the mental health of the mother was adversely affected by the crisis that an intrauterine fetal death implies. How severe and long-lasting problems became, depended on availability and quality of general support and efforts from the healthcare system.

United Nations has lately stated ambitious health targets for 2030 in the Sustainable Development Goal agenda, following the already achieved progress between 1990 and 2015 when the number of children dying before the age of five was reduced by more than half. However, the mortality reduction in the first month of life after birth has not kept the same pace. Furthermore, a large number of stillbirths have previously not been accounted for. The aim of this thesis was to evaluate the impact of clinical training in neonatal resuscitation, and to identify strategies for an effective implementation at a maternal health facility in Nepal. Focus group discussions were used to explore the perceptions of teamwork among staff working closest to the infant at the facility. A prospective cohort study with nested referents was applied to determine effect on birth outcomes after an intervention with Helping Babies Breathe, a simplified protocol for neonatal resuscitation. Sustainability of the acquired skills after training was addressed by employing a quality improvement cycle. Video recordings of health workers performance were collected to analyse adherence to protocol. Midwives described the need for universal protocols in neonatal resuscitation and management involvement in clinical audit and feedback. There was a reduction of intrapartum stillbirth (aOR 0.46, 95% CI 0.32–0.66) and neonatal mortality within 24 hours of life (aOR 0.51, 95% CI 0.31–0.83) after the intervention. Ventilation of infants increased (OR 2.56, 95% CI 1.67–3.93) and potentially harmful suctioning was reduced (OR 0.13, 95% CI 0.09–0.17). Neonatal death from intrapartum-related complications was reduced and preterm infants survived additional days in the neonatal period after the intervention. Low birth weight was not found to be a predictor of deferred resuscitation in the studied context. This study confirmed the robustness of Helping Babies Breathe as an educational tool for training in neonatal resuscitation. Accompanied with a quality improvement cycle it reduced intrapartum stillbirth and mortality on the day of delivery in a low-income facility setting. Improved postnatal care is needed to maintain the gains in survival through the neonatal period. Increased management involvement in audit and quality of care could improve clinical performance among health workers.