<p>Syfte: Syftet med denna uppsats är att utreda hur tjänstekvaliteten påverkas av fastighetsmäklarens roll som opartisk mellanman. Studien har genomförts med syfte att ge ett bidrag till debatten om huruvida fastighetsmäklarens opartiska roll påverkar den enskilde konsumenten.</p><p>Metod: Studien genomfördes med en kvalitativ metod. Samtliga intervjuer var personliga och alla utom en genomfördes med inspelningsutrustning. Urvalet föll på en rad sakkunniga inom fastighetsmäklarbranschen samt ett antal verksamma fastighetsmäklare. Intervjusvaren sammanfattades sedan och blev det empiriska underlaget. All empirisk data kopplades sedan till vår teoretiska referensram för att utgöra studiens analysdel.</p><p>Resultat & slutsats: De slutsatser vi dragit av denna studie är att den av kunden upplevda tjänstekvaliteten påverkas negativ av fastighetsmäklarens roll som opartisk mellanman. Vi har funnit att kundernas förväntningar i många fall inte stämmer överens med den tjänst som fastighetsmäklarna tillhandahåller. Den av kunden upplevda tjänstekvaliteten får stå tillbaka för ett starkt konsumentskydd samt en, i relation till andra länder, billig och effektiv fastighetsöverlåtelse. Fastighetsmäklarens roll som opartisk mellanman bygger på en bra idé då den skapar gynnsamma förutsättningar för effektiva fastighetsaffärer. Den tjänsteutformning som gäller idag fungerar tillfredställande men har stora utvecklingsmöjligheter. Ett tydliggörande av fastighetsmäklarens rättigheter och skyldigheter gentemot parterna skulle kunna bidra till en bättre tjänstekvalitet samt mer realistiska förväntningar hos kunderna.</p><p>Förslag till fortsatt forskning: Denna uppsats består endast av en kvalitativ undersökning med fastighetsmäklare och branschexperter. Vi föreslår därför undersökningar genom kvantitativa studier om vad fastighetsmäklarnas kunder upplever är bra kvalitet för tjänsten samt vilka deras förväntningar är. Vi föreslår även undersökningar om vad de danska konsumenterna anser är bra kvalitet gällande tjänsten samt en jämförelse med svenska konsumenter.</p><p>Uppsatsens bidrag: Uppsatsen har bidragit till att belysa den problematik som finns gällande fastighetsmäklarens opartiska roll som mellanman. Detta är ett inlägg i den debatt som förs kring ämnet. Vår förhoppning är att denna studie kan komma att bidra till en större inblick i varför fastighetsmäklarens roll bör tydliggöras i lag för att i högre grad gynna konsumenterna. Vår förhoppning är att denna studie tas emot med intresse.</p>

Syfte: Syftet med denna uppsats är att utreda hur tjänstekvaliteten påverkas av fastighetsmäklarens roll som opartisk mellanman. Studien har genomförts med syfte att ge ett bidrag till debatten om huruvida fastighetsmäklarens opartiska roll påverkar den enskilde konsumenten. Metod: Studien genomfördes med en kvalitativ metod. Samtliga intervjuer var personliga och alla utom en genomfördes med inspelningsutrustning. Urvalet föll på en rad sakkunniga inom fastighetsmäklarbranschen samt ett antal verksamma fastighetsmäklare. Intervjusvaren sammanfattades sedan och blev det empiriska underlaget. All empirisk data kopplades sedan till vår teoretiska referensram för att utgöra studiens analysdel. Resultat &amp; slutsats: De slutsatser vi dragit av denna studie är att den av kunden upplevda tjänstekvaliteten påverkas negativ av fastighetsmäklarens roll som opartisk mellanman. Vi har funnit att kundernas förväntningar i många fall inte stämmer överens med den tjänst som fastighetsmäklarna tillhandahåller. Den av kunden upplevda tjänstekvaliteten får stå tillbaka för ett starkt konsumentskydd samt en, i relation till andra länder, billig och effektiv fastighetsöverlåtelse. Fastighetsmäklarens roll som opartisk mellanman bygger på en bra idé då den skapar gynnsamma förutsättningar för effektiva fastighetsaffärer. Den tjänsteutformning som gäller idag fungerar tillfredställande men har stora utvecklingsmöjligheter. Ett tydliggörande av fastighetsmäklarens rättigheter och skyldigheter gentemot parterna skulle kunna bidra till en bättre tjänstekvalitet samt mer realistiska förväntningar hos kunderna. Förslag till fortsatt forskning: Denna uppsats består endast av en kvalitativ undersökning med fastighetsmäklare och branschexperter. Vi föreslår därför undersökningar genom kvantitativa studier om vad fastighetsmäklarnas kunder upplever är bra kvalitet för tjänsten samt vilka deras förväntningar är. Vi föreslår även undersökningar om vad de danska konsumenterna anser är bra kvalitet gällande tjänsten samt en jämförelse med svenska konsumenter. Uppsatsens bidrag: Uppsatsen har bidragit till att belysa den problematik som finns gällande fastighetsmäklarens opartiska roll som mellanman. Detta är ett inlägg i den debatt som förs kring ämnet. Vår förhoppning är att denna studie kan komma att bidra till en större inblick i varför fastighetsmäklarens roll bör tydliggöras i lag för att i högre grad gynna konsumenterna. Vår förhoppning är att denna studie tas emot med intresse.

Denna kunskapsöversikt är baserad på frågeställningen: På vilket sätt kan lärares politiska åsikter påverka samhällskunskapsundervisningen? I texten presenteras en bakgrund till ämnet samt några uppmärksammade fall. Metodkapitlet beskriver informationssökningsprocessen samt materialet som har använts under arbetets gång. I resultatdelen beskrivs läroplanen, samhällskunskapens centrala innehåll och yttrandefriheten för att sedan sättas i relation till frågeställningen i diskussionsdelen. Resultatet visar att många lärare upplever att de ej har full yttrandefrihet i sin yrkesroll och att det kan vara svårt att kombinera lärarrollen med ett öppet politiskt engagemang. Inför framtida forskning skulle det kunna vara intressant att spinna vidare på hur lärares vardag återspeglar sig i undervisningen. Ett exempel på en framtida forskningsfråga skulle kunna vara: På vilket sätt kan lärares religiösa uppfattningar påverka religionsundervisningen?

Competition law constitute a significant part in the maintenance of an internal market. Due to its relevance and its deleterious effects that may emerge in the lack of competition between companies, the European union has institute laws to prevent lack of competition and to encourage a free competition. In accordance with the purpose to achieve an internal market, the European union has enacted article 101 in the Treaty on the Functioning of the European Union. Despite the prohibition against anti-competitive collaborations nevertheless companies conclude agreements with anti-competitive contents. For instance, competitive companies agree to set sales prices, limit or control productions or/and share markets or sources of supply. As a result of these anti-competitive actions the commission has acquired a far-reaching authority to detect and to remediate anti-competitive collaborations. This capacity that the commission has received, is however restrained by the rights and freedoms prescribed in the European Convention on Human Rights. According to article 6 in the European Convention on Human rights everyone within the members’ jurisdiction is guaranteed the right to a fair trial. The right to a fair trial contains inter alia a right to remain silent and also a right to not incriminate oneself by being forced to leave oppressive information. Article 6 in the convention also includes a right to not be presumed guilty until convicted or until evidence can prove otherwise. Pursuant to this presumption of innocence it is the prosecutor, or more rightfully in this case, the commission, that has the burden to prove that the accused is in fact guilty. Furthermore, article 6 stipulates that independence and impartiality of courts is of great importance in the context of the right to a fair trial. Associated with the requirement of an independence and impartial court, the commission has been criticized for not attain these demands. This paper aims thus to investigate if the right to not incriminate oneself according to article 6 in the European Convention on Human rights is respected in the European Union, and to establish whether a company that is suspected for anti-competitive collaborations is guaranteed a trial in an independent and impartial court. The essay is based on relevant directives and regulations, doctrine and relevant practice. The European Convention is intended to have a permeating effect by providing inviolable rights and freedoms for everyone. However, after a comparison between the Court of Justice of the European Union and the European Court of Human Rights some differences can be noted. It seems that the right to a fair trial, and more specific, the right to not incriminate oneself, is not as established and far-reaching in the practice from the Court of Justice of the European Union as it is in the practice from the European Court of Human Rights. It can be noted that the commission's entities seem to have a more primary position when it comes to competition law rather than fully uphold the right to not incriminate oneself, which the European Court strictly enforce. Furthermore, the legal status of the Commission as an independent and impartial court can be questioned due to the Commission's dual roles as both investigators and prosecutors. Against that background some questions could be raised concerning which legal status the European Convention of the Human Rights actually has in the European Union in field of competitive law. / Konkurrensrätten utgör en viktig beståndsdel i främjandet av den inre marknaden inom EU. På grund av dess stora relevans och med bakgrund av de skadliga effekter som kan uppstå vid en brist på konkurrens, har den europeiska unionen instiftat lagar för att upprätta och vidmakthålla en effektiv konkurrens. I enlighet med syftet att uppnå en inre marknad med fri rörlighet, har unionen antagit artikel 101 Funktionsfördraget vilken stipulerar ett förbud mot konkurrensbegränsande samarbete. Trots det förbud som finns lagstadgat så förekommer det ändå att företag ingår överenskommelser med varandra som har ett konkurrensbegränsande syfte och/eller resultat. Uppgörelserna består ofta i ett försök att fixera försäljningspriserna, begränsa eller kontrollera produktionen och/eller fördela marknader eller inköpskällor.  På grund därav har kommissionen getts långtgående befogenheter för att upptäcka och beivra konkurrensbegränsande samarbeten mellan företag. De befogenheter som kommissionen har tilldelats begränsas emellertid av de rättigheter samt friheter som den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, Europakonventionen, uppställer. Enligt artikel 6 Europakonventionen ska alla garanteras en rätt till en rättvis rättegång. Rättigheten omfattar bland annat en rätt att tiga samt en rätt att inte behöva lämna uppgifter som betraktas vara besvärande för den misstänkte. Artikel 6 Europakonventionen omfattar även en rätt att betraktas vara oskyldig tills dess att motsatsen har bevisats, den så kallade oskyldighetspresumtionen. Enligt denna presumtion åligger det åklagaren, eller snarare kommissionen i det här fallet, att frambringa bevis som styrker att den misstänkte faktiskt är skyldig. Därutöver stipulerar artikel 6 Europakonventionen en rätt att få sitt ärende prövat av en opartisk samt oavhängig domstol. Under den senaste tiden har kritik riktats mot kommissionen då organet inte anses uppfylla de krav som uppställs för att få betraktas vara en domstol i konventionens mening. Den här uppsatsen syftar till att utreda huruvida de nämnda rättigheterna i artikel 6 Europakonventionen garanteras och respekteras i EU:s konkurrensrätt. Uppsatsen är baserad på relevanta förordningar, doktrin samt rättspraxis. Europakonventionen är tänkt att ha en genomsyrande effekt genom att tillhandahålla okränkbara rättigheter och friheter för alla. Vid en jämförelse mellan den praxis som har utarbetats av EU-domstolen och den praxis som har sammanställts av Europadomstolen, kan emellertid vissa skillnader noteras. Rätten till en rättvis rättegång, eller snarare rätten mot självangivelse, synes inte vara lika etablerad och långtgående i EU-domstolens praxis vad avser konkurrensrättens område, till skillnad från Europadomstolens praxis. Inom unionen tycks kommissionens befogenheter ha en primär position och konventionens rättigheter en sekundär sådan. Vidare kan kommissionens legala status som en opartisk och oavhängig domstol ifrågasättas då organet agerar såväl utredare som åklagare. Med bakgrund därav kan det diskuteras kring vilken status som konventionens rättigheter och friheter egentligen har och om dessa är förenliga med konkurrensrätten.

<p>Medlare- Är du kompetent, rättrådig samt opartisk?</p><p>En kvalitativ studie kring lekmannamedlare respektive tjänstemedlare</p><p>Sammanfattning</p><p>Syftet med uppsatsen var att undersöka tre regionsamordnares erfarenheter av funktionen lekmannamedlare och tjänstemedlare kring deras medlingsuppdrag. Uppsatsens fråge- ställningar var följande: – Lever lekmannamedlaren respektive tjänstemedlaren upp till begreppen, kompetent, rättrådig samt opartisk? Den tredje frågeställningen är – Vad är den specifika skillnaden mellan lekmannamedlare respektive tjänstemedlare kring ett medlingsuppdrag? Empirin består av kvalitativa forskningsintervjuer med tre region- samordnare. Dessa ansvarar för olika medlingsverksamheter. En ansvarar för lekmannamedlare, en verksamhet består av tjänstemedlare samt den tredje regionsamordnaren ansvarar över både lekmannamedlare och tjänstemedlare. Detta urval av respondenter valdes för att inte ett visst perspektiv skulle sätta sin prägel på studien. Tolkningsramen består av de tre begreppen kompetent, rättrådig samt opartisk, därtill tidigare forskning och teorier. Resultatet indikerar att lekmannamedlaren är mer opartisk än tjänstemedlaren. Resultatet visar vidare att den specifika skillnaden är att en tjänstemedlare som regel är anställd av socialtjänsten. Tjänstemedlaren är mer styrd av formella lagar och regler, en lekman upplevs vara friare.</p><p>Nyckelord: Medling, lekmannamedlare, tjänstemedlare, kompetent, rättrådig, opartisk</p>

Medlare- Är du kompetent, rättrådig samt opartisk? En kvalitativ studie kring lekmannamedlare respektive tjänstemedlare Sammanfattning Syftet med uppsatsen var att undersöka tre regionsamordnares erfarenheter av funktionen lekmannamedlare och tjänstemedlare kring deras medlingsuppdrag. Uppsatsens fråge- ställningar var följande: – Lever lekmannamedlaren respektive tjänstemedlaren upp till begreppen, kompetent, rättrådig samt opartisk? Den tredje frågeställningen är – Vad är den specifika skillnaden mellan lekmannamedlare respektive tjänstemedlare kring ett medlingsuppdrag? Empirin består av kvalitativa forskningsintervjuer med tre region- samordnare. Dessa ansvarar för olika medlingsverksamheter. En ansvarar för lekmannamedlare, en verksamhet består av tjänstemedlare samt den tredje regionsamordnaren ansvarar över både lekmannamedlare och tjänstemedlare. Detta urval av respondenter valdes för att inte ett visst perspektiv skulle sätta sin prägel på studien. Tolkningsramen består av de tre begreppen kompetent, rättrådig samt opartisk, därtill tidigare forskning och teorier. Resultatet indikerar att lekmannamedlaren är mer opartisk än tjänstemedlaren. Resultatet visar vidare att den specifika skillnaden är att en tjänstemedlare som regel är anställd av socialtjänsten. Tjänstemedlaren är mer styrd av formella lagar och regler, en lekman upplevs vara friare. Nyckelord: Medling, lekmannamedlare, tjänstemedlare, kompetent, rättrådig, opartisk

Fastighetsmäklaren har att rätta sig efter fastighetsmäklarlag (1995:400) då han utför sitt arbete. I 12 § fastighetsmäklarlagen står det att fastighetsmäklaren i allt skall iaktta god fastighetsmäklarsed och att mäklaren därvid skall se till både säljarens och köparens intresse. Regleringen innebär att mäklaren i alla situationer har att rätta sig efter god mäklarsed. Fastighetsmäklarlagen är en konsumentfrämjande lag vilket bör innebära att konsumenter genom att läsa lagtexten kan få en klar bild över vilka skyldigheter en mäklare har. Formuleringen i 12 § fastighetsmäklarlagen påvisar närmast innebörden att mäklaren alltid är skyldig att se till båda parternas intressen samtidigt som han därutöver följer god fastighetsmäklarsed i övrigt. De situationer som i lagtext finns nämnda kring fastighetsmäklarens uppdrag får ses som mäklarens centrala skyldigheter. Bland annat finns det reglering om fastighetsmäklarens; skyldighet att inte bedriva annan förtroenderubbande verksamhet (14 §), rådgivnings- och upplysningsplikt (18 §), ombudsförbud (15 §) m.m. I alla fallen kan mäklarens centrala skyldigheter utvidgas eller inskränkas av vad som följer av god fastighetsmäklarsed. Fastighetsmäklarens roll som en opartisk mellanman skiljer sig från övriga mellanmän som endast behöver se till sin uppdragsgivares intressen. Mäklarens ersättning utgår i regel en-dast då en förmedling kommer till stånd och då i form av provision. Fastighetsmäklaren har således ett starkt egenintresse av att få fastigheten såld samt att få ett så högt pris på fastigheten som möjligt. Det anses av god mäklarsed accepterat att mäklaren i prisfrågan får se till endast säljarens intresse och således även få sina egna intressen uppfyllda. Mäklaren måste dock i övrigt se till båda parternas intressen vilket innebär att han bland annat måste upplysa köparen om omständigheter som kan tänkas vara av intresse för honom. Mäklarens professionella agerande ställs på sin spets då han får en möjlighet att dra egen ekonomisk vinning genom att påverka prisfrågan, då mäklaren kan undanhålla eller lämna felaktig in-formation till en köpare som kan innebära att priset på fastigheten sjunker. Exempelvis kan mäklaren vid budgivningen lämna simulerade bud, eller berätta att det finns fler spekulanter på en fastighet än vad som verkligen är fallet. Således blir de spekulanter som verkligen är intresserade av att köpa fastigheten mer benägna att höja sina egna bud. Då det inte ställs några krav på att fastighetsmäklaren redovisar för köparen hur budgivningen gått till finns det inga konkreta bevis mot att mäklaren agerat ohederligt. Risken för att bli upptäckt är så gott som obefintlig och det blir mäklarens samvete och professionalitet som avgör huruvi-da han väljer att agera. Att simulera och lämna felaktiga uppgifter är självklart inte förenligt med god fastighetsmäklarsed och det är därför viktigt att mäklare som bryter mot god fas-tighetsmäklarsed straffas. Att fastighetsmäklaren skall vara en opartisk mellanman, samtidigt som hans ersättning är beroende av hur hög köpeskilling som erläggs, ställer höga krav på honom. Att han i prisfrågan får frångå den opartiska mellanmansrollen följer av god fastighetsmäklarsed och går inte utläsa av lagtext. Det bör göras klarare att mäklarens skyldighet att se till både säljarens och köparens intressen begränsas av god fastighetsmäklarsed då fastighetsmäklarlagen är en konsumentfrämjande lag. Konsumenter bör inte förvirras genom vaga hänvisningar och formuleringar. Att mäklaren trots allt även i fortsättningen bör inneha en opartisk mellanmansroll får anses som klart, då det annars skulle krävas att köparen skaffar ett eget ombud som ser till köparens intressen. Att det är säljaren som ensam ersätter mäklaren motiverar att mäklaren endast ser till säljarens intresse i prisfrågan då det annars inte skulle finnas några större ambitioner av mäklaren att försöka få ett så bra bud som möjligt på fastigheten. Säljarens intresse av att anlita en fastighetsmäklare torde i så fall försvinna då mäklaren inte skulle garantera att ett högre pris erhålls än om säljaren själv skött förmedlingen. / The estate agent has to follow the rules for estate agents in Fastighetsmäklarlag (1995:400) when he performs his work. The 12 § direct that the estate agent has to follow good customs in all his work, and he has to fulfil both the vendor and the purchasers interests. The legislation states that the estate agent, in all situations, has to take good customs into account. This means that the estate agent does not have to take both parties interests into consideration in questions concerning the price and is allowed to act only in the favour of the vendor. Fastighetsmäklarlagen is a legislation which promotes the consumers interests, which should mean that consumers can get a clear image of the legislation by reading the words of the Act. The wording of the 12 § gives the reader the impression that the estate agent always is obliged to look into both parties interests, and in addition to that, follow good customs. The estate agent´s main obligations are directed in the legislation, but all the obligations can be restricted or increased depending on what follows from good customs. The estate agent is in general compensated by commission only when a property is sold. It is therefore in the estate agent’s own interest to sell the property for as much as possible. In situations concerning the price it is acceptable by good custom that the estate agent, only has to look into the vendor’s best interest, and therefore the estate agent also gets his own interests fulfilled. The professional acting by the estate agent can be doubted as he has the opportunity to receive a bigger compensation by influencing the price, since the estate agent can withhold or leave incorrect information to the purchaser, which can conduct the price to decrease. For example the estate agent can in the bidding situation present feign bids or act like there is more prospective buyers for the property than there really is. Thus the prospective buyers, which really are interested in buying the property, become more demanded to raise their bids. Since there is no requirements that demand the estate agent to present information for the purchaser about how the bidding has proceeded it is difficult to prove that the estate agent has acted against good customs. The risk to be discovered is almost non-existent and instead it is the estate agent’s own conscience and professionalism that decides how he choose to act. To present feign bids and incorrect information is obviously not appropriate by good customs and it is therefore important that those estate agents which act against good customs are punished. The estate agents are expected to put both parties interests first, at the same time as their compensation depend on the purchase price, this put high demands on the estate agent’s acting. By the wordings of the regulation in fastighetsmäklarlagen, it is not possible to make the conclusion that the estate agent does not have to take the purchaser’s interest into con-sideration in situations concerning the price. It has to be more obvious that the estate agent’s duty to take both parties interests into consideration is depending on good customs, since fastighetsmäklarlagen is a legislation that promotes consumers. Consumers shall not be confused by unclear references and expressions. The estate agent should continue to fulfil both parties interest; otherwise it would be necessary for the purchaser to engage his own agent, who can fulfil his interests. Since it is the vendor alone that compensates the estate agent, it is justified that the estate agent only takes the vendor’s interests into consideration, in questions concerning the price.

<p>Fastighetsmäklaren har att rätta sig efter fastighetsmäklarlag (1995:400) då han utför sitt arbete. I 12 § fastighetsmäklarlagen står det att fastighetsmäklaren i allt skall iaktta god fastighetsmäklarsed och att mäklaren därvid skall se till både säljarens och köparens intresse. Regleringen innebär att mäklaren i alla situationer har att rätta sig efter god mäklarsed. Fastighetsmäklarlagen är en konsumentfrämjande lag vilket bör innebära att konsumenter genom att läsa lagtexten kan få en klar bild över vilka skyldigheter en mäklare har. Formuleringen i 12 § fastighetsmäklarlagen påvisar närmast innebörden att mäklaren alltid är skyldig att se till båda parternas intressen samtidigt som han därutöver följer god fastighetsmäklarsed i övrigt.</p><p>De situationer som i lagtext finns nämnda kring fastighetsmäklarens uppdrag får ses som mäklarens centrala skyldigheter. Bland annat finns det reglering om fastighetsmäklarens; skyldighet att inte bedriva annan förtroenderubbande verksamhet (14 §), rådgivnings- och upplysningsplikt (18 §), ombudsförbud (15 §) m.m. I alla fallen kan mäklarens centrala skyldigheter utvidgas eller inskränkas av vad som följer av god fastighetsmäklarsed.</p><p>Fastighetsmäklarens roll som en opartisk mellanman skiljer sig från övriga mellanmän som endast behöver se till sin uppdragsgivares intressen. Mäklarens ersättning utgår i regel en-dast då en förmedling kommer till stånd och då i form av provision. Fastighetsmäklaren har således ett starkt egenintresse av att få fastigheten såld samt att få ett så högt pris på fastigheten som möjligt. Det anses av god mäklarsed accepterat att mäklaren i prisfrågan får se till endast säljarens intresse och således även få sina egna intressen uppfyllda. Mäklaren måste dock i övrigt se till båda parternas intressen vilket innebär att han bland annat måste upplysa köparen om omständigheter som kan tänkas vara av intresse för honom. Mäklarens professionella agerande ställs på sin spets då han får en möjlighet att dra egen ekonomisk vinning genom att påverka prisfrågan, då mäklaren kan undanhålla eller lämna felaktig in-formation till en köpare som kan innebära att priset på fastigheten sjunker. Exempelvis kan mäklaren vid budgivningen lämna simulerade bud, eller berätta att det finns fler spekulanter på en fastighet än vad som verkligen är fallet. Således blir de spekulanter som verkligen är intresserade av att köpa fastigheten mer benägna att höja sina egna bud. Då det inte ställs några krav på att fastighetsmäklaren redovisar för köparen hur budgivningen gått till finns det inga konkreta bevis mot att mäklaren agerat ohederligt. Risken för att bli upptäckt är så gott som obefintlig och det blir mäklarens samvete och professionalitet som avgör huruvi-da han väljer att agera. Att simulera och lämna felaktiga uppgifter är självklart inte förenligt med god fastighetsmäklarsed och det är därför viktigt att mäklare som bryter mot god fas-tighetsmäklarsed straffas.</p><p>Att fastighetsmäklaren skall vara en opartisk mellanman, samtidigt som hans ersättning är beroende av hur hög köpeskilling som erläggs, ställer höga krav på honom. Att han i prisfrågan får frångå den opartiska mellanmansrollen följer av god fastighetsmäklarsed och går inte utläsa av lagtext. Det bör göras klarare att mäklarens skyldighet att se till både säljarens och köparens intressen begränsas av god fastighetsmäklarsed då fastighetsmäklarlagen är en konsumentfrämjande lag. Konsumenter bör inte förvirras genom vaga hänvisningar och formuleringar. Att mäklaren trots allt även i fortsättningen bör inneha en opartisk mellanmansroll får anses som klart, då det annars skulle krävas att köparen skaffar ett eget ombud som ser till köparens intressen. Att det är säljaren som ensam ersätter mäklaren motiverar att mäklaren endast ser till säljarens intresse i prisfrågan då det annars inte skulle finnas några större ambitioner av mäklaren att försöka få ett så bra bud som möjligt på fastigheten. Säljarens intresse av att anlita en fastighetsmäklare torde i så fall försvinna då mäklaren inte skulle garantera att ett högre pris erhålls än om säljaren själv skött förmedlingen.</p> / <p>The estate agent has to follow the rules for estate agents in Fastighetsmäklarlag (1995:400) when he performs his work. The 12 § direct that the estate agent has to follow good customs in all his work, and he has to fulfil both the vendor and the purchasers interests. The legislation states that the estate agent, in all situations, has to take good customs into account. This means that the estate agent does not have to take both parties interests into consideration in questions concerning the price and is allowed to act only in the favour of the vendor.</p><p>Fastighetsmäklarlagen is a legislation which promotes the consumers interests, which should mean that consumers can get a clear image of the legislation by reading the words of the Act. The wording of the 12 § gives the reader the impression that the estate agent always is obliged to look into both parties interests, and in addition to that, follow good customs. The estate agent´s main obligations are directed in the legislation, but all the obligations can be restricted or increased depending on what follows from good customs.</p><p>The estate agent is in general compensated by commission only when a property is sold. It is therefore in the estate agent’s own interest to sell the property for as much as possible. In situations concerning the price it is acceptable by good custom that the estate agent, only has to look into the vendor’s best interest, and therefore the estate agent also gets his own interests fulfilled. The professional acting by the estate agent can be doubted as he has the opportunity to receive a bigger compensation by influencing the price, since the estate agent can withhold or leave incorrect information to the purchaser, which can conduct the price to decrease. For example the estate agent can in the bidding situation present feign bids or act like there is more prospective buyers for the property than there really is. Thus the prospective buyers, which really are interested in buying the property, become more demanded to raise their bids.</p><p>Since there is no requirements that demand the estate agent to present information for the purchaser about how the bidding has proceeded it is difficult to prove that the estate agent has acted against good customs. The risk to be discovered is almost non-existent and instead it is the estate agent’s own conscience and professionalism that decides how he choose to act. To present feign bids and incorrect information is obviously not appropriate by good customs and it is therefore important that those estate agents which act against good customs are punished.</p><p>The estate agents are expected to put both parties interests first, at the same time as their compensation depend on the purchase price, this put high demands on the estate agent’s acting. By the wordings of the regulation in fastighetsmäklarlagen, it is not possible to make the conclusion that the estate agent does not have to take the purchaser’s interest into con-sideration in situations concerning the price. It has to be more obvious that the estate agent’s duty to take both parties interests into consideration is depending on good customs, since fastighetsmäklarlagen is a legislation that promotes consumers. Consumers shall not be confused by unclear references and expressions.</p><p>The estate agent should continue to fulfil both parties interest; otherwise it would be necessary for the purchaser to engage his own agent, who can fulfil his interests. Since it is the vendor alone that compensates the estate agent, it is justified that the estate agent only takes the vendor’s interests into consideration, in questions concerning the price.</p>

Denna uppsats diskuterar det faktum att många lärarstudenter inom Religionsvetenskap och lärande är kristna eller, i mer sällsynta fall, bekänner sig till någon annan traditionell religion. Enligt läroplanen skall undervisningen i skolorna vara icke konfessionell, vilket skulle kunna uppfattas som något av ett problem om lärarstaben i det aktuella ämnet är aktivt troende. Länge bedrevs undervisningen av kyrkan men efterhand växte kraven på objektiv undervisning och statliga skolor tog över och sekulariserade undervisningen. På 1960-talet var kravet på objektivitet så stort att många lärare blev rädda för att undervisa och på så sätt råka påverka sina elever med sina egna åsikter. Nu har kraven på objektivitet mattats och detta kan ses i de undersökningar som ligger till grund för denna uppsats. Lärarstudenter och gymnasieelever efterfrågar inte objektivitet i lika stor utsträckning och man kan skönja en återgång till de romantiska tankarna . Trots detta ställer sig denna uppsats kritisk till det faktum att så stor andel av de blivande religionslärarna är erkännande troende. Detta på grund av de resultat som framkom i enkäten som gymnasieeleverna fick besvara. De anser inte objektivitet vara mycket viktigt men tycker trots det att den religionsundervisning de mottagit är till stor del partisk. Man kan tydligt se en polarisering mellan blivande religionslärares och gymnasieelevers syn på ämnet. / This essay discusses the fact that many teacher students within religious education are Christians or, in more rare cases, believe in some other traditional religion. The laws governing Swedish schools state that the education should be non-confessional, something that can be seen as a problem with a confessing staff. For a long time, schools were run by the church, but gradually the demand for objectivity arose and public schools took over and secularized the education. In the 1960´s, the demand for objectivity was so grand that many teachers became afraid of teaching and by mistake happen to influence their pupils with their own views. The demand for objectivity has somewhat subsided and this can be seen in the surveys this essay is based on. Teacher students and pupils in upper secondary school does not ask for objectivity in the same way as they used to and you can see a return to the more romantic ideas. Still, this essay is critical of the fact that so many teachers-to-be are confessing themselves to a belief; this due of the results from the questionnaire concerning upper secondary pupils. They think objectivity is not of the highest importance but still claim that the religious education they receive is to a large extent partial. One can clearly see a polarization between the upper secondary pupils and the teacher students’ opinions.

Denna studies syfte är att undersöka och problematisera hur betygssättningen i skolan kan göras mer rättvis. Detta görs utifrån ett empiriskt underlag bestående av intervjuer med sex gymnasielärare i samhällskunskap. Intervjuerna analyseras utifrån en teoretisk utgångspunkt om vad rättvis betygssättning består i och vilka krav detta ställer på läraren. Resultatet visar att lärarna tvivlar på att betygen är rättvisa. Lärarnas eget synsätt på rättvisa går bortom formella krav på likvärdighet och opartiskhet. Utöver dessa aspekter lyfts samspelet med eleverna fram samt att ideal som att vara en engagerad lärare som tar hänsyn till individers olika förutsättningar betonas. Lärarna motsätter sig förslag på att stärka likvärdigheten som uppfattas som reglerande och som ett hot mot elevernas och deras eget inflytande över undervisningen. Mer rättvisa betyg kan istället uppnås med bland annat ökade kunskaper om betygssättning, ett utökat samarbete mellan lärare samt tydligare betygskriterier.