No description available.

Bostadsbristen som råder i Sverige har gjort det möjligt för förstahandshyresgäster att göra ekonomisk vinst på otillåtna andrahandsupplåtelser och oskäliga andrahandshyror. Denna möjlighet har gett upphov till att nämnda företeelser är två växande problem på den svenska hyresmarknaden. I kommittébetänkandet Utredningen om åtgärder mot handel med hyreskontrakt (SOU 2017:86) presenteras förslag till revideringar i hyreslagen som är ämnade att motverka dessa problem. I utredningen föreslås att rekvisitet för självständigt brukande vid andrahandsupplåtelser förtydligas. Detta eftersom hyresgästen tidigare med framgång kunnat komma runt ett förverkande av hyresrätten vid otillåten andrahandsupplåtelse, genom att hävda att upplåtelsen avsett inneboende. Vidare ska det förtydligas vad som anses vara en skälig andrahandshyra, eftersom reglerna tidigare ansetts vara svårtillämpade. Med anledning av det senare förtydligandet anser utredningen att det är motiverat att förlänga tidsfristen för återbetalning av oskäliga andrahandshyror, och införa två nya förverkandegrunder som ska bli tillämpliga då hyresgästen otillåtet har gjort ekonomisk vinst på en andrahandsupplåtelse. Dessutom ska förverkandegrunden vad gäller otillåtna andrahandsuthyrningar skärpas, genom att möjligheten att vidta rättelse slopas. Den nuvarande regleringen har resulterat i att hyresgäster, efter att ha vidtagit rättelse, har undgått förverkande av hyresrätten samtidigt som de har kunnat fortsätta hyra ut otillåtet i andra hand. Efter att ha analyserat förslaget ur sociala aspekter samt marknads- och rättssäkerhetsperspektiv kan konstateras att åtgärderna är ingripande gentemot hyresgäster. Trots hyreslagens karaktär av skyddslagstiftning, synes emellertid de föreslagna revideringarna av hyreslagen motiverade för att förbättra hyresmarknadens funktion. Bestämmelsernas avskräckande effekt torde motverka förekomsten av otillåtna andrahandsupplåtelser och oskäliga andrahandshyror. Analysen visar dock att den femåriga preskriptionstid som föreslås vid handel med andrahandskontrakt är oproportionerlig. Dessutom finns det behov av att utreda hur ett barnperspektiv lämpligast kan införas i hyreslagen, eftersom barn är de som drabbas hårdast i vräkningssituationer.

I uppsatsen har lagändringen från 2019 analyserats till följd av regeringens förslag för att bemöta problematiken med olovliga andrahandsupplåtelser av hyresrätter. För att få svar på varförlagändringarna genomfördes och vilka konsekvenser som uppstått för det reviderade regelverkets adressater analyserades rättsfall, förarbeten och doktrin. En jämförelse har även gjorts medregleringen gällande bostadsrätter då lagarna är relativt lika. Av motiven till lagändringen framgår att regeringen ansåg att den tidigare lagstiftningen inte varit effektiv nog att stävja problemen. Problem som identifierades var oskäliga andrahandshyror då det fanns ett ekonomisktmotiv att upplåta bostaden i andra hand, vilket resulterade i en stagnerad förstahandshyresmarknad där bostäder i stället för att sägas upp olovligen hyrdes ut i andra hand. Lagändringen harmedfört att hyresvärdarnas ställning stärkts och hyresgästernas ställning försvagats då kravetpå rättelseanmodan inte finns kvar efter lagändringen. För bostadsrättshavaren finns fortfarandekravet på rättelseanmodan kvar.

Inom den internationella privaträtt- och processrätten är lagvalsfrihet, s.k. parts-autonomi, ett allt vanligare inslag. Vad gäller makars förmögenhetsförhållanden förekommer lagvalsfrihet i svensk lagstiftning genom NÄF (som är tillämplig på äktenskap med endast nordisk anknytning) och LIMF (som tillämpas på övriga förhållanden med utländsk anknytning). Dessutom finns lagvalsfrihet mellan makar i ett förslag till en EU-rättsakt om makars förmögenhetsförhållanden som förväntas bli antagen inom en snar framtid av 17 medlemsländer inklusive Sverige.   En obegränsad lagvalsfrihet kan leda till oönskade effekter på bodelningen med oskäliga bodelningsresultat som följd. Syftet med uppsatsen är dels att identifiera eventuella brister med utformningen av lagvalsfriheten som rör internationella makars förmögenhetsförhållanden, dels att behandla vilket skydd som finns i lagstiftningen för makar som p.g.a. ett oförmånligt lagvalsavtal drabbats av ett oskäligt bodelnings-resultat. Förutom vad avser nuvarande svensk lagstiftning diskuteras dessa frågor även med utgångspunkt ur en framtida EU-rättsakt.   De största problemen med utformningen av lagvalsfriheten är hänförliga till hemvist-kriteriet som är kopplat till lagvalsbestämmelserna. Inom svensk rättspraxis tenderar rättstillämparna göra inte helt samstämmiga tolkningar av hemvistbegreppet, trots att en definition finns i lagen. Skillnaderna i tolkningen av hemvistbegreppet torde således kunna bli än mer uttalade i en EU-rättsakt där någon definition av hemvistbegreppet inte förekommer. Eftersom lagvalsavtal mellan makar kan ha grundats på den ena makens hemvist, riskerar divergerande tolkningar av hemvistbegreppet leda till olika bedömningar av lagvalsavtalets giltighet. Det i sin tur är ett hot mot rättssäkerheten på området, vilket går stick i stäv med lagvalsfrihetens syfte. Det föreligger således ett behov av att införa en tydlig definition av hemvistbegreppet till det förslag som ligger till grund för den kommande rättsakten. En definition som har sin utgångspunkt ur målet med rättsakten, nämligen att öka förutsebarheten om tillämplig lag för att främja fri rörlighet inom unionen.   Inom svensk Äktenskapsbalk (ÄktB) finns flera bestämmelser till skydd för makar mot oskäliga bodelningar. Dessa ges ett tydligt tillämpningsutrymme även i LIMF där de stadgats som internationellt tvingande, oavsett vilken stats rättsordning som är tillämplig. I NÄF däremot är dessa bestämmelsers tillämpningsutrymme betydligt mer osäkert. Det är inte i linje med EU-domstolens strängare tolkning av vad som kan betraktas som internationellt tvingande regler. Vidare är ÄktB:s skyddsregler inte formulerade på så sätt att det framgår att lagstiftarens avsikt är att de ska vara internationellt tvingande. Sammantaget finns risk att ÄktB:s skyddsregler mot oskäliga bodelningar inte kommer att kunna åberopas i framtida tvister där utländsk lag har valts genom ett avtal mellan makarna.   För att förstärka ställningen av ÄktB:s skyddsregler om bland annat jämkning av oskäliga bodelningar, finns det skäl för lagstiftaren att vidta åtgärder inför antagandet av en EU-rättsakt. Åtgärderna kan innefatta omformulering av bestämmelserna i ÄktB, alternativt införande av kompletterande bestämmelser till den rättsakt som ska antas. Endast därigenom kan vi garantera ett fortsatt skydd för makar som drabbas av oskäliga bodelningar och riskerar att gå miste om egendom de borde ha rätt till.