Personalarbete är ett komplext område med en historisk grund i förhållandet mellan individ och organisation. Det är ett område som är och har varit föremål för ständig förändring. Personalvetare är därför en yrkesgrupp som utmärks av en kontinuerlig anpassning till dessa förändringar. Personalvetare och personalarbete beskrivs idag på en mängd olika sätt och med en stor variation av termer. I en del sammanhang har termer med personal som grund bytts ut mot termen HR (Human Resources). Parallellt med nya sätt att beskriva och benämna yrkesgruppen lever gamla synsätt kvar. Som konsekvens förekommer en otydlighet kring vem personalvetaren är, vad personalvetaren gör samt vem personalvetaren representerar. Syftet med denna uppsats är att undersöka hur personalvetarens yrkesidentitet konstrueras i beskrivningar av yrket och yrkesgruppen. Socialkonstruktionism, Foucaults diskursbegrepp samt antaganden om att kollektiva identiteter är något som diskursivt skapas och upprätthålls, utgör uppsatsens teoretiska ramverk. Materialet som analyserats består av nio stycken strategiskt utvalda yrkesbeskrivningar. Metoden är diskursanalys och med ett antal diskursanalytiska verktyg har konstruktionen av personalvetarens yrkesidentitet undersökts. I analysen framträder motsättningar mellan olika positioner i personalvetarens yrkesidentitet. Personalvetaren framställs diskursivt som en arbetsgivarrepresentant men också som en länk mellan arbetsgivare och arbetstagare. Således skapas olika förståelser av möjligheten att förena dessa perspektiv i personalarbetet. Beskrivna egenskaper hos yrkesgruppen görs till både styrkor och svagheter, och vad andra tycker att de borde kunna eller borde göra blir till en del av personalvetaridentiteten. Övergripande framträder en diffus yrkesgrupp då likheter inom gruppen hamnar i skymundan till förmån för en mängd olika tänkbara sätt att vara personalvetare. Det konstrueras således en personalvetare som inte enkelt kan beskrivas eller förstås.

No description available.

<p>Under utbildningen av programmet för personal- och arbetslivsfrågor</p><p>har det framkommit en uppfattning om att yrket personalvetare saknar</p><p>en tydlig bild vad gäller innebörd på arbetsmarknaden, men också hos</p><p>folk i allmänhet. Syftet med denna studie var att undersöka hur</p><p>yrkesverksamma personalvetare upplever sin yrkesroll och sin</p><p>yrkesidentitet samt hur andra människors omdömen om yrket påverkar</p><p>dessa upplevelser. Materialet samlades in genom halvstrukturerade</p><p>intervjuer med sex yrkesverksamma personalvetare. Intervjuerna</p><p>analyserades med hjälp av tematisk induktiv analys. Resultatet visar en tydlig personalvetarens roll och yrkesidentitet. Människors otydliga</p><p>bild av yrket påverkar inte personalvetarna särskilt, men chefers</p><p>otydliga bild av vad personalvetarna kan tillföra organisationerna har</p><p>en negativ påverkan. Ett bättre samarbete mellan utbildning och</p><p>arbetsliv efterfrågas för att öka medvetenheten om yrket hos</p><p>studeranden, som en förberedelse arbetsmarknaden.</p>

Under utbildningen av programmet för personal- och arbetslivsfrågor har det framkommit en uppfattning om att yrket personalvetare saknar en tydlig bild vad gäller innebörd på arbetsmarknaden, men också hos folk i allmänhet. Syftet med denna studie var att undersöka hur yrkesverksamma personalvetare upplever sin yrkesroll och sin yrkesidentitet samt hur andra människors omdömen om yrket påverkar dessa upplevelser. Materialet samlades in genom halvstrukturerade intervjuer med sex yrkesverksamma personalvetare. Intervjuerna analyserades med hjälp av tematisk induktiv analys. Resultatet visar en tydlig personalvetarens roll och yrkesidentitet. Människors otydliga bild av yrket påverkar inte personalvetarna särskilt, men chefers otydliga bild av vad personalvetarna kan tillföra organisationerna har en negativ påverkan. Ett bättre samarbete mellan utbildning och arbetsliv efterfrågas för att öka medvetenheten om yrket hos studeranden, som en förberedelse arbetsmarknaden.

Utbildning ses idag som centralt för att bli och förbli anställningsbar och de senaste åren har ansökningarna till högskolor och universitet ökat i Sverige. Personalvetarprogrammen är ett av de program som ökat mest. Vårt intresse väcktes för att undersöka vilka motiv studenter har för att söka till personalvetarprogram och vilka förväntningar som finns på programmet. För att kontrastera och problematisera detta gjordes en jämförelse med vad företrädare inom HR-området har för krav och förväntningar på personalvetarstudenter som potentiella arbetstagare. Vi har utfört fem semistrukturerade intervjuer med studenter på Opus-programmet och fem med HR-företrädare. Resultatet visar att studenterna har ett instrumentellt förhållningssätt till studierna och att det främsta motivet för att läsa på högskolan är för att få ett jobb med kvalificerade arbetsuppgifter. Studenterna främjar sin anställningsbarhet genom utbildningen men betraktas ej av HR-företrädarna som anställningsbara till de representerade HR-avdelningarna i studien.

Sverige är idag ett överutbildat land. Högre utbildning ger dock ingen garanti till kvalificerade yrken. Problematiken med matchningen tycks vara generell oavsett utbildnings- och geografiskt område. Syftet med studien var att undersöka matchningsproblematiken för personalvetare med kompetens som utgångspunkt. Undersökningen genomfördes på personalvetaralumner från Umeå universitet som varit yrkesverksamma högst tre år. Både enenkätundersökning och intervjuer genomfördes. Resultatet visar en missmatchning för personalvetare mot relevanta arbetsuppgifter samt tjänst. Vidare visade undersökningen att utöver den formella kompetensen var de personliga och sociala kompetenserna av stor vikt för att erhålla samt bemästra en personalvetartjänst.

Förändringar i personalvetarens arbete har gett upphov till spänningar mellan ekonomiska och humanistiska intressen, mellan arbetsgivare och arbetstagare, samt mellan den kompetens arbetsgivaren kräver och den befintliga kompetens personalvetarna besitter (Löfgren Martinsson, 2008, 12). Denna studie ämnar, genom intervjuer med personalvetare och HR-chefer, undersöka hur kraven på formell kompetens kommer till uttryck för personalvetare. Om dessa krav ligger i linje med vad yrkesverksamma personalvetare upplever är av vikt i det vardagliga arbetet samt om  utbildningen täcker in de efterfrågade kompetenserna som personalvetare samt HR-chefer upplever krävs i arbetet. Resultatet visar, att kraven på efterfrågad kompetens skiljer sig åt beroende på vilken nivå personalvetarna är verksamma. Efterfrågad kompetens på operativ nivå, såsom grundläggande kunskaper i beteendevetenskap och arbetsrätt, analytisk förmåga, samarbetsförmåga och kommunikativförmåga med flera, överensstämmer med den kompetens som yrkesverksamma personalvetare upplever är av vikt för arbetet på en operativ nivå. Dock ansågs inte dessa kompetenser tillräckliga för avancemang till högre positioner på strategisk nivå, då ytterligare kompetenser, som strategiskt tänkande, affärsmannaskap och finansiell kunskap upplevdes krävas för arbetet. Resultatet visar att respondenterna upplevde att utbildningen tillgodoser blivande personalvetare med kompetens för arbete på operativ nivå, men brister i att uttrusta studenterna med den kompetens som krävs för arbete på strategisk nivå.

Denna uppsats undersöker nyligen examinerade personalvetares motiv att börja studera på universitet, samt hur de upplever matchningen mellan utbildningen och deras nuvarande tjänst. Tidigare forskning visar att trots att utbildningssystemet har utvidgats för att ge fler tillgång till högre studier har klass en stor påverkan på vilka som utbildar sig och inte. Forskningen skildrar också att den snabba utbildningsexpansionen skapar matchningsproblem i form av överutbildning samt en utbildningsinflation, vilket leder till olika svårigheter på arbetsmarknaden. Syftet med denna uppsats är att undersöka hur personalvetare upplever sin utbildning i relation till sitt arbete, för att tolka matchningsproblematik och utbildningsinflation inom HR-fältet på arbetsmarknaden. Därutöver vill vi undersöka anledningar till att nyligen examinerade personalvetarstudenter valde att studera på högre nivå, med avstamp från ett klassperspektiv. För att undersöka syftet har tio intervjuer med examinerade personalvetare genomförts och analyserats utifrån det teoretiska ramverket. Teorierna som nyttjades var Pierre Bourdieus kapitalformer, Randall Collins kredentialism samt John W. Meyer och Brian Rowans nyinstitutionella teori. Resultatet och analysen finner flera olika motiv till varför personer började studera både på universitet och på personalvetarprogrammet. Intervjupersoner som hade föräldrar med en akademisk bakgrund fick information och stöd inför att studera på universitet, medan personer utan föräldrar från en akademisk bakgrund hänvisade till mer personliga motiv att studera vidare. Trots att informanterna på pappret är matchade, så finner resultaten att intervjupersonerna upplever ett kunskapsgap. Många menade även att utbildningen var mycket mer teoretisk än praktisk, vilket bidrog ytterligare till upplevelsen av dålig matchning för arbetet inom HR. Sist finner vi indikationer på att högre utbildning börjar bli en norm inom HR-branschen och att många studenter arbetar extra för att utmärka sig på arbetsmarknaden. En sådan utveckling tyder på en utbildningsinflation där värdet av en personalvetarexamen kan tänkas sjunka och personer skaffar arbetslivserfarenhet för att öka sin anställningsbarhet.

Forskning belyser en diskrepans mellan den kompetens utexaminerade studenter har och den kompetens som arbetsgivare och näringslivet efterfrågar. Studenters anställningsbarhet har blivit en central fråga i dagens samhällsdebatt då ämnet inverkar såväl på samhället i stort som på organisations och individnivå. Syftet med studien var att fördjupa sig inom detta ur ett individperspektiv och ta reda på hur personer som avslutat sina studier upplever sin anställningsbarhet. Eftersom uppsatsen skulle behandla en fördjupad bild av uppfattningar kring anställningsbarhet utfördes kvalitativa intervjuer. Då den problembakgrund som beskrivs visade sig vara högst aktuell inom HR-området fokuserar studien på tidigare personalvetarstudenter. Data från sex intervjuer med utexaminerade personalvetarstudenter låg till grund för studiens resultat och analys. Intervjudata analyserades med inspiration av fenomenografisk metodansats, som lämpar sig väl för att förklara variationen kring olika individers tankar och upplevelser om omvärlden. Resultatet visade att intervjupersonerna ansåg att högre utbildning, flera personliga egenskaper och förmågor, exempelvis att ha höga ambitioner, och praktisk erfarenhet är av stor vikt för sin anställningsbarhet. Praktisk erfarenhet var tillika något som många upplevde att de saknade i samband med examen, och att detta negativt påverkade deras möjligheter på arbetsmarknaden. Bristen på praktisk erfarenhet påverkade både möjligheterna att få ett arbete och hur intervjupersonerna upplevde sig behärska ett kvalificerat arbete. Hur de ansåg att utbildningen ska förbereda dem inför sitt arbetsliv varierade, emellertid upplevde majoriteten att de tog examen med de kompetenser de hade förväntat sig. Ansvaret över en utexaminerad students möjligheter på arbetsmarknaden ansågs av samtliga intervjupersoner till stor del vila på individen. För att uppnå en hög grad av anställningsbarhet är det enligt intervjupersonerna bland annat av stor vikt att erhålla praktisk erfarenhet och skapa sig ett utbrett kontaktnät. Flera tror också att en bredare kunskap om personalvetare och ett höjt anseende på arbetsmarknaden generellt skulle skapa en högre grad av anställningsbarhet hos utexaminerade personalvetarstudenter.

Begreppet anställningsbarhet förekommer allt mer på den svenska arbetsmarknaden där det hänvisar till en individs möjlighet att få en anställning såväl som förmågan att förbli anställd. Det är upp till den enskilde individen att förbli anställningsbar och att utbilda sig är ett sätt att göra sig attraktiv på arbetsmarknaden. Syftet med denna studie är att belysa ett urval av personalvetarstudenters upplevelser av begreppet anställningsbarhet. I studien undersöktes hur snart nyexaminerade personalvetarstudenter resonerar kring sin egen anställningsbarhet samt huruvida utbildning bidrar till att öka deras anställningsbarhet. Metoden som tillämpades var kvalitativ och vi utgick ifrån en semistrukturerad intervjuguide. Resultatet påvisade av studenterna generellt sätt definierar anställningsbarhet som “någon värd att anställa” och samtliga studenter framhöll utbildning som avgörande för en individs anställningsbarhet. Studenterna menade dock att utbildning inte räcker för att göra en individ attraktiv på arbetsmarknaden utan betonade betydelsen av relevant arbetslivserfarenhet samt personliga egenskaper som social kompetens och flexibilitet.