Enligt Wieselgren & Andersson (2013) indikerar skolfrånvaro på att skolan inte har lyckats erbjuda det stöd och den hjälp individen behövt. Syftet med denna studien var att undersöka vilkas orsaker som kan ligga bakom problematisk frånvaro i skolan och studera hur två högstadieskolor arbetar med problematiken på organisationsnivå, gruppnivå och individnivå. Teoretisk ram för studien utgörs av den relationella specialpedagogiken och dess brännpunkt, vilket handlar om betydelsen av ett fungerande samspel mellan individen och dess omgivning. Studien är kvalitativ och insamlingen av data gjordes genom semitrukturerade intervjuer främst med personal inom elevhälsoteam på högstadieskolor. Undersökningens slutsatser lyfter fram betydelsen av välfungerande relationer mellan skolpersonal och elev och att få känna en delaktighet till både kamrater och undervisning. Det är viktigt att skolpersonal reagerar tidigt på frånvaro och att man sätter in tidiga insatser. För att hjälpa elever med problematisk frånvaro på bästa sätt krävs en välfungerande samverkan både mellan hem och skola men även mellan skolan och andra externa aktörer så som BUP, socialtjänst och barn- och ungdomshälsan. Det främjande och förebyggande arbetet med skolans lärmiljöer bör syfta mot att göra skolan tillgänglig för alla elever oavsett behov och förutsättningar. Skolorna i studien arbetar på olika sätt med att skapa en lugn och trygg miljö med syftet att främja skolnärvaro. Konklusionen i studien belyser även vikten av en meningsfull och motiverande undervisning.

Problematisk frånvaro har de senaste åren lyfts fram och aktualiserats både i media och i olika rapporter och utredningar. Det finns mycket kunskap både nationellt och internationellt om riskfaktorer för problematisk frånvaro men relativt lite om hur man kan främja närvaro och förebygga frånvaro. Skolverket (2010) belyser exempelvis hög frånvaro och stora brister i skolors arbete med att förebygga och åtgärda problematisk frånvaro. Detta bekräftas av Skolinspektionen (2016a; 2016b). Med utgångspunkt i ovanstående blev vi intresserade av att undersöka hur skolor kan arbeta för att främja närvaro och förebygga frånvaro och hur detta arbete kan göras till en del av det systematiska kvalitetsarbetet.Syftet med den här studien är att undersöka hur tre gymnasieskolor som säger sig arbeta närvarofrämjande har lagt upp och systematiserat sitt arbete. Syftet besvaras genom följande frågeställningar:• Hur arbetar skolorna för att utreda orsaker till elevernas frånvaro?• Hur arbetar skolorna för att främja elevernas närvaro?• Vilka möjligheter och hinder med det närvarofrämjande arbetet uttrycker skolorna?• Hur ser det systematiska kvalitetsarbetet kring närvaro ut på skolorna?Vi valde att rikta vår undersökning mot gymnasieskolan då den mesta forskningen vi har hittat är riktad mot grundskolan. På så sätt kunde vår studie ge ett kunskapsbidrag inom området och därmed ha ett vetenskapligt värde.Studien omfattade tre mindre gymnasieskolor och är kvalitativ utifrån ett systemteoretiskt perspektiv. Studien utgår från ett relationellt perspektiv där utgångspunkten är att elevers svårigheter uppstår i mötet med lärmiljön och ett salutogent förhållningssätt där känsla av sammanhang och meningsfullhet utgör grunden. Vi har använt oss av semistrukturerade intervjuer med skolornas rektorer.Studiens resultat visade att rektorernas uppfattningar är att orsakerna till elevers frånvaro är flera, varierande och komplexa, vilket även bekräftas av Gren Landell (2018), och då behöver även lösningarna vara det. Resultatet visade också att rektorernas uppfattningar är att genom att göra det närvarofrämjande arbetet till en del av det systematiska kvalitetsarbetet ökar möjligheterna att nå högre närvaro för alla elever. Vårt resultat bekräftas av Skolverket (2012) och innebär för skolorna en tydlig förskjutning från att arbeta åtgärdande för några få elever till att arbeta främjande och förebyggande för alla elever, vilket är specialpedagogens och elevhälsoteamets huvudsakliga uppdrag enligt Skollagen (SFS 2010:800 2 kap. 25§). Resultatet visade även att närvarofrämjande arbete till stor del handlar om att arbeta med och utveckla organisation, pedagogik, lärmiljöer och relationer för att kunna möta alla elevers behov.En slutsats vi drar utifrån vår studie är att specialpedagogens uppdrag i så stor utsträckning som möjligt bör inriktas mot förebyggande och hälsofrämjande arbete. Specialpedagogen har här ett viktigt uppdrag i att leda och systematisera det närvarofrämjande arbetet som en del av det systematiska kvalitetsarbetet och har i detta arbete stor nytta av sin breda kompetens.