Vad är det som gör att vi uppfattar en person på ett visst sätt? Vi påverkas inte bara av personen själv och allt som personen själv bidrar med, utan även av vår egen utgångspunkt, våra egna och andras värderingar och andras val av framställning. Genom att plocka isär meningar och satser i åtta partiledarintervjuer, analysera deras lexikogrammatiska beståndsdelar och kategorisera dem har jag undersökt om det var möjligt att hitta språkliga mönster för detta. För det syftet har jag använt den systemisk-funktionella grammatiken, SFG, eftersom den gör det möjligt att kategorisera satsers lexikogrammatiska beståndsdelar utifrån både funktion och betydelse. De analyserade beståndsdelarna är förstadeltagare, processtyper och modalitet i alla fria satser. Det analyserade materialet är intervjuer med Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt publicerade i fyra svenska dagstidningar inför valet 2010, ett material som därför innehåller både citat från den studerade personen och kommentarer om densamma. Analysmaterialet är indelat i partiledarens diskurs och journalistens diskurs, för att belysa vilka roller intervjupersonerna själva intar och vilka roller de tilldelas av journalisten. Resultatet visar att det inte räcker att kvantitativt analysera kategorierna processtyper, förstadeltagare och modalitet för att hitta de språkliga mönster som skapar intrycket av en person. Även kontexten och det semantiska innehållet i de verb som får realisera processerna har i det sammanhanget stor betydelse. Resultatet visar också att journalistens diskurs är mer avgörande för hur intervjupersonerna uppfattas, eftersom journalisten styr samtalet genom sina val av verb som får realisera de olika processtyperna och i viss mån även genom modaliteten.

Skönlitterära texter bidrar till att definiera vilka sociala identiteter, och därmed könsroller, som är möjliga i samhället (Fairclough 2010:75). Undersökningen syftar till att medvetandegöra hur könsroller, och maktstrukturer mellan dessa, reproduceras genom den grammatiska kodningen av romanpersoner i spänningslitteratur. Genom en anpassad systemisk-funktionell transitivitetsanalys (Halliday 2004) undersöks mäns och kvinnors dynamiska potential, samt deras processers riktning och agentivitet. Därtill analyseras i vilken utsträckning män och kvinnor nyttjar talarutrymmet i texten. Materialet består av spänningssekvenser ur tre romaner av Camilla Läckberg, Stieg Larsson och Lars Kepler. Resultaten visar att kvinnor i processfördelningen framstår som mer dynamiska än män, men att mäns processer i större utsträckning riktar sig mot yttre deltagare och påverkar dessa. Kvinnor blir oftare föremål för andras processer och påverkas i lika stor mån som de själva kan påverka. Män dominerar även talarutrymmet. Slutsatsen blir att även om kvinnor framstår som mer dynamiska än män, framstår män som mer handlingskraftiga och förmögna till påverkan än kvinnor.

År 2009 lade Högsta Domstolen fram två prejudicerande domslut (NJA 2009 s 447 I & II) som har kommit att stärka kraven på bevisvärderingen i våldtäktsmål. Syftet med den här uppsatsen är att undersöka hur målsägande och tilltalad kodas grammatiskt i våldtäktsdomar och att jämföra om den grammatiska kodningen skiljer sig mellan friande och fällande domslut. Undersökningen utgår från den ideationella metafunktionen i den systemisk funktionella grammatiken (Halliday 2004) och analyserar således processtyper, förstadeltagare och agentivitet. Föremål för undersökningen är åtta domslut från Gävle tingsrätt som lagförts mellan 2010–2014. Hälften av domsluten är friande, hälften är fällande. Resultatet visar att målsägande och tilltalad genomgående kodas med olika processtyper vilket får konsekvenser i domslutets gestaltning av parterna. Agentivitetsanalysen visar också att tilltalad kodas som aktiv och ansvarig i de friande domsluten såväl som de fällande. Det är svårt att avgöra om Högsta Domstolens två prejudicerande domslut har fått konsekvenser för den grammatiska kodningen av målsägande och tilltalad. Resultatet synliggör ändå en föråldrad bild av offer och förövare där offret, i det här fallet kvinnan, kodas som passiv och statisk medan förövaren, i det här fallet mannen, kodas som dynamisk och aktiv.

Uppsatsens syfte är att belysa flyktingbarnens porträttering i tre samtida svenska bilderböcker för barn i för- och grundskoleålder, som har flyktingbarnens öden som huvudtema. Fokus ligger på protagonisternas utveckling vid flyktresornas olika stadier. Härvid tas särskild hänsyn till föräldrarnas roll – vilken inverkan har de och huruvida befrämjar föräldrarna sina barns integrering i mottagarländerna? Undersökningens teoretiska ramverk bildar den multimodala textteorin (Kress & van Leeuwen 2004; Björkvall 2009). Denna baserar sig på den systemisk-funktionella grammatiken (Halliday & Matthiessen 2004; Holmberg & Karlsson 2006), som lägger tonvikt vid grammatikens betydelse och funktion i konkreta sociala sammanhang och som således öppnar upp för flera, jämlikt samverkande sociosemiotiska resurser; här är bild och skrift aktuella. Två övergripande delanalyser till varje bok täcker den ideationella, erfarenhetsmässiga metafunktionens transitiva och ergativa del. Visuellt och verbalspråkligt undersöks såväl kvantitativt som kvalitativt dels processtyper, transitiva deltagare och omständigheter, dels ergativa roller. En kvalitativ granskning av centrala karaktärers visuella framställning bidrar till att komma åt flyktingbarnens och föräldrarnas (lexikogrammatiska) funktioner, hur frekvent dessa uppträder, om och på vilket sätt dessa ömsesidigt påverkar varandra och huruvida de förändrar sig under händelseförloppen.   Kvantitativt visar resultaten att, avseende processbetydelser, den materiella typen överväger genomgående medan den relationella typen är mest sällsynt. Detta och den frekventa förekomsten av kringliggande plats- och tidsomständigheter ger berättelserna dynamiska, framåtskridande karaktärer, förankrade såväl spatialt som temporalt. Då protagonisternas andel som tillhörande transitiva förstadeltagare generellt är högst, ges intrycket av att läsaren följer barnens flyktresor – en tes, vilken inte minst protagonisternas frekventa förekomst som upplevare i den mentala typen stödjer. Medan barnens uppträdande ökar respektive konstant är högt, minskar föräldrarnas förekomst som transitiva förstadeltagare successivt med handlingarnas framskridande. Även en kvantitativ granskning av ergativa roller vittnar om föräldrarnas marginella totala andel i relation till sina barn som - vanligast igenom rollen Medium i position som förstadeltagare – framstår som ständigt närvarande och handlingskraftiga. Kvalitativt tillägger i synnerhet den visuella symboliska processtypen och den visuella omständigheten bakgrund en andra dimension. Vid sidan av den fysiska resan genomgår protagonisterna en mental resa, som får sitt synliga uttryck i symboliska attribut och bakgrundens skiftande färgsättning. Flyktingbarnen är igenkännbara, individualiseras således medan ingen förälder uppvisar jämförliga drag. I interaktion med jämnåriga utvecklar sig protagonisterna, erkänner för sig själv och andra barn sina känslor och förmår slutligen att integrera sig i mottagarländerna. Självständigt, oberoende av sina föräldrar, får flyktingbarnen genom berättelserna en röst och även den temporära avsaknaden av hemmen kompenseras då de lyckliga sluten medför att barnen vinner ett andra hem.

Uppsatsens syfte är att belysa flyktingbarnens porträttering i tre samtida svenska bilderböcker för barn i för- och grundskoleålder, som har flyktingbarnens öden som huvudtema. Fokus ligger på protagonisternas utveckling vid flyktresornas olika stadier. Härvid tas särskild hänsyn till föräldrarnas roll – vilken inverkan har de och huruvida befrämjar föräldrarna sina barns integrering i mottagarländerna? Undersökningens teoretiska ramverk bildar den multimodala textteorin (Kress & van Leeuwen 2004; Björkvall 2009). Denna baserar sig på den systemisk-funktionella grammatiken (Halliday & Matthiessen 2004; Holmberg & Karlsson 2006), som lägger tonvikt vid grammatikens betydelse och funktion i konkreta sociala sammanhang och som således öppnar upp för flera, jämlikt samverkande sociosemiotiska resurser; här är bild och skrift aktuella. Två övergripande delanalyser till varje bok täcker den ideationella, erfarenhetsmässiga metafunktionens transitiva och ergativa del. Visuellt och verbalspråkligt undersöks såväl kvantitativt som kvalitativt dels processtyper, transitiva deltagare och omständigheter, dels ergativa roller. En kvalitativ granskning av centrala karaktärers visuella framställning bidrar till att komma åt flyktingbarnens och föräldrarnas (lexikogrammatiska) funktioner, hur frekvent dessa uppträder, om och på vilket sätt dessa ömsesidigt påverkar varandra och huruvida de förändrar sig under händelseförloppen.   Kvantitativt visar resultaten att, avseende processbetydelser, den materiella typen överväger genomgående medan den relationella typen är mest sällsynt. Detta och den frekventa förekomsten av kringliggande plats- och tidsomständigheter ger berättelserna dynamiska, framåtskridande karaktärer, förankrade såväl spatialt som temporalt. Då protagonisternas andel som tillhörande transitiva förstadeltagare generellt är högst, ges intrycket av att läsaren följer barnens flyktresor – en tes, vilken inte minst protagonisternas frekventa förekomst som upplevare i den mentala typen stödjer. Medan barnens uppträdande ökar respektive konstant är högt, minskar föräldrarnas förekomst som transitiva förstadeltagare successivt med handlingarnas framskridande. Även en kvantitativ granskning av ergativa roller vittnar om föräldrarnas marginella totala andel i relation till sina barn som - vanligast igenom rollen Medium i position som förstadeltagare – framstår som ständigt närvarande och handlingskraftiga. Kvalitativt tillägger i synnerhet den visuella symboliska processtypen och den visuella omständigheten bakgrund en andra dimension. Vid sidan av den fysiska resan genomgår protagonisterna en mental resa, som får sitt synliga uttryck i symboliska attribut och bakgrundens skiftande färgsättning. Flyktingbarnen är igenkännbara, individualiseras således medan ingen förälder uppvisar jämförliga drag. I interaktion med jämnåriga utvecklar sig protagonisterna, erkänner för sig själv och andra barn sina känslor och förmår slutligen att integrera sig i mottagarländerna. Självständigt, oberoende av sina föräldrar, får flyktingbarnen genom berättelserna en röst och även den temporära avsaknaden av hemmen kompenseras då de lyckliga sluten medför att barnen vinner ett andra hem.