Denna uppsats tar sin utgångspunkt i det ökade intresset för neuropsykiatriska diagnoser i samhället och det fokus som skolan under en längre en tid haft på elever i behov av anpassningar. Genom en kvalitativ textanalys av skriftliga psykologutlåtanden och en enkätundersökning med specialpedagoger och speciallärare är avsikten att bidra med ökad kunskap om psykologers och specialpedagogers/speciallärares uppfattningar om hur skolan kan skapa en god lärmiljö för elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Vidare är avsikten att granska hur psykologers rekommendationer överensstämmer med forskning om kvalitativt god undervisning. Materialet analyseras med avstamp i teoretiska förklaringsmodeller som kategoriskt, relationellt och medicinskt perspektiv. Resultatet visar exempel på en variation av uppfattningar hos båda professioner i hur skolmiljö och undervisning kan anpassas. Graden av omfattning på insatser som rekommenderas av psykologerna varierar och inslag av kvalitativt god undervisning förekommer. Begreppen tydlig och struktur betonas i de granskade psykologutlåtandena. En genomgående uppfattning hos specialpedagogerna/speciallärarna är att diagnosticerade elever inte är sin diagnos utan ska bemötas som de olika individer de är. Uppsatsen avslutas med en diskussion om diagnosens funktion och betydelse i skolan.