Studien omfattade 23 berättande texter från elever med blindhet i årskurs 6 och årskurs 9, hämtade från de nationella proven i svenska och svenska som andraspråk. I studien granskades texterna utifrån språkbruk, variation i ordanvändning och meningsbyggnad samt det beskrivande språk som fanns att finna i form av adjektiv och gestaltande beskrivningar. Analys av texter skedde på ordnivå, meningsnivå och innehållsnivå. Studien grundades på tidigare forskning, som visat att elever med blindhet använder färre adjektiv och mer konkreta substantiv i berättande text, som utgår från elevernas fantasi, jämfört med seende elever. I studien hänvisas också till tidigare forskning, som beskriver en annorlunda begreppsbildning och utveckling av mentaliseringsförmåga hos barn med blindhet jämfört med seende barn. Resultaten av textanalyserna visade att de undersökta texter som höll ett högre ordantal också ofta höll en högre kvalitativ nivå vad gällde meningsbyggnad och beskrivande språk. Texter skrivna av elever i årskurs 9 var längre och innehöll fler abstrakta substantiv än texter skrivna av elever i årskurs 6. Av de texter som höll högst kvalitet vad gäller meningsbyggnad och innehåll var övervägande delen texter skrivna av flickor. Missuppfattade ord eller uttryck gick att finna både bland adjektiv och i gestaltande beskrivningar. Där missuppfattningar gick att hitta anknöt de gestaltande beskrivningarna ofta till visuella begrepp eller upplevelser. i diskussionen reflekterades kring språk- och begreppsutveckling hos elever med blindhet och vilka konsekvenser som den kan ge på skrivandet. I de sammanfattande reflektionerna diskuterades implikationer för undervisnignen och aspekter som behöver beforskas vidare.