<p>Enligt socialtjänstlagen (2001:453) har kommunen det yttersta ansvaret för att personer med missbruksproblem får den hjälp och vård som krävs. I de fall missbrukaren motsätter sig frivillig vård har kommunen en skyldighet att utreda om personen innefattas av de kriterier som gäller för tvångsvård enligt lagen om missbrukare i vissa fall (1988:870), LVM. Syftet med uppsatsen har varit att studera hur den 4 § i LVM tolkas och tillämpas av handläggare inom socialtjänsten.</p><p> </p><p>Uppsatsen har en rättsdogmatisk och kvalitativ inriktning. Huvudsakliga källor har utgjorts av författningstexter, förarbeten, doktriner samt praxis. Vidare har semistrukturerade intervjuer med handläggare på socialtjänsten genomförts, med syftet att få en inblick i hur lagen tolkas och tillämpas i praktiskt socialt arbete. Resultatet av studien visar att handläggares inställning till LVM har stor betydelse för hur lagen tolkas och att kommuners ekonomi påverkar tillämpningen av lagen. Denna kombination skapar en viss rättsosäkerhet för de individer som berörs.</p>

Enligt socialtjänstlagen (2001:453) har kommunen det yttersta ansvaret för att personer med missbruksproblem får den hjälp och vård som krävs. I de fall missbrukaren motsätter sig frivillig vård har kommunen en skyldighet att utreda om personen innefattas av de kriterier som gäller för tvångsvård enligt lagen om missbrukare i vissa fall (1988:870), LVM. Syftet med uppsatsen har varit att studera hur den 4 § i LVM tolkas och tillämpas av handläggare inom socialtjänsten.   Uppsatsen har en rättsdogmatisk och kvalitativ inriktning. Huvudsakliga källor har utgjorts av författningstexter, förarbeten, doktriner samt praxis. Vidare har semistrukturerade intervjuer med handläggare på socialtjänsten genomförts, med syftet att få en inblick i hur lagen tolkas och tillämpas i praktiskt socialt arbete. Resultatet av studien visar att handläggares inställning till LVM har stor betydelse för hur lagen tolkas och att kommuners ekonomi påverkar tillämpningen av lagen. Denna kombination skapar en viss rättsosäkerhet för de individer som berörs.

No description available.

<p>Enligt socialtjänstlagen har kommunen det yttersta ansvaret för de som vistas i kommunen. Det finns dock människor där det inte är självklart vilken kommun som har det yttersta ansvaret. Syftet med studien var att undersöka hur socialtjänstlagen, som reglerar kommunens yttersta ansvar tillämpas, vilka faktorer som vägs in i besluten samt om det finns motsättningar mellan rollen som rättstillämpare och rollen som socialarbetare hos de socialsekreterare som utreder kommuntillhörighet. För att besvara studiens syfte användes kvalitativa forskningsintervjuer med tre socialsekreterare i mottagningsgrupper i olika kommuner i Stockholms län. Studien utgick från ett rättssociologiskt perspektiv. Resultatet av studien visade att utredandet av tillhörighet när det gäller personer vars kommuntillhörighet inte är självklar går ut på att fråga var personen har tillbringat de senaste dagarna och nätterna och att socialsekreterarna inte använder sig av traditionella juridiska källor vid rättstillämpningen. Studien visade att faktorer som vägs in i beslutsfattandet, förutom rättsregeln och sakomständigheterna, är kommunens ekonomi, hur pass påstridig klienten är och om det finns barn inblandade. Resultaten visade även att socialsekreterarna i vissa fall känner sig otillräckliga i rollen som socialarbetare.</p>

Syftet med denna studie är att undersöka hur rättstillämpningen av LSS har förändrats över tid. Mer specifikt har vi undersökt hur LSS-handläggarna använder sig av praxis, hur yttre faktorer påverkar deras arbete och hur detta i sin tur påverkar rättstillämpningen. Detta görs genom att intervjua sex LSS-handläggare från Umeå, Skellefteå, Sundsvall och Timrå och en representant från brukarrörelsen genom en semistrukturerad intervjuform. Vi har sedan analyserat det insamlade materialet utifrån en konventionell innehållsanalys. I resultatet ligger fokus på brukarrepresentantens och LSS-handläggarnas upplevelser som senare i diskussion- och analysavsnittet sätts i ett teoretiskt sammanhang med hjälp av tidigare forskning. Studiens resultat visar på det dilemma LSS-handläggarna befinner sig i genom deras roll som gräsrotsbyråkrater och myndighetsutövare. Rollen medför en svår sits för handläggarna där de slits mellan olika intressen i sitt arbete. Studien visar också på att det skett en förändring av rättstillämpningen av LSS och då främst förändringen av praxis som har blivit snävare. Vi diskuterar vidare hur detta påverkar handläggarnas dagliga arbete, hur rättstillämpningen går till och hur det i sin tur påverkar brukarna.

During the early modern period, oak timber was one of the most critical resources needed for large scale maritime operations, and consequently became protected by heavy legislation, reserved for state matters, thus clashing with the interests of the peasantry. This essay seeks to study the oak tree as a means of conflict between peasantry and state during 1796-1819 with Ramdala parish, Blekinge county, Sweden as primary study object, and Östra District Courts sentences in cases concerning oak. The result shows a significant decline in usable oak timber for the navy between 1796-1819, and that several of the existing oak trees were damaged due to human impact. The results supports that the core of the conflict was due to that the oaks to an overwhelming extent grew in the farmers’ fields and therefore competed with the crops, lowering the return. It also shows that the law didn’t distinguish between the oaks’ age or quality when stipulating penalties for illegal damaging and felling, neither took into consideration the extent of the crime when imposing penalties for not being able to pay the fines. There is also evidence supporting that this system to some extent was exploited by the peasantry.

<p>Enligt socialtjänstlagen har kommunen det yttersta ansvaret för att barn och unga får möjligheten att växa upp under trygga och för deras utveckling goda förhållanden. Syftet med studien var att göra en utredning av den 2 § i lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av barn och unga (LVU) samt under vilka förutsättningar denna lag kan stärka socialtjänstens möjligheter att utföra de skyldigheter de är ålagda. Avsikten har förutom att förmedla regleringen kring 2 § LVU varit att redogöra för hela processen från det att beslut om utredning fattas till vårdens upphörande. Vid ansökan om vård enligt LVU är socialnämnden underställd en rättslig överprövning varför studiens syfte även avsåg socialnämndens medverkan vid rättens bevisprövning. När beslut fattas om tvångsvård skall principen om barnets bästa vara likt en ledstjärna vid avgörande varför studien även omfattade att bringa klarhet i innebörden av denna princip. Uppsatsen är rättsdogmatisk och kvalitativ i sin karaktär och därför har främst traditionella rättskällor som författningstexter, förarbeten, doktrin och praxis används för besvara dess syfte.</p>

Enligt socialtjänstlagen har kommunen det yttersta ansvaret för att barn och unga får möjligheten att växa upp under trygga och för deras utveckling goda förhållanden. Syftet med studien var att göra en utredning av den 2 § i lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av barn och unga (LVU) samt under vilka förutsättningar denna lag kan stärka socialtjänstens möjligheter att utföra de skyldigheter de är ålagda. Avsikten har förutom att förmedla regleringen kring 2 § LVU varit att redogöra för hela processen från det att beslut om utredning fattas till vårdens upphörande. Vid ansökan om vård enligt LVU är socialnämnden underställd en rättslig överprövning varför studiens syfte även avsåg socialnämndens medverkan vid rättens bevisprövning. När beslut fattas om tvångsvård skall principen om barnets bästa vara likt en ledstjärna vid avgörande varför studien även omfattade att bringa klarhet i innebörden av denna princip. Uppsatsen är rättsdogmatisk och kvalitativ i sin karaktär och därför har främst traditionella rättskällor som författningstexter, förarbeten, doktrin och praxis används för besvara dess syfte.

Enligt socialtjänstlagen har kommunen det yttersta ansvaret för de som vistas i kommunen. Det finns dock människor där det inte är självklart vilken kommun som har det yttersta ansvaret. Syftet med studien var att undersöka hur socialtjänstlagen, som reglerar kommunens yttersta ansvar tillämpas, vilka faktorer som vägs in i besluten samt om det finns motsättningar mellan rollen som rättstillämpare och rollen som socialarbetare hos de socialsekreterare som utreder kommuntillhörighet. För att besvara studiens syfte användes kvalitativa forskningsintervjuer med tre socialsekreterare i mottagningsgrupper i olika kommuner i Stockholms län. Studien utgick från ett rättssociologiskt perspektiv. Resultatet av studien visade att utredandet av tillhörighet när det gäller personer vars kommuntillhörighet inte är självklar går ut på att fråga var personen har tillbringat de senaste dagarna och nätterna och att socialsekreterarna inte använder sig av traditionella juridiska källor vid rättstillämpningen. Studien visade att faktorer som vägs in i beslutsfattandet, förutom rättsregeln och sakomständigheterna, är kommunens ekonomi, hur pass påstridig klienten är och om det finns barn inblandade. Resultaten visade även att socialsekreterarna i vissa fall känner sig otillräckliga i rollen som socialarbetare.

Varje år går svenska staten miste om stora summor i skatteintäkter, intäkter som försvinner till följd av både medvetna och omedvetna fel gjorda av de skattskyldiga. Staten har genom olika åtgärder länge arbetat för att på bästa sätt försöka motverka skattebortfallet. I Sverige finns det tre repressiva metoder mot skatteundandragande aktiviteter: skatteflyktslagen, special- och stopplagstiftning och genomsynsprincipen. Skatteflyktslagen infördes 1980. Genomsynsprincipen är däremot inte lagstadgad utan har utvecklats genom praxis och dess existens har länge diskuterats, likaså om den skall kodifieras. Under 2007 tog debatten avseende genomsynsprincipen ny fart. Genomsynprincipen är en repressiv metod genom vilken skatteundandragande aktiviteter bekämpas och framförs som ett komplement till skatteflyktslagen. Principen innebär att företagna rättshandlingar bedöms utifrån dess verkliga innebörd istället för dess formella. Genom att tillämpa genomsynsprincipen ges handlingar de rättsverkningar som de i verkligheten ger upphov till och parternas syfte och intentioner med transaktionerna läggs till grund för beskattningen, inte handlingarnas yttre form eller beteckning. Hur skattebasen på bästa sätt skall skyddas och vilken repressiv metod som bäst uppfyller kravet på förutsebarhet, effektivitet, legalitet och rättssäkerhet är svårt att avgöra. Syftet med denna uppsats är därför att nå en slutsats om en kodifiering av genomsynsprincipen skulle leda till en mer rättssäker och förutsebar repressiv metod mot skatteundandragande aktiviteter. Det är inte givet att en kodifiering av genomsynsprincipen skulle medföra en mer rättssäker och förutsebar rättstillämpning. Det är emellertid uppenbart att klarare riktlinjer behövs avseende genomsynsprincipen då dess tillämpning idag är mycket oklar. Att formulera så pass klara och precisa rekvisit att rättsläget nämnvärt förbättras får anses vara en svår uppgift. Vi anser dock att genomsynsprincipen bör införas som en ytterligare paragraf i skatteflyktslagen för att på det sättet uppnå en mer rättssäker och förutsebar repressiv metod mot skatteundandragande aktiviteter. Genom denna åtgärd skulle det klargöras vilka bedömningsgrunder domstol har vid underkännande av rättshandlingar. Tydliga förarbeten skulle även arbetas fram och eftertaxering och uttagandet av skattetillägg skulle ske med stöd i lag. Det skulle därutöver tydliggöras att det finns en ytterligare metod, utöver skatteflyktslagen, för att angripa skatteundandragande aktiviteter. Skatteflyktslagens omfattning borde vidare utvidgas till att omfatta samtliga skatteslag för att på det sättet omfatta så många skattekringgåenden som möjligt.