Att bo i husbåt är en boendeform som fortfarande håller på att etableras på bostadsmarknaden, och regelverket kring detta är nästintill obefintligt. Det har inte återfunnits någon lagstiftning som hanterar boende på vatten och det råder tvivel om vad som gäller vid upplåtelse av husbåtar vid en kajplats. Reglerna kring upprättandet av husbåtar faller mellan plan- och bygglagstiftningen och hamnens egna regler vilket gör att det inte konkret går att säga vilken upplåtelseform som är den mest tillämpbara sett för både markägaren och den som vill bo på vatten. För att få svar på frågeställningarna i denna studie har intervjuer genomförts med olika parter dessutom har olika lantmäteriförrättningar, där vattenfastigheter bildats, analyserats. Intervjuerna genomfördes sedan med telefonintervju med semistrukturerad metod samt via mailkonversation med några enstaka respondenter. Avtalshandläggare, nyttjanderättshavare, mäklare, ett företag som producerar flytande villor och en förrättningslantmätare kontaktades för att få olika perspektiv på upplåtelsen av kajplatserna. Analysen av förrättningsakterna gav en djupare förståelse över hur fastighetsbildning på vatten sker. Respondenterna i studien uppfattade den svenska lagen lika ofullständig som författarna gjorde när det gäller boende på vatten. Resultaten visar att beroende på vilken typ av boendeform kan lagen tillämpas på olika sätt. Studien visar att den bästa lösningen för flytande villor borde vara att bilda vattenfastigheter, vilket skulle göra att villan blir fastighetstillbehör. Detta skulle göra att belåningen av villan är möjlig. När det handlar om husbåtar som är i form av ett fartyg visar studien att den bästa lösningen för denna boendeform är att tillämpa lägenhetsarrende med längsta möjliga upplåtelsetid som är 25 år. Att ha lägenhetsarrende gör det dock svårt för belåningen. / To live on a house boat is a housing form that still is establishing on the housing market, but the regulations about this are almost non-existent. You cannot find any legislation regarding living on the water today and there are doubts about what applies for grants of house boats at a berth. The rules about establishment of house boats falls between the “plan- och bygglagen” and the rules of the harbor, which makes it difficult to say which one of the grant agreement that is the most applicable for the property owner and the person who wants to live on the water. To get answers the questions in this thesis interviews were performed with different parties and different cadastral procedures were analyzed regarding water properties. The interviews were completed by phone interviews with a semi structured method and with a few respondents the questions were put through email. In this thesis a few different respondents were asked to answer the questions, this to see different perspectives of the grant of berth. The different respondents that answered the questions were a few contract managers, usufructuary, a real estate agent, a lawyer, a company which produce house boats and a cadastral surveyor. The analysis of the cadastral procedures gave a deeper understanding how property formation on water can be done. The respondents in this thesis perceived the Swedish law as incomplete as the authors of this thesis regarding living on the water. The results show that the law can be applied in different ways depending on which type of housing form it is. The study shows that the best solutions for floating houses should be property formation, that will make the house real property and will make financing of the house possible. When house boats, which are formed like ships, the study shows that the best solutions for this housing form is to apply ground lease in general with the longest grant as possible, which is 25 years. To have ground lease in general as a solution makes it hard for the house boat owners to get a loan.

L’ordonnance du 23 mars 2006 a réformé le droit des sûretés en France et introduit un gage sans dépossession inspiré du security interest américain dans l’objectif d’améliorer l’efficacité de la matière. L’amélioration est visible mais peut encore être approfondie. En premier lieu, la prépondérance de l’autonomie de la volonté dans la constitution et le régime du gage sans dépossession traduit son détachement progressif de la matière réelle. En effet, le droit du créancier bénéficiaire a pour objet plus la valeur du contenu de l’assiette affectée que son incarnation matérielle. Ainsi, il faut, d’une part, autoriser l’évolution du contenu matériel de l’assiette de constitution pour admettre que l’assiette de réalisation ne soit pas constituée des mêmes biens mais représente toujours la même valeur affectée. D’autre part, il faut reconnaître l’opposabilité du droit de rétention fictif aux procédures d’insolvabilité. En second lieu, le détachement de la sûreté de son objet réel et la prévalence de l’autonomie de la volonté doivent se prolonger en droit international privé. Ainsi, il convient d’admettre l’abandon de la compétence de la lex rei sitae, source de difficultés liées à la nature mobilière du bien grevé, et de reconnaître la compétence de la lex contractus, tirée de la prépondérance de la source conventionnelle de la sûreté.Ainsi, tant l’adaptation de la sûreté permise par la place laissée la volonté des parties, que la possibilité de circulation transfrontalière offerte par la reconnaissance des sûretés étrangères, font du gage sans dépossession une sûreté plus efficace aussi bien en droit interne qu’au niveau international. / On March 23rd 2006, the French reform of security law introduced the « gage sans dépossession », inspired by the security interest of the Article 9 of the U.C.C. from the United- States, in order to improve the efficiency of security law in France. The enhancement is undeniable and yet but there remains room for improvement.First of all, the increased autonomy given to parties when creating and ruling a security results in its detachment from the scope of personal property. Indeed, the creditor is more entitled to the value of the collateral rather than to the good itself. Therefore, the physical content of the collateral should be allowed to change physically as long as collateral remains of same value. On the other hand, the creditor’s fictive right of retention must be enforceable against insolvency proceedings. Secondly, both the detachment of the security from its physical collateral and the preponderance of parties’ autonomy must be taken into account in international private law. Should a matter of choice of law arise, the security should be governed not by lex rei sitae, given the issues raised when applied to movable goods, but by lex contractus, on account of the contractual source of the security. As a result of its adaptability enabled by autonomy, and as a result of the ability to move the security over borders and still be enforceable, the French “gage sans dépossession” appears to be more efficient both in France and on an international level.

In the first part of the article, a development for the concepts of provisional remedies and real or personal property bond and covering loss and damage, is proposed, under the Constitutional Court and our national doctrine view; as well as the scope of the first as a fundamental right, and second as a condition of execution. On the following part of the paper, the inclusion and the subsequent amendments to the article 159° of Tax Code is exposed, also its scopes and reasons. Finally, a possible modification of the article, that respect state´s raising goals and due process citizens’ right, is proposed. / El presente artículo desarrolla los conceptos de medida cautelar y contracautela, a la luz de lo resuelto por el Tribunal Constitucional y lo establecido por nuestra doctrina, así como los alcances del primero como derecho fundamental y del segundo como requisito de ejecución. De la misma forma, se analiza los alcances de la incorporación del artículo 159° del Código Tributario, mediante Decreto Legislativo N° 1121, y su modificatoria a través de la Ley N° 30230. Finalmente, se propone una posible modificación al mencionado artículo, de conformidad con los fines recaudatorios del Estado y el derecho a la tutela jurisdiccional efectiva de los administrados.