none

They would possibly be less contentious if there was conclusive proof that managers were better allocators of capital generated through income retained than investors. Against this backdrop, this study examines the question of whether correlations exist between the amount of income retained by managers to fund capital and various financial management and investment performance metrics. The objective of the study is to test various hypotheses for relationships between the retention ratio and various management and investment performance metrics. The hypotheses includes testing whether dividends are a significant contributor to investor returns, whether there is a correlation between the retention ratio and the share price, between the retention ratio and total investor returns and between the retention ratio and return on equity. A last hypothesis is to test whether there is a correlation between total returns to investors and return on equity. The results of the study did not support any of the hypotheses and the indication is that no firm or clear relationship between the retention ratio and various performance metrics exists for the sample of South African firms over the survey period, namely share price, total investor returns and return on equity. The study could therefore not conclude whether managers were either good or poor allocators of capital generated through income retained. The study could also not determine whether capital retained did impact on future performance measures of a company or not. This outcome of the study was surprising. It was anticipated that there would be either positive correlations supporting managers’ ability to allocate retained income or negative correlations refuting managers’ ability to allocated retained income. This, however, was not evident. The literature reviewed was clear regarding the mystery surrounding dividend distributions and its role within iii corporate finance, but was divided on the drivers of the behaviour. It was hoped that this study would have been able to provide some explanation for dividends in a South African mining industry context. The reasons for the outcome are varied but include the questionable credibility of the data with regards to the size of the sample and the period of study. Therefore, no certain conclusions could be made about managers’ ability to allocate capital generated through retained income and the recommendation is for further research to be conducted with a larger sample over a longer period of study before the results are given undue significance. / Dissertation (MBA)--University of Pretoria, 2010. / Gordon Institute of Business Science (GIBS) / unrestricted

The influence of operation parameters on the drying of spherical porous particles containing a mixture of solvents evaporating into nitrogen in a continuously worked vibrated fluid-bed dryer was studied. A simulation based on the analytical solution to heat and mass transfer equations was applied and modifications were suggested.   Four different ternary liquid mixtures were selected: Acetone-Chloroform-Methanol (ACM), Ethanol- 2-propanol-Water (EIpW), Water-Ethanol-Ethyl Acetate (WEEa) and Ethanol-Methylethylketone- Toluene (EMekT). For the solid, physical properties of Pyrex was used.   Comparison of composition- and temperature- profiles indicated that there is no resistance against heat transfer within the solid and that the heat transfer is much faster than mass transfer.   Selectivity diagrams were drawn. The results indicated that selectivity is an important parameter in predicting the drying behavior.   The retention ratio was studied as performance parameter. Its variation was studied in response to changes in operation parameters, including gas velocity and temperature, as well as solid temperature and particle size.   A  modification  to  the  model  was  examined  by  assuming  a  liquid-content-dependent  diffusion resistance factor. It was observed that implementing such an assumption yields decreased values for retention ratios.   The  effect  of  vibration  on  heat  and  mass  transfer  coefficients  was  included  using  a  correlation suggested by Sbrodov and the resulting effect on retention ratio was examined. / Inverkan   av   driftparameter  på  torkning  av   sfäriska  porösa  partiklar  som   innehåller lösningsmedelblandningar som avdunstar i kväve i en kontinuerligt viberande fluidbädd-tork studerades.  En  simuleringsmodell  baserad  på  den  analytiska  lösningen  till  värme-  och materieöverföringsekvationerna användes och ändringar föreslogs.   Fyra  olika  tärnar  vätskeblandningar  valdes:  aceton-kloroform-metanol(ACM),  etanol-2- propanolvatten,(EIpW),     vatten-etanol-etylacetat     (WEEa)     och     etanol-metyletylketon- toluen(EMekT). För den fasta fasen användes fysikaliska egenskaper liknande Pyrex.   Sammansättnings-  och  temperatur-profiler  visade  att  det  inte  finns  något  motstånd  mot värmeöverföring  i  den  fasta  fasen  och  att  värmeöverföringen  sker  mycket  snabbare  än materieöverförningen.   Selektivitetsdiagram ritades. Resultaten indikerar att selektivititen är en viktig parmeter för att förutsäga beteendet vid torkning.   Retentionsförhållandet  användes  som  ett  prestandamått.  Dess  variation  med  avseende  på förändringar av  driftsparmetrar,  bland  annat  gasen  hastighet  och  temperatur  samt  den  fasta  fasens temperatur och partikelstorlek, studerades.   En modifiering av modellen undersöktes genom att införa en vätskehalts-beroende faktor för diffusionsmotståndet. Detta minskade värdena på retentionsförhållandena.   Vibrationens inverkan på värme- och materieöverföring infördes genom att använda Sbrodov samband, och den resulterande effekten på retentionsförhållandet observerades.

The aim of this thesis is to enhance our understanding of Swedish marine insurers' choices of business strategies under the potentially difficult business circumstances of the interwar period 1918-1939. Little previous research exists on marine insurance during the interwar period. This is remarkable in the Swedish context since the Swedish economy has traditionally depended on its exports. The focus on Sweden is justified since the Swedish insurance market saw regulatory stability during the interwar period. It was also characterised by the coexistence of stock and mutual insurers, allowing this thesis to contribute with insights on potentially problematic insurance cartelisaton. This thesis employs a mixed methods design, including qualitative methods and regression analysis. To interpret results, this thesis employs insurance risk theory, cartel theory, theories on reinsurance and risk diversification, and agency theory. By employing this combination of theories, it is possible to explain choices and outcomes of adopted strategies both with reference to particularities of marine insurance and with reference to particularities of the two different organisational forms. The results show that the insurers conceived several new characteristics of their business environment as challenges and implemented both cartel strategies and company-specific strategies of risk diversification. Among the challenges were rapid inflation, rapidly decreasing prices and business volumes in shipping and trade, the introduction of motor ships, and the existence of naval mines on many trade routes. Also, exchange-rate fluctuations were considered to cause losses on established marine insurance contracts and rendered business results uncertain. Swedish insurers adopted cartel strategies from 1918 through The Swedish Association of Marine Underwriters (Sjöassuradörernas Förening) since they had anticipated a post-war crisis. Market division agreements were adopted for the most attractive market segments, but eventually price agreements became the primary cartel strategy, supported by prohibitions of competition. The work on price agreements sometimes increased the market efficiency since it reduced uncertainty, for instance in insurance of cargo with motor ships. Few price agreements were however adopted for the insurance of shipping since that market segment was dominated by mutual insurers, highlighting the difficulties of cartelisation in insurance markets inhabited by both stock and mutual insurers. The cartel further adopted reinsurance agreements to create barriers to entry in the Swedish marine insurance market. It however experienced prominent difficulties to implement the cartel strategies. One prominent difficulty of implementation was cheating. Also international competition created difficulties. The cartel companies therefore engaged in international cartelisation through The International Union of Marine Insurance (Internationaler Tranport-Versicherungs-Verband) from the late 1920s. This international cartel sought to reduce international competition by agreements not to compete in foreign markets. It also sought to manage the exchange-rate fluctuations of the early 1920s and the early 1930s by agreements among marine insurers, but it failed to obtain sufficient support. In spite of cartelisation, the returns on marine insurance were pushed down by the recognized challenges during the early 1920s, inflicting losses. The business however recovered and remained profitable throughout the 1930s, showing that the great depression was not as great as the deflation crisis in marine insurance. Exchange-rate fluctuations affected the international competitive strength of both stock and mutual insurers and additionally influenced the stock insurers' returns on established marine insurance contracts. The insurers were however compensated for the poor marine business results of the early 1920s by greater reliance than previously on reinsurers and by diversification among insurance lines, which rendered profits less negative than the returns on marine insurance. The business ceded to reinsurers on average inflicted losses during each of the first seven years of the 1920s. These losses were indirectly caused by World War I since that war had caused the establishment of new reinsurers in different countries, not the least in Scandinavia, and in turn caused over capacity during the 1920s. New contractual formulations evolved internationally to the benefit of ceding insurers, indicating information asymmetries. Exits became frequent among reinsurers. In effect, into the 1930s, ceding insurers internationally found it difficult to obtain obligatory reinsurance treaties. During the early 1920s, the Swedish stock marine insurers also increasingly diversified their insurance businesses among insurance lines. This process had been catalysed by World War I, was accelerated during the 1920s, and continued into the 1930s. / Syftet med denna avhandling är att förståeliggöra svenska marinförsäkringsbolags val av affärsstrategier under mellankrigstiden 1918-1939, en period som kännetecknades av potentiellt svåra affärsförhållanden. Försäkringsverksamhet är känslig för ekonomiska kriser, men har uppmärksammats mindre än bankverksamhet när det gäller mellankrigstiden. Inte minst marinförsäkring är känslig för ekonomiska kriser eftersom de försäkrade verksamheterna, sjöfart och handel, endast förekommer i den mån som transporterade varor efterfrågas. Tidigare forskning har endast i liten omfattning fokuserat på marinförsäkring, vilket ur ett svenskt perspektiv kan tyckas anmärkningsvärt med tanke på att den svenska ekonomin har i hög grad varit beroende av sjöburen handel. En studie av svensk marinförsäkring är motiverad ur ett internationellt perspektiv eftersom den svenska försäkringslagstiftningen förblev i stort sett oförändrad under perioden, vilket gör det rimligt att tolka marinförsäkringsbolags val av affärsstrategier som svar på ekonomiska omständigheter. Under mellankrigstiden var katellstrategier ett vanligt svar på svåra affärsförhållanden i olika verksamheter, men kartellisering var potentiellt problematisk i marinförsäkring eftersom den verksamheten är internationell och eftersom marinförsäkring är en heterogen produkt. Dessutom befolkades den svenska försäkringsmarknaden av både aktiebolag och ömsesidiga bolag, vilket är ett ytterligare potentiellt hinder för kartellisering. Studier av kartellisering under potentiallt svåra förutsättningar kan bidra med insikter om under vilka förutsättningar karteller uppstår, vilket ytterligare motiverar studien. Denna avhandling analyserar även två företagsspecifika riskdiversifieringsstrategier, som potentiellt kan kompensera för låg avkastning på mottagen försäkring, nämligen återförsäkring och diversifiering mellan försäkringsgrenar. Återförsäkring har av tidigare forskning framhållits som ett underutforskat område. Avhandlingen tillämpar både kvalitativa och kvantitativa undersökningsmetoder. För att uttolka de empiriska resultaten tillämpas riskteori för försäkring, kartellteori, återförsäkringsteori, riskdiversifieringsteori, samt incitamentsteori på företagsnivå (agency theory). Denna kombination av teorier gör det möjligt att förklara strategival med utgångspunkt både i marinförsäkringens karaktäristika och i de båda olika organisationsformers karaktäristika. Resultaten visar att försäkringsbolagen noterade ett antal nya affärsförhållanden som utmaningar och att dessa bolag implementerade både kartellstrategier och företagsspecifika riskdiversifieringsstrategier. Bland de noterade utmaningarna märks snabb inflation, snabbt fallande priser och affärsvolymer i sjöfart och handel, införandet av motorfartyg, samt sjöminor på många fartygsrutter. Försäkringsbolagen behärskade endast lite erfarenhet av risker associerade med motorfartyg och sjöminor, vilket gjorde riskbedömningar osäkra. Även växelkursfluktuationer uppfattades som utmaningar eftersom de orsakade förluster på etablerade marinförsäkringskontrakt och skapade problem att förutsäga affärsresultaten. Från 1918 antog svenska marinförsäkringsbolag kartellstrategier genom branschorganisationen Sjöassuradörernas Förening, detta eftersom de förväntade sig en efterkrigskris. Marknadsuppdelningsavtal infördes i attraktiva marknadssegment, men med tiden blev prisöverenskommelser den främsta kartellstrategin, understödd av avtal som förbjöd konkurrens. Arbetet med prisöverenskommelser ökade marknadseffektiviteten i vissa marknadssegment, detta genom att reducera osäkerheten i riskbedömningarna. Ett tydligt exempel på ett sådant marknadssegment är försäkring av varor transporterade med motorfartyg. Kartellen etablerade däremot få prisöverenskommelser för försäkring av sjöfart eftersom detta marknadssegment dominerades av ömsesidiga försäkringsbolag. Denna kontrast mellan varuförsäkring och sjöfartsförsäkring belyser svårigheterna med att kartellisera en försäkringsmarknad som befolkas både av aktiebolag och av ömsesidiga bolag. Kartellen antog också återförsäkringsavtal i syfte att skapa etableringshinder på den svenska försäkringsmarknaden. Den upplevde emellertid svårigheter att implementera överenskommelserna, såsom brott mot prisöverenskommelserna och mot konkurrensförbuden. Ytterligare svårigheter skapades av internationell konkurrens. Från slutet av 1920-talet deltog därför kartellbolagen i den internationella marinförsäkringskartellen Internationaler Tranport-Versicherungs-Verband (senare benämnd The International Union of Marine Insurance). Medlemsbolagen i denna internationella kartell skapade överenskommelser med innebörden att utländska försäkringstagare inte skulle erbjudas försäkring. Dessa överenskommelser syftade till att reducera den internationella konkurrensen. Denna kartell försökte också reducera effekterna för marinförsäkringsbolag av växelkursfluktuationer genom överenskommelser om hur växelkurser skulle beräknas i marinförsäkringsfrågor. Sådana försök gjordes både under de första åren av 1920-talet och under de första åren av 1930-talet. Det avsedda resultatet kunde emellertid inte nås, detta eftersom uppslutningen förblev otillräcklig. Trots kartelliseringen reducerades avkastningen på marinförsäkring till förlustnivåer under det tidiga 1920-talet. Avkastningen förbättrades sedan stegvis och förblev positiv under 1930-talet. I marinförsäkring var alltså den stora depression inte lika stor som deflationskrisen. Växelkursfluktuationer påverkade både aktiebolags och ömsesidiga bolags internationella konkurrenskraft. Dessutom påverkade växelkurserna aktiebolagens avkastning på etablerade marinförsäkringskontrakt. Försäkringsbolagen kompenserades för 1920-talets förlustresultat i marinförsäkring genom ökad cedering av risk till återförsäkringsbolag och genom diversifiering av de mottagna riskerna mellan olika försäkringsgrenar. Under 1920-talet var bolagens vinster därför mindre negativa än resultaten i marinförsäkring. Den affär som cederades till återförsäkringsbolag var i genomsnitt förlustbringande under vart och ett av 1920-talets första sju år. Dessa förluster orsakades indirekt av första världskriget, eftersom det kriget stimulerade etablering av nya återförsäkringsbolag, detta i olika länder och inte minst i Skandinavien. I förlängningen skapade första världskriget därmed överkapacitet på återförsäkringsmarknaden. Nya kontraktsformuleringar introducerades internationellt till de cederande bolagens fördel. Detta förhållande indikerar informationsasymmetrier i relationen mellan cederande och mottagande försäkringsbolag. Många återförsäkringsbolag lämnade marknaden. Resultatet blev att cederande bolag under början av 1930-talet i olika länder fick svårigheter att sluta obligatoriska återförsäkringsavtal. Under början av 1920-talet diversifierade aktiebolagen också sin verksamhet mellan olika försäkringsgrenar. Denna process katalyserades av första världskriget, accelererade under början av 1920-talet och fortsatte in på 1930-talet.