No description available.

The purpose of this study is to use a qualitative method to investigate the Swedish curriculums of 1919, 1962 and 2011 in search of attitudes and different usages of the popular culture of the time. To reach these conclusions Antonio Gramsci’s theories about cultural hegemony have been applied to prove how the superior classes, in this study these classes are represented by the Swedish school as an institution, use popular culture to maintain sovereignty of the lower classes. Ergo the problem highlighted in this study is whether the cultural class society exists in a fixed state since the 1919’s with the school as the institution to implement the tradition of cultural hegemony. The study shows that, as the usage of popular culture has not become a more frequent tool recommended from the Swedish government, it has become more accepted that teachers do use it in various forms and that the demand of a canonised aesthetical selection has become almost eradicated.

Master essä skriven i relation till examensutställningen av tvillingskulpturen Homo digitalis på galleri Mejan. Rukets sal är även en kortare utdrag av filmprojektet; Mina sanna lögners historia som under 2017 är under utveckling år 2017 med stöd av Region Jönköpings Län. I den här berättelsen, ”Mina sanna lögners historia”, berättar jag historien om relationen mellan Dag och mina forna vänner ur en serie avgörande ögonblick som har skapat och format den person jag är idag. Det ska dock inte vara en historia som handlar om mitt liv, utan jag använder min bakgrund som medel för studie i att berätta ”livet som formar oss”. Det är också en historia i Jönköping där jag även kan komma åt det andliga tillståndet i skapandet av en identitet. / Homo digitalis - Skulptur Mitt Master Examensprojekt går efter titeln Homo Digitalis och är en direkt utveckling av det mitt Kandidatexamensprojekt ”Homo sacer” - Konstdokumentär 60 min - som kom att tävla i ett flertal nordiska och internationella filmfestivaler. I Homo Digitalis har jag hittat en form och en process som kommer sträcka sig bortom min masterutställning med planer för en fortsatt utveckling under 2017-18. Det är framförallt en väldigt resurs- och tids-krävande process med ständiga materialtester och en metod som tvingar en att bl.a sy för hand, jobba med enstaka hårstrån eller skulptera hudstruktur. Jag är intresserad av samtidsmänniskan. Hur en människa skapas. Hur vi idag bygger våra identiteter mellan den digitala världen och den fysiska världen. Begrepp som sanning, moral, verklighet, lögn mm. blir allt mer flytande begrepp. Titeln Homo Digitalis vittnar om det tillståndet samt samtidigt som minpraktik är fysiska objekt. I det digitala konstruerar vi hela tiden egna unika identiteter med en ny typ av kommunikation. Samtidigt är det en värld bortom individens kontroll med en potential till att växa ut på sätt vi inte är förmögna att förutse. Dessa fria utväxter har blivit en metod jag fört över i min skapande process med skulpturerna i Homo Digitals. En sensommarmorgon 1983, förlöstes jag och min tvillingbror Jacob med kejsarsnitt på sjukhuset Ryhov i Jönköping. Båda våra föräldrar är läkare och vår mor, Maria-Pia hade av ren nyfikenhet begärt att få bevakade hela operationen. Hon fick som alla andra ligga på ett operationsbord klädd i gröna operationsdukar. Undantaget var en spegel som de monterat upp ovanför magen. På så sätt kunde hon blicka rakt in i sig själv när de skar upp buken och plockade ut de två främlingar som idag är jag och min bror.  I tanken vänder jag först alltid bort blicken. Jag blir orolig och förstummad inför hennes val att blicka in i vad jag upplever som en paradox. Samtidigt är det en blick som jag ständigt försöker förstå, för den går inte att värjas sig från. Om jag kan titta, så måste jag titta. Berättelsen om vår födsel har alltid följt mig med enorm fascination och förankrat ett starkt intresse för det stora allmänmänskliga och det lilla specifika i landstingsmiljöns enorma spännvidd mellan födsel och död. Tvillingskapet och min omgivnings gudsfruktan (Bibelbältets högsäte Jönköping) skulle också komma att bli omständigheter som personligen influerat och fortsätter att influera mitt konstnärliga skapande. I min moders blick in i sin egen livmoder formulerades min första fråga; vad skapar en människa? Det är en fråga om individen och den fria viljan. Frågan vänder jag framför allt mot materialet, estetiken, kulturen och genetiken som ständigt omger oss och formar oss som människor i vår vardag.  Som konstnär rör jag mig över flera discipliner men jag har en fördjupad kunskap inom film och skulptur. När jag skapar så arbetar jag hela tiden mot att göra verket autonomt. Det gäller på flera plan. I processen och skapandet av skulpturen är det viktigt att den tillslut tar kontroll över sig själv och blir något som är bortom min kontroll. Jag vill alltså göra mina verk självständiga. Mitt intresse för individen som kan argumenteras till att vara en viljelös kropp, styrd av massan, har gjort att jag vill frigöra mina skulpturer från mina egna konventioner och fördomar. Jag har därför utvecklat olika metoder, som gör att det inte fullt går att förutse skulpturens form och rörelse. När jag skapade skulpturerna Homo digitalis, Infant Gaze, Fetus och The tyranny of intimacy så arbetade jag hela tiden med principen att det ska finnas motstånd i de textila formerna. Det har gjort att jag varit tvungen att forcera ihop en t.ex rund form med en kantig form. Så fort formerna började följa varandra mot något behagligt, avbröt jag och forcerade istället på en ny form som inte vill passa in. Resultatet blev kroppar som befinner sig i en ständig kamp mot mig och min process. Som uppstoppade gossedjur är Skulpturerna representationer till läran om livet samtidigt har min metod fått givit kropparna en performativ kvalité av att vilja vrida sig ur sin egen kropp.  Historien om vår födsel utvecklades vidare att jag kom ut lealös, tyst och oförmögen att andas vart på jag omedelbar forslades vidare till barnakuten. Undertiden fick min tvillingbror Jacob landa tryggt i min moders varma famn. Några timmar senare kom barnmorskan in på rummet och meddelade glatt att; Nu kommer han! Min mor tittade då upp med en förundrad blick och frågade; Vem?  Jag fick en dotter för två år sen. Hon föddes med akut kejsarsnitt vilket jag likt min mor kunde bevittna via en reflektion i operationslampan. Det var dock inte jag som låg på operationsbordet, lik väl var hela mitt väsen fyllt av motstridiga känslor. Det skulle visas sig att det inte var det fysiska ingreppet som kom att påverka mig. Istället var det upplevelsen av min dotters faktiska resa från ickeexistensen i mörkrets och dödens domän, in till vår fysiska verklighet av kött och blod. Känslan drabbade mig hårt redan vid första ultraljudet. Ett vetenskapligt redskap utformad med en egen estetik redovisade tydligt formen av en kropp som är bunden till mig. Det var en stor metafysisk upplevelse som följt med mig in i konsten.  Samtidigt som jag har lyckats närma mig min moders blick i konsten, har jag bara har skrapat på ytan av hur jag i framtiden kan skulptera mer precist och fokuserat. Den tyngd och kraft som t.ex landstingsfilten bär på är för mig en avgörande upptäckt i mitt arbete. Jag tycker att skapande är en ständig kamp av sökande efter mening. Därför ser jag det inte längre som att jag enbart skulpterar med faktiska material (latex, tyg landstingsfiltar, bandag, stoppning mm.) utan materialen i sig, skapar en ytterligare immateriell kropp som tar form i betraktaren. Det är materialens inneboende konnotationer som skapar den immateriella kroppen. Det innebär att min praktik till stor del går ut på att söka efter unika material med en större innebörd än dess faktiska materialitet och praktiska betydelse. Därför är det min ambition att ständigt leta vidare efter nya material som med liknande kvalitéer, gärna i en större internationella kontext. I våras började jag t.ex med att söka Europa efter material med en gemensam och bindande egenskaper.  Mötet och förhållandet till ”den andra” är en annan viktig punkt i mitt arbete. Det ligger också i direkt relation till mitt intresse för tvillingskapet. Homo digitalis är en tvillingskulptur. Det är två kroppar som förhåller sig till varandra vilket inte tvingar betraktaren intellektualisera sitt möte och sig själv med skulpturen, utan skulpturen har redan en pågående dialog. Det blir också ett sätt för mig att göra skulpturerna så självständiga som möjligt. Jag är inte Jehovas Vittne och har aldrig varit troende. Däremot har jag vuxit upp med många vänner som tillhört trossamfund och bland dem har Jehovas Vittnen varit den mest intressanta. Det är bräckligheten som fascinerar mig, hur lätt de kan bli kontaminerade och måste därför skärma av sig mot människor med en annan världssyn. De lever alltså inom en väldigt tydligt ramverk med en förklaringsmodell om existensen som bygger på att välja bort och forma om verklighetens beståndsdelar. För mig kristalliseras detta fenomen i Jehovas Vittnen och blir ett material jagkan använda.  Det är min övertygelse att vi alla tolkar världen utifrån liknande kollage av tvivelaktiga grunder. För vi har alla våra förklaringsmodeller där vi selektivt komponerar en värld vi kan förstå. För mig är det bara i konsten som verkligheten är fri att vara vad den vill. / <p>Källanvisningar är av konstnärliga skäl exkluderade. Önskas information om det; kontakta kuylenstierna.dag@gmail.com</p> / Homo digitalis / Mina sanna lögners historia

The purpose of this paper is to study how the discourse on risk, threat and national security has developed over time within the context of Swedish print news media. The articles we look at are from 1992-2023, and originate from four of Sweden’s largest national newspapers (Dagens Nyheter, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet). By mapping out when and where something or someone is described as a “threat to national security”, and by whom, we want to analyze how the perceived threats against Sweden as a nation has changed and been communicated over time. Other than the foundational theory package that is media logic, our theoretical framework includes Ulrich Beck’s concept of risk and risk society, Noam Chomsky and Edward S. Herman’s propaganda model and the theory of securitization as laid out by the Copenhagen school. Earlier works we have built upon include (among many others) Bakir &amp; Kitzinger’s extensive research on mediated risk, as well as Westberg’s interesting analysis of Sweden’s COVID-19 strategy and its elements of public shaming. Our study is a quantitative content analysis of a body of 301 articles, with occasional qualitative dives into specific parts of the material to give further context. The media archive and search engine Retriever was used to find every article from the four papers within the chosen timespan containing the phrases “hot mot rikets säkerhet”. (threat to national security) and “hot mot Sveriges säkerhet” (threat to Sweden’s security). The contents of the articles were encoded into several categories pertaining to our four questions, and graphed out to see patterns of frequency over time. We found a clear and dramatic increase in “threat reporting” from all four newspapers starting in 2017, peaking in 2019 and continuing at a higher level than before. A whole two-thirds of the 301 articles were published in or after 2017. The 2019 peak largely centers on the case of several imams accused of being security threats, which Expressen wrote the most about using the phrases in question. Expressen generally appears the most (103 articles), and Aftonbladet the least (40). Islamism was most commonly pointed out as a threat overall, followed by terrorism and extraparliamentary political action. In almost half of the articles, the Swedish Security Service (SÄPO) was the source designating something or someone as a threat. The most common countermeasure after investigation was deportation of the (foreign) threat in question, consistent with there being more articles that point to an individual as the threat (121) rather than another state actor (68).