No description available.

Sammanfattning När en gift person avlider aktualiseras två saker, dels bodelning och dels arvskifte. Bodelningen delar giftorättsgodset lika mellan makarna och det som återstår för den avlidna kallas kvarlåtenskapen. Denna kvarlåtenskap ärvs av maken om inte den först avlidna har avkomlingar som inte är släkt med den efterlevande maken. Dessa får då ut sin del av arvet direkt. Gemensamma barn, föräldrar till den avlidna och deras avkomlingar får en rätt till efterarv som aktualiseras vid efterlevande makes död. Innan 1988 var reglerna utformade så att när sedan efterlevande make avled fick den först avlidnas arving-ar ut sin del och om den efterlevande inte hade några arvingar gick dennas del till allmänna arvsfonden. 1988 ändrades dock lagen och Ärvdabalken (ÄB) 3:8 instiftades som gjorde gällande att om efterlevande make saknar arvingar skall arvsberättigade till den först avlidna ärva allt. Detta ledde dock till flera diskussioner inom doktrinen då lagen var otydligt utformad. Det var oklart om arvet skulle anses komma från båda makarna i två lotter eller från endast den först avlidna och då i en lott. Vidare var ordet arvsberättigade inte tydligt definierat och det diskuterades om personer som i princip var berättigade till efterarv kunde ärva den efterlevande även om de fått ut arv från den först avlidna. Då det i praxis fastställts att det krävs en rätt till efterarv i det enskilda fallet har exempelvis särkullbarn som fått ut sin del av arvet vid den först avlidna makens död inte möjlighet att ärva enligt ÄB 3:8 vilket strider mot parentelsprincipen. Om ett av två särkullbarn tagit ut sitt arv kan inte detta men väl det andra barnet ärva den efterlevande. I doktrinen har det argumenterats för att i sådana situationer båda barnen skall kunna ärva den efterlevande. I praxis har inget framkommit som uttryckligen underkänner en lösning att båda särkullbarnen tillerkänns rätt att ärva den efterlevande trots att bara en av dem har konkret rätt till efterarv vilket kan göra en sådan skälighetslösning möjlig. Dock är troligen kravet på konkret rätt till efterarv så pass starkt att om ett dylikt mål skulle nå HD skulle den som saknar denna konkreta rätt inte räknas till arvsberättigad i lagens mening och således gå miste om arv från den efterlevande. Syftet med ÄB 3:8 var bland annat att begränsa Allmänna arvsfondens arvsrätt till förmån för de arvsberättigade vilket får anses vara uppfyllt.

No description available.

Lagstiftningen kring laglotten är cirka 150 år gammal och har sedan införandet varit i det närmaste oförändrad, där vissa regler och principer som idag styr hur arv fördelas förekom redan under medeltiden. Kritik har framförts om att laglotten är föråldrad och byggd på gamla traditioner samt värderingar där rätten till arv grundade sig i blodsband och släktskap. Eftersom de sociala förhållandena och familjekonstellationerna ser annorlunda ut idag påverkas samhörigheten som utgjorde motivet bakom införandet av laglotten. Proportionaliteten bakom den inskränkning laglotten utgör i arvlåtares fria vilja av förvaltandet av sin egendom kan därmed sättas i förhållande till skyddet som laglotten innebär för arvingar. Vidare uppstår avvägningar mellan efterlevande makes skydd i förhållande till att särkullbarns rätt till arv bevaras. Laglotten ger därmed upphov till två motstridiga intressen där bröstarvingars rätt till arv ska skyddas samtidigt som arvlåtares fria vilja och integritet bör värnas. Det torde således föreligga ett intresse kring laglottens utformning samt tillämpning i dagens samhälle. I uppsatsen tolkas och analyseras därmed de argument som framförts gällande laglottens fortsatta kvarlevnad respektive avskaffande eller förändring. Gällande rätt kommer att fastställas i syfte att ge en ökad förståelse för lagstiftningen och den kritik som senare framställs. Analysen av argumenten och de bakomliggande motiven till laglottens införande resulterar i en slutsats och förslag på eventuella ändringar av laglotten. Det framkommer att de rättsliga motiven bakom laglottens införande fortfarande anses väga tyngre än nyttan med ett eventuellt avskaffande av laglotten. Den ekonomiska trygghet som kvarlåtenskapen tidigare medförde anses inte avgörande idag, utan vikten av den sociala samhörigheten och rättvisa som laglotten medför belyses. Laglotten medför att bröstarvingar likställs och erhåller lika stor del av arvet samt förhindrar missgynnande eller utpressning från arvlåtares sida. Laglotten anses även avgörande för att skydda särkullbarns rätt till arv. Det förekommer dock utrymme att ändra lagstiftningen så särkullbarns rätt till laglott inträder först vid efterlevande makes bortgång. Vidare är det möjligt att ändra rekvisiten för vad som utgör förverkande av arv vid brott mot arvlåtare.

Parallellt med den svenska regleringen av arv förekommer rättsformeln förmånsförvärv av livförsäkringsersättningar. I svensk arvsrätt har bröstarvingar, avkomlingar till den avlidne, bästa arvsrätten. Under vissa förutsättningar kan emellertid en efterlevande make erhålla arv före bröstarvingarna som då istället blir efterarvingar. Arv till en efterlevande make utgår i regel med fri förfoganderätt, vilket innebär att en efterarvsrätt för bröstarvingarna aktualiseras. Detta medför att en kvotandel av arvet efter den först avlidne tilldelas dennes arvingar vid den efterlevandes frånfälle. Inte sällan erhåller även den efterlevande maken medel från livförsäkringar i egenskap av förmånstagare. Diskussion har här uppstått huruvida en sekundosuccession till förmånsförvärvda ersättning kan anses föreligga. Inom området återfinns prejudikatet NJA 1975 s. 302 som anger en presumtionsregel som anför att en sekundosuccession i enlighet med arvsrättsliga regler skall presumeras, om inte omständigheter talar för annat. Frågan ställs på sin spets när särkullbarns rätt debatteras, eftersom dessa i regel utfår sitt arv direkt och således inte blir efterarvingar i efterlevande makens bo. Ytterst blir följaktligen spörsmålet huruvida en försäkringsrättslig efterarvsrätt är avhängig en konkret efterarvsrätt enligt ärvdabalken eller kan uppkomma med hänsyn till övriga arvsrättsliga principer. Rättsområdet får anses utgöra något av en juridisk gråzon, då det föreligger förhållandevis lite vägledning att tillgå. Till följd av detta får doktrin en tämligen stor betydelse i frågan. Vid beaktande av HDs ställningstagande i rättsfallet ovan avseende den arvsrättsliga reglering som föreligger, samt förarbeten av denna torde emellertid en efterarvsrätt till försäkringsmedel kunna föreligga för samtliga bröstarvingar.