No description available.

No description available.

This project explored how different art practices from different fields cross-pollinate in the process of making interdisciplinary art. I want to trace how the process of exploration and thinking in different mediums create a dynamic interchange of ideas that leads to the development of new ways of relating to practices. I used different approaches and techniques, from somatic practices to experimenting with digital tools, to understand how different practices interact with and inform each other. The process becomes an intricate system of similarities and feedback loops, where one can reflect and interpret in many different mediums. Referenced documentation can be found in Research Catalogue. https://www.researchcatalogue.net/view/2145583/2183542

Sammanfattning Denna studie genomfördes 2009, som en del i ett större projekt; ett konstnärligt och pedagogiskt utvecklingsprojekt på Teaterhögskolan (Stockholms Dramatiska Högskola).   Syfte och frågeställningar Syftet med min studie är att fånga upp och analysera mina egna upplevelser, vid arbete med kroppslig gestaltning, utifrån Viewpoints, Mask och kostym/Karaktär. Vad gör arbete med Viewpoints för min upplevelse vid kroppslig gestaltning?  Vad gör arbete med Mask och kostym/Karaktär för min upplevelse vid kroppslig gestaltning? Vilka moment upplever jag som speciellt kritiska?                                                    Hur förändras mina upplevelser under processens gång?   Metod Studien bygger på att jag har gjort en deltagande observation, med hjälp av introspektion. Jag har gjort en så kallad samtida introspektion. Forskarsubjektet och forskningsobjektet är en och samma person, vilket kallas för forskarintrospektion. Empirin utgörs av den förda fältdagboken, varur jag valt ut ett antal av mina nedtecknade upplevelser att analysera och tolka.   Resultat De tre metoderna Viewpoints, Mask och kostym/Karaktär väckte olika typer av känslor, sprungna ur affekter. Ett kausalt samband kan ses mellan Viewpoints och de positiva affekterna glädje och intresse/nyfikenhet medan Mask och Kostym/karaktär oftare väckte starkt negativa affekter så som rädsla. De negativa affektupplevelserna var påtagligt kroppsliga. De negativa affekterna förändrades över tid, i slutet av min empiri ger jag uttryck för de positiva affekterna glädje och intresse/nyfikenhet, även i arbete med Mask och kostym/Karaktär. Genom att föra dagbok tydliggjordes mina ”förhandlingar” med mig själv, vad gäller min syn på och upplevelse av könskategorisering och heteronormativitet.   Slutsats Viewpoints, Mask och kostym/Karaktär kan alla tre på sitt eget särskilda vis betraktas som kraftfulla pedagogiska redskap och bidra till personlig utveckling, när det gäller kroppslig gestaltning / Abstract The following research was conducted 2009 as a part of a bigger project; a development work in the Arts at Teaterhögskolan (Stockholm Academy of Dramatic Arts).     Aim The aim with this research is to capture and analyze my own experiences during physical interpretation, based on work with Viewpoints, Mask and costume/Character. How does work with Viewpoints affect my experiences, during physical interpretation? How does work with Mask and costume/Character affect my experiences, during physical interpretation? What moments do I experience as extra critical? How does my sense of experiences change during the process?   Method The research is built up on participant observation, through introspection. I have made a simultaneous introspection. The researcher and the subject of research is the same person, which is referred to as researcher introspection. The empirical material consists of my kept journal, from where I picked out a number of the noted experiences for analysis and interpretation.   Results The three methods Viewpoints, Mask och costume/Character raised several kinds of emotions derived from affects. A causal connection can be noted between Viewpoints and the positive affects of joy and interest/curiosity whereas Mask and costume/Character more often generated strong negative affects such as fear. The experience of the negative affects was unmistakably physical. The negative affects transformed over time by the end of my empirical material I gave voice to the positive affects joy and interest/curiosity as well, when working with Mask or costume/Character. By keeping a journal my ongoing “negotiations” became obvious containing my view upon/ experience of categorizing gender and heteronormativity.   Conclusions The three methods Viewpoints, Mask and costume/Character can all, in their own particular way, be seen as powerful educational tools and contribute to personal development, when it comes to physical interpretation.

Hanna Normann and her artistic team will present the concept of stalking, examining who is stalking who. Stalking as a phenomenon, I ask myself as an actress: Audience as a stalker or actress as a stalker? Who is stalking who? - Who is dependent on whom? What do "the gaze of the audience" and "the gaze of the actress" look like when I start working with their conventions? As an actor/actress, how do I get the feeling of being equal to the audience? I ask myself, "How come I feel a sense of relief from not creating directly in front of an audience in the same time and space?" What is it? Why do I feel a greater desire to create in front of the camera and capture what is called the present and what is called presence on film instead of on a stage in direct connection with an audience? What does the audience expect from the actor if I challenge the audience, the traditional theater space, and the traditional meeting that occurs on stage between the actor and the spectator? How do I create the "now" in a different discipline? How long does one "now" last? How do I catch one "now"?

No description available.

This is Not Not My Dance is a practice‐based research project that advances processes of choreographic re-enactment through a method of choreographic re-documentation. I propose a means of re‐documenting choreography to make it a digital resource for new creation. This thesis presents a renegotiation of notions of performance and documentation, emphasises aspects of alteration in processes of preservation, and re‐evaluates ideas of exclusive ownership rights of dance works. Lepecki’s claim that choreography is an inconclusive ghostly matter ‐ derived from Derrida’s philosophical use of the terms ghostly and haunting, together with Schneider’s notion of cross‐temporality ‐ theoretically support an understanding of choreography constituted by a process of re‐documentation.

Mitt magisterarbete bestod av en 45 minuter lång pjäs som jag skrivit och som framfördes i januari 2016 vid två publika tillfällen på Stockholms konstnärliga högskola. Processen beskrivs inledande i skrivarbetet. Den färdiga pjäsen, Den goda skådespelaren, finns som version 14 och version 1 i slutet av skrivarbetet. Själva magister redovisningen var praktisk, det vill säga att jag skrev en pjäs och framförde den för publik och examinerades sedan då jag också skrivit om vad det var jag hade gjort. Det inledande texten består av beskrivning av metod, mål och syfte och om processen att iscensätta och gestalta kultursociologiska teorier med utgångspunkt från främst sammanfattningen av Bourdieus teorier som jag fann i uppsatsen Kulturens fält Om Pierre Bourdieus kultur och utbildningssociologi av Donald Broady. Till min praktiska framställning utgick jag från Brechts teaterteorier. Både Bourdieu och Brecht var intresserade av utbildning.  Jag ville (enligt Brecht via teater undervisa) om frilansande konstnärers livsvillkor och arbetsförhållanden kopplade till de ekonomiska förutsättningarna för konsten och konstnären. Syftet var att väcka idéer och tankar. Bourdieus teorier är i pjäsen gestaltade som dialoger om tillhörighet, vilka grupper som utestängs från de kulturella arenorna och varför? (hur eliter formeras och reproduceras), hur makteliter inte erkänner (misskännande) att de har haft vissa fördelar (socialt och kulturellt kapital) som gjort att de nått toppositioner inom sitt yrkesfält.  När jag nu fått spela min pjäs vid flera tillfällen har jag experimenterat med att, mer eller mindre, beskriva Bourdieus tankar och teorier för publiken efter föreställningen. När jag redovisat Bourdieus och Brechts teorier och begrepp så har det uppstått diskussioner om maktstrukturer inom olika fält. Exempelvis privata teateraktörer kontra fria grupper. Om jag inte redovisat teorin uppstod diskussioner av mer igenkännande karaktär. Då har diskussionen kommit att handla om egna minnen från den egna yrkesverksamheten. Diskussioner har uppstått. Brechts episka teaterteknik har på ett tydligt sätt fungerat som en grund för dialog och diskussion efter föreställningarna. Om man tittar på föreställningen som ett slutgiltigt verk är möjligen så att den konstnärliga helheten hade mått bättre av att minska antalet distansering tekniker (projektioner, att bjuda in publik i dialog, kommentera privat, distrahera genom plötsliga händelser och komik m.m.) i min föreställnings uppförande. Men det var inte målet. Brecht förespråkade teatern som ”utbildning” och i det här fallet har jag utbildat mig själv och förhoppningsvis också hittat en metod för att utbilda och väcka reflektion hos andra genom scenisk gestaltning och genom skriven dialog med noter och hänvisningar till sociologisk teori och teaterteori. Praktik och teori i ett arbete.

Den här expositionen visar mitt projekt från utbildningen Master i skådespelarkonst 2021-2023 på SKH i Stockholm. Uppsatsen heter "När vi ses" och den performativa delen "Hur gör vi med publikinsläppet?" Jag har som skådespelare och clown jobbat i många olika rum och med många olika publiköverenskommelser. Allt från scen-salong situationer där publiken vet exakt hur de ska bete sig och hur deras deltagande ser ut, till att spela för endast en person i en sjukhussäng eller i en liten roddbåt, där deltagandet tydligt måste förhandlas och kommuniceras. Jag har mött vuxna som är världsmästare i teateretikett, men inte kan svara på en fråga om den ställs från scenen, och jag har mött barn som är sjövilda förstagångsbesökare som har en intensiv dialog med oss på scenen. Jag är intresserad av dialogen mellan skådespelare och publik och av publikens delaktighet. Vilka normer och överenskommelser regleras det av? Hur påverkar rädslan att göra fel, bryta mot normen, upplevelsen av scenkonstverket? Begränsar den rädslan för skam det som är möjligt på teatern? Jag har också undrat över vilka roller publiken kan ha, vad i ett verk som kommunicerar denna roll, och om publiken kan byta roll i samma verk. I "Hur gör vi med publikinsläppet?" kan du läsa om arbetet med Eva och Margaretha, två halvmasker som båda är skådespelare men i vars konstnärsskap publiken spelar väldigt olika roller. / The essay is called "When we meet" and the performative part "How do we let the audience in?" As an actor and clown, I have worked in many different rooms and with many different audience agreements. Everything from stage-salon situations where the audience knows exactly how to behave and what their participation looks like, to playing for only one person in a hospital bed or in a small rowing boat, where participation must be clearly negotiated and communicated. I've met adults who are world masters of theater etiquette, but can't answer a question if asked from the stage, and I've met children who are wild first-timers who engage in intense dialogue with us on stage. I am interested in the dialogue between actors and audience and in audience participation. What standards and agreements are they regulated by? How does the fear of making a mistake, breaking the norm, affect the experience of the performance? Does that fear of shame limit what is possible in the theater? I have also wondered what roles the audience can have, what in a work communicates this role, and whether the audience can change roles in the same work. In "How do we let the audience in?" you can read about the work with Eva and Margaretha, two half-masks who are both actors but in whose artistry the audience plays very different roles.

Mitt examensarbete handlar om att gå från kvinna till man på scen, hur man gestaltar olika typer av byxroller.