Within the frame of an MA, we know from the start that there will be a specific ending; we call it final project, degree project or final presentation and this essay is meant to accompany the journey of the degree project. In my case, I want to mention and reflect upon that for me the MA has been a framework for developing and experiencing different types of projects. So not only the project of presenting work at the end of the final semester but long term projects with a broader sense of choreography. Projects that includes social relations and are community based like P0$$€ dance and reading group a weekly extra-scholarly dance and reading group that shares texts and dance material, in a spontaneous and laid-back way, hosted by a different practitioner each time. The invitation from END FEST where I proposed to do a P0$$€ session in a public swimming pool. The future project of proposing slime workshops at cultural centers and youth-clubs, which comes from the experience and the research on the work that will be presented as the degree project called FIEBRE. These projects are important for me to highlight because the way I work with choreography is not only about creating final products.

Sammanfattningsvis ser man att designen fungerar ändamålsenligt för ett skapandeprojekt i relation till Skolverkets kunskapskrav och att begreppet konstnärlig process genomförs på ett gestaltande sätt. Själva begreppet konstnärlig process tydliggörs eller medvetandegörs inte verbalt i så stor utsträckning annat än i projektets början, men lärprocessens utformning som ett projekt kan kroppsligt vara en konkretisering av en konstnärlig process. Det är främst det aktiva fysiska deltagandet i den konstnärliga processen som uppfattas som en kunskapsskapande aktivitet. Denna aktivitet kan dock verbaliseras mer explicit vilket i sin tur kan göra lärprocessen av en konstnärlig process mer tydlig och därmed begriplig. Lärprocessen i sig blir genom designen av projektet en gestaltning av en konstnärlig process. I de lösningsinriktade deliberativa samtalen är publikens fokus, dansarens upplevelse och verkets uttryck ständigt aktuellt. Genom samtalen växer och formas stycket till sin slutliga koreografi. Danseleverna får utrymme i improviserandet att undersöka och pröva egna personliga dansuttryck där samtalen kring valen av rörelsematerial verbaliserar materialet. Genom argumenteringen i de deliberativa samtalen synliggör och förtydligas både temat och tankarna kring detta, stycket blir mer konkret. Eleverna lär sig samtidigt hur man agerar i en demokratisk process, ett för Skolverket övergripande mål för alla gymnasieelever. Designen gestaltar konkret vad designteoretikern Lijnse menar med ”guidens from above and freedom from below” (1995, s. 192) och där rundan fyller funktionen av förberedande metod, trygghet och identitetsskapande. I designen tillåts eleverna genom det kollektiva arbetet med skapandet av en koreografi både kollektivt och individuellt tillägna sig Skolverket kunskapsmål (2011b) och visa förståelse och förmåga att med handledning genomföra en konstnärlig process. De tecken på kunskap som lyfts fram och blir synliggjorda i relation till begreppet konstnärlig process tydliggörs mest i processen genom de didaktiska verktygen, rundan och deliberativa samtalen. Detta tack vare att eleverna i gruppen visade sig engagerade i temat och aktiva i processen. En mindre engagerad grupp, under andra förhållanden och med mindre aktiva deltagare skulle kunna ge andra resultat beträffande kunskapsutveckling och förståelse av konstnärlig och demokratisk process. Kunskapstransformationen eleverna emellan får utrymme och handlingsalternativen inom fältets genre blir fler tack vare den kollaborativa skapandeaktiviteten. Meningsfullheten i sammanhanget och den meningsfulla aktiviteten i arbetet ligger främst i att eleverna tillsammans skapar och framför ett stycke danskonst samtidigt som de förtydligar sin egen individualitet i relation till varandra. De bygger på så sätt också en gemenskap som reducerar risken för konflikter och borgar för framtida effektiva samarbeten. Det dialogiska förhållningssättet som är signifikativt i designen ger en kontinuerlig utvärdering av skapandeprojektet för alla deltagarna både lärarna och eleverna. De deliberativa samtalen får liksom konstverket ett eget liv och blir som en drivande motor i projektet. I de deltagandes aktivitet ligger en energi och ett momentum som för hela projektet framåt. Här finns möjligheter för gruppdeltagarna att, där det kollaborativa arbetet innebär en verbalt och fysisk diskussion kring kommunikation och koreografiska val, fungera som språkutvecklande resurs för varandra i den konstnärliga processen. Kunskapsutvecklingen blir i verbaliseringen och språkliggörandet av innehållet i processen därmed också mer synlig för danslärarna och vilken kunskapsnivå eleverna uppnått. Genom det kollaborativa skapandet ingår varje elevs röst och rörelsespråk både i ett mindre, gruppens, och ett större samhälleligt, sammanhang. Detta uppfattar min kollega och jag som bidragande orsak till känslan av meningsfullhet. Att ha förmåga och kunna delta i samhällsdebatten är också ett tecken på demokratisk kompetens önskvärt av Skolverket (Englund 2000). Maktbalansen mellan lärare och elever jämnas ut genom de deliberativa samtalen och ägandeskapet av danskonstprodukten för över till elevgruppen och blir en engagerande faktor för alla elever. Dock är det svårt att bortse från danslärarnas egna kulturella kapital då designen utformas och projektet planeras. Det behöver inte vara negativt om både ämneskunskaper och danserfarenhet finns som kompetens och resurs i undervisningen. Inom skolans fält förekommer olika förhållningssätt både till transformation av kunskap och till elevens aktiva roll och dess inflytande över lärsituationen. Detta är också en tradition som elever inom dansutbildningar bär med sig. Det behöver medvetandegöras i en lärsituation för att utveckling av ämnesdidaktiken ska kunna ske. Studien av designen visar på vilket sätt undervisningen kan systematiseras och överföras och på så sätt förskjuta lärarens mästarposition över till eleverna och genom detta öka deras inflytande. I en grupp elever på gymnasiet finns ofta några som har dansat någon form av scenisk dans tidigare och därmed kroppsligt bär med sig mästar-lärling-traditionen. För elever nya för danskonstens undersökande förhållningssätt kan det vara en utmaning att ändra perspektiv och vara den som medverkar i konversationen verbalt och fysiskt med att utifrån sin egen åsikt beskriva en tolkning av egen eller någon annans rörelse. Genom designen som min kollega och jag utformat kan detta genomföras och systematiseras i både i dansgestaltning, men i förlängningen även i övrig undervisning. Metareflekterande deliberativa samtal, visar sig fungera som en drivande motor i processen och ge möjlighet till diskussioner om danskonsten som uttryck. De ger samtidigt möjlighet för varje enskild elev att få syn på sin egen konstnärliga röst, de individuella preferenserna och val en danskonstnär ställ inför i en konstnärlig process i speglingarna av övriga gruppmedlemmar. I metareflektionen intar varje elev en representation av sin erhållna kunskap vid det aktuella samtalstillfället. På så vis visar studien att de deliberativa samtalen inbegriper kunskapsutveckling ur flera aspekter. Att denna studie endast visar på en mindre del i en större design av en konstnärlig process kan anses begränsat, men man får se det som en i raden av flera skapandeprojekt i den större övergripande designen för eleverna i ämnet dansgestaltning under tre år. Studien kan även ses som en i raden av flera studier av design-för-lärande som i sin tur kan jämföras och diskuteras. Vad studien visar är att eleverna enskilt eller tillsammans kan driva, leda, skapa, uppleva, tolka och kulturellt utforma danskonst i sin kontext inom fältet och därmed ha tillräcklig kunskap för att genomföra en konstnärlig process. Resultatet visar således att den här studerade designen ger grundträning för en förståelse av och färdighet i en konstnärlig process. Eleverna har möjlighet att inom designens form tillägna sig vissa domänspecifika kunskaper tillhörande danskonstens fält, arbeta med ett för dem meningsfullt projekt, utveckla demokratisk förmåga samt få utrymme att pröva sin egen personliga konstnärliga röst inom ramen för designen.

Formgivning och organsiering av ett nytt operahus. Strukturering av befintligt program, val av material, konstruktion och struktur, klimat, hållbarhet.

This is a thesis - supposedly. It could also be a performance if you want. As an object it is detachable in that you can pick it up. Or download it. This thesis has edges. It has protrusions, indentations, connections and holes. Lots and lots of holes. That is because this is a thesis about and consisting of affordances. That is to say something that offers interaction. We’ll get into that in a bit. Suffice to say, my hope is that you feel free to read it or play with it in any way you see fit. Turn it into a paper airplane to see if it flies or set it on fire to warm your hands. Rearrange the pages if you want. This might affect the red thread that ties the pages all together, but that’s all the thread was there for. To tie things up and as something to hold onto.With that said, somewhere amongst all the following words, I’d like to think that there is something at least nominally related to Circus. That is because this is supposed to be a thesis about Contemporary Circus Practices. Well….about my own contemporary circus practice in any case. It feels kind of empowering to call my circus practice contemporary though, I must say.Com –Latin. Meaning with or together, and Tempus-Latin. Meaning time. With the times then! Though in all honesty it is probably a very anachronistic, sin temporary circus practise at best.Hmmm…remind me to look into the affordances of time.

The thesis could be described as a performative, reflexive review of my circus practice. Followingapproaches to writing that situate text as part of a practice, such as Jane Rendell's Site Writing, thatlooks at art criticism as a form of architecture, I approach writing as a form of circus. I think this holdstrue whether we adopt the position of circus as the place where events unfold (as in the circus tent) orthat it is the events themselves. I would note that this is not a unique proposition, and follows theprinciples of my classmates & the direction of my course leader. Crucial to understanding this thesis is adecision to start from an approach to circus from a point of view that considers circus as theperformance of the relationship between body, object & environment (following Sebastian Kann 2018).In the same way that my movement practice explores and performs this relationship, so does this text. Istarted out writing this thesis as a performance of the relationship between bodies, objects andenvironments. This works towards an expanded view of what circus could be, operating in a similar veinto notions of expanded choreography. I am hesitant to separate the practices of choreography fromcircus (as is sometimes the case with choreography and dance) - so as to avoid producing a Cartesian riftbetween body (dance) and choreography (mind) and a division between art (choreography) and craft(dance) - as discussed by Bojana Cvejic in the introduction to Choreographing Problems. It could beargued that in this instance, there is a body of text, an object of discussion and an environment ofacademia - though, as you will discover, I find the boundaries of body, object & environment areslippery and shift register (in line with my movement practice).

Embracing stasis is a performance questioning and exploring certain notions of force and attack in interaction with tenderness and care. It seeks to approach and illuminate moments of simultaneous presence or correlation between these elements and focuses on their transitional zones. The work is navigated by a curiosity about situations that could be both offensive confrontations and encounters of care. Situations of stasis, as dynamic situations of equally opposing forces are aimed for and met through an urge for tangibility. By working with the idea of form as possible carrier of diverse qualities, Martial Arts practices supply the process.

En lärare som var väldigt viktig för mig i ett visst skede under studietiden, var Thomas Lander. Han introducerade de sångtekniska fördelar man kan hämta från talet, eller som han kallar det, det patetiska talet. Betydelsen, och lärdomarna som kunde hämtas, av talet stannade dock inte här, det breddades till att vara det centrala i hela min filosofi kring kommunikation på scen.Från de rent sångtekniska verktygen som fanns att hämta, kom senare diktionen, och textens hörbarhet. Därefter kom talet i dess mest övergripande form, likt skådespeleri. Vad fanns det egentligen överhuvudtaget för skillnader mellan tal och operasång? Fascinationen uppstod ur det faktum att vi genom trial and error har övat hela livet på att tala, på att till att börja med rent taltekniskt göra oss tillräckligt förstådda, att man hör vad som sägs, och för det andra att vilja uppnå något med vad man säger. Det verkade inte mer än rimligt att använda sig så mycket av det som möjligt, varför uppfinna hjulet en gång till?Frågeställningen blir här därmed: ​Vad finns det för skillnader och likheter mellan skådespeleri och operasång, och vad man lära av det för att bli en bättre sångare?

No description available.

The aim of the study is to examine children and young people's access to performing arts in the school through the infrastructure and communication process that exists in Värmland. To distinguish this, Dorte Skot-Hansen, Gier Vestheim and Ole Hylland's legitimacy are used, as well as Claude Elwood Shannon and Warren Weaver's communicative model. The method is carried out with a qualitative and hermeneutic perspective through four interviews and four documents that are analyzed with a substantive idea analysis. The result reports the interviews' answers and an analysis of the results. The conclusions present further results that can be drawn from the study data. In the discussion of the results, the interpretations I have drawn from the results and other relevant discussions are addressed to address the study.

Undersökningen går ut på att hitta nya kvalitativa redskap för att utveckla samarbetsformerna inom internationell scenkonst. Arbetet syftar även till att ta reda på hur olika konstnärer samarbetar. Går det att utveckla och effektivisera fysiska möten i internationella utbyten genom att ta fram en ny arbetsmall som minskar konflikter och destruktiva strömningar? Förhoppningen är att ta reda på hur samsyn på bästa sätt kan hittas i en flerkulturell grupp. Jag har i min research intervjuat nationella och internationella respondenter som bl.a. besvarat frågeställningar kring ledarskap, organisation, policydokument, ansökningar. Jag har även tagit del av litteratur för att därigenom finna fler ingångar. Till detta har jag även delgett en del av mina egna erfarenheter kring internationella samarbeten. I studien presenteras en möjlig färdväg som regissörer, producenter eller grupper kan använda sig av när de ingår i internationella eller nationella samarbeten inom scenkonst. Lathunden presenterar hur medlemmarna tillsammans kan minimera konflikter, missuppfattningar eller destruktiva strömningar innan det konstnärliga samarbetet på golvet sätter igång. Det finns idag redan skrivna modeller som givetvis går att implementera på konstnärliga utbyten. Min förhoppning med den här rapporten är att ge ytterligare dimensioner och valmöjligheter för de konstnärer som väljer att gå in i ett internationellt samarbete.