Fåglar lever vilt i staden, de bland oss och vi bland dem. De spränger gränser, vi äcklas av dem och beundrar dem. När vi vill komma nära försvinner dem, när de kommer nära vill vi ha bort dem. Fåglar stör och lockar. De är svåråtkomliga – vi vill åt dem. Vi kan inte nå dem. De rör sig fritt. De kan flyga. Fåglar vidgar min blick, jag får se världen från ett helt annat perspektiv där människan inte har huvudrollen. Vi människor är så upptagna av oss själva och det är skönt att möta varelser som inte bryr sig om oss. Det började nog med ett ägg. Det brukar börja med ett ägg. Men jag minns inte så noga. Tätt, tätt och mycket mjukt. En dag ramlade jag, sedan dess ligger jag lågt. Vandrar runt, skutt – upp en stund och ner igen. Funderar på om jag ska ta mig tillbaka, men minns inte vilken väg. Natten rullar in och havet kommer närmare. Eller himlen längre bort. Jag vet att jag har varit någonstans och jag längtar tillbaka. Blott de tama har en längtan. De vilda vandrar. / Birds live wild in the city; they among us and we among them. They provoke boundaries; we are disgusted by them and admire them. When we want to get close, they disappear and when they come close, we chase them away. Birds disturb and attract. They are hard to reach – we want them. We can’t reach them. They move freely. They can fly. Birds broaden my gaze. I can see the world from a completely different perspective where the human being doesn’t have the main role. We humans are so preoccupied with ourselves and it’s nice to meet creatures that don’t care about us.

No description available.

Jag sökte utbildningen därför att jag hade ett uppdämt behov av att reflektera och komma vidare i min kreativa utveckling. När jag kom till Svarta Speglar var jag alltså i begrepp att börja något nytt, som legat och pockat på i flera år men av olika skäl inte kommit fram. Jag ville bli mera självständig och fristående i mitt skapande. Jag ville arbeta med min egen musik och mig själv även som artist och sångerska, inte enbart instrumentalist och bandmedlem. Jag såg det som så att orsaken att jag inte drivit mina egna projekt ligger hos mig själv och delvis grundas i överdrivet negativ självkritik. Därför valde jag efter viss tankemöda att utforska den inre kritikern och hur den kan gå bärsärkagång och allvarligt skada vårt - mitt - konstnärskap. Då jag kom till kursen mottogs jag med värme av mina nya klasskamrater som redan börjat två dagar tidigare. De teater- och yogaövningar som gjordes på golvet öppnade upp och svetsade samman gruppen på ett djupare plan än enbart ord kan göra. Klassen kallas för ”kören”, inspirerat av den grekiska kören. Vi skulle spegla varandra och använda oss av varandras erfarenheter och blickar i arbetet. Utmaningarna haglade, vi arbetade hårt och jag njöt. Nästa fas innebar att var och en skulle leda gruppen i ”labb” där man skulle utforska sin konstnärliga frågeställning. Jag utforskade ledarskap, röst, negativa tankar,var de kommer ifrån och ritualer för att göra sig av med dem, och som avslutning bjöd jag in gruppen att musicera med mig. Jag hade även en konstnärlig utmaning: att spela egna, nyskrivna låtar ensam för gruppen. Allas labb var djupa, tankeväckande och kraftfulla, och många gånger emotionellt omskakande. Det var ett stort privilegium att få delta i så många kreativa människors processer som de delade med så stor öppenhet och stort mod. Andras processer närde och hjälpte min. Svarta Speglar handlar mycket om att få syn på saker och att våga pröva. Enkelt och svårt samtidigt. I nästa fas arbetade vi med att skriva, vilket mest kändes som en underbar lek för mig, något jag inte gjort, förutom sångtexter, på oerhört länge. Här fick vi backa från det emotionella jobbet och ta in de mentala processerna mera, observera och arbeta med former. Delvis pga mycket intensivt arbete även utanför skolan var jag uttröttad efter påsk då vi skulle göra ett andra labb. Jag föll ned i en svart svacka av ifrågasättande, kraftlöshet och apati. Vi arbetade med clown och schamantekniker som går djupt i det undermedvetna och inte tillåter förställning på något sätt. Gamla sår revs upp och mitt förtroende fick en knäck. Jag var vilse och övervägde att sluta på kursen. Frasen ”De Brända Landen” ekade i mitt huvud. Var jag slut? Var det ens meningsfullt att fortsätta försöka utvecklas? En gammal bok föll då ur min bokhylla: Hal & Sidra Stone: Voice Dialogue. Jag bestämde mig för att göra övningar ur boken och renodla och gestalta vad boken kallade min Inre Kritiker - låta den komma till tals helt ostörd och låta mina klasskamrater intervjua den. Detta gjorde jag i mitt andra labb. Det jag kom fram till då redovisades på scen i publikmötet vid terminsavslutningen. Efter sommaren återförenades vi. Jag hade jobbat som teatermusiker under sommaren i min vanliga musikerroll som medlem i ett band. Reflektion och inre utveckling hade fått vänta. Vi reste till Tallinn och arbetade med en kraftfull teknik som kallas Kroppslig läsning av platser. Denna teknik leder till ett förhöjt medvetandetillstånd och en intensiv närvaro i nuet. Sedan filtreras 2. ens upplevelser genom ens eget urval bland de intryck man minns. Slutresultaten kan ofta förvåna och säga något om en själv, samt ge stoff till konstnärligt arbete. Denna termin har för mig handlat om uppsamlande men även gett nya upptäckter. Saker har mognat och frågeställningen djupnat och blivit mer komplex. I dagsläget vill jag skriva om Den Inre Kritikern, och också om historier vi berättar om oss själva, och om att läka emotionella sår genom kreativiteten.

Den här uppsatsen handlar om hur några gymnasieelever som studerar dans på estetiska programmet upplever kreativitet och eget skapande. Syftet med studien var att undersöka elevernas upplevelse av kreativt skapande inom skolans ramar med fokus på kurserna Dansgestaltning 1 och Koreografi. Det som undersöktes var vilka faktorer som bidrar till att skapa en kreativ miljö och vilka som kan hindra det egna skapandet. Insamlade data bygger på kvalitativa semistrukturerade intervjuer. Sammanlagt gjordes fem enskilda intervjuer med elever från årskurs två och tre på en gymnasieskola i Sverige. Dessa intervjuer transkriberades sedan och analyserades för att hitta olika teman. Temana kodades sedan i olika undergrupper som analyserades. Det som kom fram i resultatet var att eleverna upplevde skapande av dans i skolan som något positivt. När de skapande uppkom känslor som glädje, entusiasm och lugn. Det framkom även vad eleverna behövde för hjälpmedel för att kunna skapa dans. De behövde ha en förförståelse för olika danssteg, en stor lokal med speglar, musik och rätt sinnesstämning. Faktorer som kunde hindra dem var liten yta, klasskamrater, dålig självkänsla, och höga krav på sig själv. Min slutsats var att eleverna ser skapandet som något positivt och de flesta hjälpmedel de behöver finns redan i skolan. Det framkom även att faktorer som hindrar vissa elever i deras skapande kan ha en positiv effekt på andra elevers skapande. Något som också framkom var att eleverna påverkades ytterst lite av betygen.

Den fria scenkonsten är idag en etablerad del av Stockholms kulturliv och har sina rötter i de fria grupper som växte fram under 1970-talet som en protest mot de statliga institutionerna som dominerade kulturfältet. Fria scenkonstgrupper producerar idag en mängd föreställning och är alltid till viss del statligt finansierade. Uppsatsens övergripande syfte är att belysa hur åtta fria grupper som intervjuats förhåller sig till att bedriva konstnärlig verksamhet utifrån knappa resurser. Särskilt intresse ägnas åt vilken betydelse Kulturrådets verksamhetsbidrag har för gruppernas ekonomiska stabilitet. Genom Resource Dependence Theory, institutionell teori och Bourdieus begrepp fält och kapital, beskrivs hur gruppernas beroende av olika resurser och kapital ser ut. Det framgår att Kulturrådets verksamhetsbidrag är avgörande för samtliga grupper överlevnad samt att svårigheter i att kontrollera den tillgången uppstår i relationen till Kulturrådets referensgrupp. Resursalternativen till verksamhetsbidraget är begränsade och eftersom olika bidragsgivare har skilda bedömningsvillkor skapas en miljö med motstridiga krav som gör det svårt för grupperna att uppnå full finansiering i verksamheten. Även de prioriteringar som grupperna tvingas göra när resurserna är knappa begränsar deras möjlighet att bedriva sin verksamhet under rimliga villkor. Särskild påverkan går att se på förmågan att planera långsiktigt och på arbetsmiljö och hälsa. Risken finns även att gruppernas möjlighet till långsiktig konstnärlig utveckling hämmas. Gruppernas syn på strategier och anpassningar för att påverka sin ekonomiska situation skilde sig åt. Vi såg ett mönster i att de grupper som har medvetna strategier och använder ett mer ekonomiserat språk, också är de som har en uppåtgående kurva i beviljandegraden från Kulturrådet. En tendens som sätts i relation till den utveckling som kallas för kulturens ekonomisering, där offentligt stödda organisationer mer och mer förväntas drivas som företag. Grupperna uttryckte ett behov av en tydligare kommunikation mellan bidragsgivare och bidragstagare, möjligen genom en kontraktsstyrd relation där förväntningar och krav tydligt formuleras. Detta skulle möjligtvis kunna vara ett sätt att förhindra att konstnärernas kreativa begär utnyttjas i form av oavlönat arbete under orimliga villkor.

Syftet med uppsatsen är att diskutera vilken delaktighet RATS Teater erbjuder sin publik i mobiltelefondramat Antigones dagbok och vidare visa på hur publiken förvaltar denna delaktighet under föreställningstillfället.I uppsatsens första del görs en semiotisk tolkning av föreställningens visuella och audiella teckengrupper. I uppsatsens andra del görs en receptionsstudie med den unga publiken. Förutom observationer och intervjuer återfinns en analys av det textmaterial som publiken får möjlighet att skapa under föreställningstillfället.I uppsatsens teoridiskussion redogör jag för delaktighetsbegreppets mångfacetterade innehåll och funktion. Detta är nödvändigt för visa på begreppets variationer beroende på i vilken forskningskontext det används och vidare för att ringa in på vilket sätt begreppet delaktighet diskuteras i relation till uppsättningen.Antigones dagbok är utformad som en applikation för smartphones och kan beskrivas som gps-styrd radioteater i offentlig miljö. Ljudfiler spelas upp när publiken närmar sig de i förväg bestämda spelplatserna. För att publiken ska kunna orientera sig tar de hjälp av den karta som visas i telefonens display samt de röster och den musik som spelas upp. Efter varje ljudscen ställer huvudkaraktären Antigone en fråga till publiken. De svarar på dessa genom att skicka sina svar som sms. Kommentarerna går att läsa direkt i displayen och kan få betydelse för tolkningen av föreställningen. I uppsatsen diskuteras dels hur publiken är delaktig genom att replikera skriftligt på frågorna. Därtill diskuteras hur iscensättningen låter publiken vara medskapare av uppsättningens helhet. De unga åskådarna måste själva tillskriva karaktärerna attribut eftersom dessa aldrig syns utan enbart finns i ljudscenerna. Publiken har också till uppgift att ta ställning till vad, i den offentliga miljön, som ska utgöra föreställningens scenrum. Till skillnad från föreställningar i teatersalonger med specifik scenografi och rekvisita blir det publikens uppgift att skapa föreställningens fiktiva rum utifrån det offentliga rummet som omger dem.I receptionsstudien är det tydligt att publiken gillar denna digitala och utmanande iscensättning. Den unga publiken visar sig ha vissa svårigheter att ta till sig historien om Antigone. Samtidigt är det tydligt att den stora behållningen inte är föreställningens berättelse utan formen. Eleverna i receptionsstudien framhåller närheten till karaktärerna och platserna som skapas under föreställningshändelsen; de känner sig snarare som aktörer än som åskådare. Formen erbjuder också en mer tillåtande miljö där elevernas är mer aktiva som åskådare än passiva. Detta visar sig har positiva effekter på elevernas upplevelser.Mest uppskattat är föreställningens digitala verktyg. Det tillåter publiken att göra avtryck i produktionen. Förutom att svara på frågorna som ställs och dela med sig av sina perspektiv använder eleverna tekniken för att lämna omdöme på föreställningen och kommentera sin upplevelse.

Light comprises our visual perception that lets us experience and understand our surroundings. By studying how light affects us, our physical and emotional experience, the knowledge can be used as a tool within performing arts. The interaction between physical elements, the director, choreographer, and the performer on stage encompasses the final result. As a part, more consideration should be given to how us humans integrate, navigate and get affected by light. Regardless of the environment or conditions, light always has a natural position as an influential factor. The fact that light with its qualities could work aesthetically and functionally as a guiding feature is something that could be considered to work interdisciplinary. I.e. used in the composition of the stage narrative, or in the design of urban environments. In this study, thirteen professional dancers are seen in a lighting laboratory in three different lighting scenes. The experiment aims to see how different light scenes affect movement, as well as create an understanding of what establishes the ruling behaviour. To examine these factors, a positioning system is used, as well as half structured interviews. The results show that light and the shifting of light affects the performer on stage in a way that influences the movements and inspires the exploration of given space. The overall results show that a pattern can be found to present how the participants move in the room and the differences between how the room is utilised depending on the particular lighting scenes. The positioning system discovered that the light leads the improvised dance to a great degree and these findings were later confirmed by the interviews. What the dancers visually perceive influences how they interpret the given space which, furthermore, influences their movement.

Denna essä handlar om regikonstens dialogiska väsen. Utifrån mina egna erfarenheter som regissör skriver jag om ett par av mina teateruppsättningar. Jag undersöker frågor om vilka faktorer som kan ha påverka repetitionsperioderna. Hur kan en och samma regissör fungera så olika? Hur kan den ena teateruppsättningen gå som en virvlande dans medan nästa havererar? Kan det vara dialogen med skådespelare som är avgörande för om ett samarbete bär eller brister? Min utgångspunkt för essän är att regikonsten är dialogisk och att utan dialog och samförstånd med skådespelarna faller samarbetet samman. Genom att jämföra olika repetitionsperioder för jag ett resonemang kring vad som är betydelsefullt för en kreativ och trygg repetitionsperiod. Jag problematiserar begreppet dialog och använder mig av filosofisk litteratur för att undersöka relationen regissör och skådespelare. Att tala om en dialog är lätt men att fånga ordet i en betydelse utmanar. Mina teoretsiak referenser är framförallt Martin Bubers dialogfilosofi, Jakob Meløe och Hans Skjervheim. / <p>Källor: Bl.a. Martin Buber, Jakob Meløe, Hans Skjervheim, John Dewey</p>

I dagens medievana samhälle blir det allt vanligare att använda avancerad digital teknik inom scenkonstnärliga institutioner. Modern teknik möjliggör användandet av videoscenografi som ett scenografiskt element inom scenkonst. Det vanligaste är att projicera en förinspelad video, film eller ljus över scenen. Med djupintervjuer som metod var syftet att beskriva hur det digitala teknikskiftet inom olika scenkonstnärliga institutioner har sett ut samt att försöka förstå hur denna påverkan tagit sig uttryck. Avsikten var även att få reda på vad personer inom branschen kallar sig till yrket då det finns oklarheter kring benämningen. Studien har visat på att yrkesbenämningen som personer aktiva inom branschen väljer att använda är ett individuellt val som även beror på bakgrund och aktuella arbetsuppgifter. Vidare visar studien att användandet av videoteknik inom scenkonstnärliga institutioner är vanligare än vad vi tror och att branschen är ung och ännu inte har formaliserats. Videoscenografi i kombination med traditionella metoder är även något som förhöjer det konstnärliga uttrycket. Slutligen visar studien på att trots att tekniken fortfarande är dyr så används den allt mer då den underlättar processen i att flytta föreställningar mellan olika arenor då det inte krävs så mycket traditionell scenografi och rekvisita, vilket skapar ökad frihet till personer aktiva inom branschen. I framtiden kommer mer ny teknik att användas vilket kommer innebära att yrken som exempelvis dekormålare inte kommer behövas i samma utsträckning som förr.

Syftet med denna kvalitativa undersökning är att bidra med kunskap om hur scenografiska projekt organiseras, i första hand inom operakonsten. Resultatet är användbart för forskning inom organisation samt användbart för branschen. Huvudfrågan är: hur ser arbetsprocessen ut för konstnärliga projektgrupper verksamma inom operakonst? Delfrågorna är: vilka faktorer påverkar vilka kriterium videoscenografer har för skapande? Vilka faktorer är viktigast för gott styrande av konstnärliga projektgrupper verksamma inom operakonst? Analysprocessen består av sammankopplingar mellan respondenternas svar och Pierre Bourdieus teorier om det kulturproducerande fältet samt jämförelse med tidigare forskning. Intervjuer med tre videoscenografer har legat till grund för analysen om hur vi organiserar oss i konstnärliga projekt på operascenen. Resultatet av den kvalitativa undersökningen är att den verksammes bakgrund, intressen och utbildning har påverkan på de arbetsmässiga val som tas. Ett gott ledarskap av en konstnärlig grupp som skapar videoscenografi innebär att visa på tydlighet och respekt till alla medarbetare. Diskussionen handlar om studiens styrkor, svagheter och förslag till fortsatt forskning. Styrkan i undersökningen är respondenternas karakteristiska svar som med tydlighet kunde förklaras med hjälp av Bourdieus teorier samt tidigare forskning. Svagheten i undersökningen är att den endast byggs på den empiri som samlats in genom intervjuer. Förslag till fortsatt forskning är således att undersöka om samma resultat kan erhållas med en annan metod.