Denna uppsats har för avsikt att beskriva och redogöra för området videoscenografi och hur en videoscenograf arbetar. Videoscenografer har 90- och 00-talets snabba utveckling av prestanda inom datakraften att tacka för sin funktion, i en värld som kräver alltmer av kreatören frågar jag mig hur videoscenografen ser på sin omvärld. Videoscenografen verkar i området mellan det konstnärliga, scentekniska och grafiska. Deras position är fortfarande under förvirring just eftersom deras arbetsfält är så brett. Uppsatsen klargör för läsaren vad det är de sysslar med inom en scenkonstproduktion och varför videoscenografin är en sak för framtiden. Video inom scenkonstproduktioner blir allt viktigare, samtidigt som dekormålares arbete blir allt mindre, men endå tvingas videoscenografen att utföra sitt arbete under trängda förhållanden, med full ljussättning på scen, eller samtidigt som repetitioner pågår där de riskerar att störa en kreativ process. Insynen i vad de sysslar med är högst begränsad eftersom det är ett ungt yrke, med så pass få utövare. Denna uppsats klargör för varför videoscenografens arbete är viktigt och varför de bör ges mer tid att utföra sitt arbete.

Den här texten beskriver ett personligt arbete av ett försök med att förena två kompetenser – nämligen det pedagogiska med det konstnärliga. Detta görs genom att undersöka vad som krävs för att skapa en lyckad operaföreställning för barn och unga och genom att undersöka hur jag som vuxen kan gestalta ett barn på scen. Den undersökande föreställningen utgår från Mozarts opera Trollflöjten. Inspiration till föreställningens uppbyggnad hämtas från Operaverkstans och Unga på Operans verksamheter samt erfarenhet och kunskap från min lärarutbildning och tidigare konstnärliga utbildningar. Erfarenheten som görs är att den gemensamma nämnaren för både det pedagogiska och det konstnärliga är viljan att förmedla något. Oavsett om jag befinner mig i en lärande situation eller en konstnärlig situation finns drivkraften och viljan att berätta och engagera.

Denna uppsats undersöker hur ett intermedialt berättande på teaterscenen kan påverka den känslomässiga upplevelsen. För att undersöka detta har föreställningen "Jordens mitt finns mitt i mig" av Teater Sörmland använts som fall, och den känslomässiga upplevelsen har undersökts genom ett frågeformulär tilldelat publik samt genom en visuell analys av en sekvens ur pjäsen. Materialet har analyserats med teoretiska utgångspunkter i teatersemiotik och intermedialitetsteori. Uppsatsens resultat är att det intermediala berättandet kan tvinga publiken att släppa sina perceptuella förväntningar vilket skapar en känslomässig upplevelse av uppslukning och engagemang. Analysen bekräftar också att stunder av förvirring kan fungera som en portal in till ett uppslukat engagemang.

Sammanfattning Vad som fick mig att vilja skriva om det här ämnet var en specifik erfarenhet jag var med om för ett par år sedan, då jag medverkade i en uppsättning av Così fan tutte och gestaltade soldaten Ferrando, utklädd till en arabisk oljeprins. I en av scenerna för Ferrando och Guglielmo en diolag sinsemellan om hur den ena har lyckats förföra en av tjejerna och hur den andra inte. I den här scenen lyckades jag inte hitta nyckeln till att låsa upp dramat, och tydliggöra de olika riktningarna och intentionerna hos min karaktär. Efteråt var jag fortsatt förbryllad och är det än idag — vilket har lett mig till att reflektera kring detta i den här skrivuppgiften. Det var så ovant och slående att inte förstå hur jag skulle göra för att få fram regissörens och min karaktärs vilja, och jag är helt övertygad om att det fanns en lösning till mitt problem framför näsan som jag i stunden inte förmådde att se. Det är min förhoppning att jag av denna reflektionsuppgift ska bli litet klokare och kanske lära mig något nytt om mig själv och om skådespelarkonsten i allmänhet.

Devising process leading up to a performance about hormones.

This essay follows closely the process of making the work for my degree project. The aim of the text is to reflect as much as possible the entire journey of my thinking and doing, demonstrating how one of the main concepts of the work, metamorphosis, served the final purpose of the project, to build a world for bizarre creatures made of colorful piles of clothes. The methods used were looking for inspiration material online i.e. a performance by Ingri Fiksdal, several drag performers, or a music video by the band Primus, bringing in Posthuman theory and decolonial thinking as well as readings on the grotesque, including writers like Rosi Braidotti, María Lugones, and Sara Cohen Shabot respectively, taking an excessive amount of notes on diary form, and playing dress-up in the studio. The information that surfaced while all the above was combined, is presented in quite a raw form here, not as one smooth text, but as chunks that mirror where my process was at each moment. More so than anything else, this essay demonstrates the messiness of a/my artistic process and acts as a mind map of interests as they get closer to some kind of crystallization. / <p>This master work includes both a performing and a written part.</p>

In this essay, I document and reflect on a process of creating a twenty-minute performance called That Time I Swam in a Storage Room (2021), with dreams as its source material. The essay is written in the form of a series of log-book-like entries, which offer an insight into how the work developed throughout each week during the nine-week working period. The process described in this essay, is centred around individual explorations, through reading and try-outs, as well as studio-sessions together with a four-person working group consisting of Ane Carlsen, Anton Hedevang, Jane Sievänen and Heta Asikainen. In the essay, I give an account of how the explorations are executed; by using tools and methods derived from Dadaists and Surrealist art movements, such as the cut-up technique and automatic writing. Fragments of methods from other thinkers and psychoanalysts are also applied in order to harvest dream-images and further work with the content of the dreams, such as Sigmund Freud’s dream interpretation and Carl Jung’s active imagination. The essay ends with reflections on the process of creating the performance. / <p>This master work includes both a performing and a written part. </p>

The main purpose of the essay is to serve as a documentation of my research practice on the movement of the tailbone and its connections to my dancing body. The essay is being written from my personal perspective which springs out of my interest in the importance of using the tailbone whilst dancing. In the first part of the text I have included personal information to the reader about where my interest in the movement of the tailbone arose. One of the methods during the research was to write a process diary as a way to combine a physical practice and writing practice. This process diary is now a big part of this essay. In the essay you as a redear can follow how the research has transformed and changed throughout working time on the project. The second part of the essay reflects on the process of researching the tailbone-ing movement practice and what the practical presentation should look like. In the last pages of the essay you find a choreographic score which is both a documentation of the practice as well as a score to perform it. Working on the essay opens up new possibilties for further research on the importance of the tailbone and the pelvic floor in the dancing body. / <p>This master work includes both a performing and a written part. </p>

The main purpose of this essay is to reflect on my degree project process whose main question was to wonder around choreographing drama and using feelings and emotions as dance material. Being able to approach the question, the text is written in the format of a play, here in four acts, the fourth act being the performance part of the degree project called Act Four: Scene of Sentimentality. Another focus of this text is to elaborate on the performance-making process and describe its methods such as Walking-Actions, Face Dance and The Tag of Pain. In the text I am referencing several artists that have somehow dealt with drama and/or emotions in their work for example Meg Stuart, Elina Pirinen and Pina Bausch. One of my methods for choreographing drama was to create contradictions. In this essay the strategy for creating contradictions was taking in an "enemy", here it being the 1960s minimalism and the so-called ‘neutrality’ in contemporary dance, and then arguing against the enemy. The essay ends with a meditation on the connection between emotions and dancing.

Creating immersive performance design using mycorrhizalstructure methodology and iceberg theory in circusperformance settingsWhat is immersive performance design and what role does ithave in a performance-based setting and frame? Does it holdthe possibility and capability of challenging the frame in whichwe normally perform?The focus of my research is to explore the boundaries of howwe approach devising performance with particular attentionto the relationships in space and the proximity of objects andparticipants within this. I am to create a performance-basedmilieu in which spectators, practitioners, the space andobjects are in symbiosis. A space of symbiosis where no oneperson has a different status from the other, but a space thatallows for people holding different roles. The performer andthe audience, the object and the body. My definition ofsymbiosis draws inspiration from the mycorrhizae funginetwork as a starting point for me to mould a methodologyadapted to a performative setting. To this milieu I incorporateother factors and concepts, such as the role of text, thedialogue of the still and quiet and how our senses-experienceaffect our perception. I attempt to weave these concerns intomy circus practices