Att arbeta som danslärare innebär att kunna förmedla yrkeskunskap på hög nivå på ett pedagogiskt sätt så att även erfarenhetsbaserad, ”tyst kunskap”, blir tillgänglig för eleverna. Syftet med studien är att undersöka hur tre danslärare på gymnasiet tolkar och förhåller sig till begreppet rörelsekvaliteter i sin undervisning. Studien har en fenomenologisk utgångspunkt och insamling av data har skett genom semi-strukturerad intervju.  I resultatet beskrivs aspekter av hur danslärarna tolkar begreppet rörelsekvaliteter och hur de arbetar utifrån begreppet i sin undervisning. Resultatet visar på att samtliga danslärare upplever sig ha en förståelse för begreppet rörelsekvaliteter och att de förhåller sig till begreppet i sin undervisning, men att begreppet upplevs komplext och att tolkningen är subjektiv. I studiens diskussion lyfts framgångsfaktorer för att tolka och undervisa rörelsekvaliteter såsom att skapa ett gemensamt språk både på arbetsplatsen och i klassrummet.

In the current globalisation of the planet, Indigenous peoples are attempting to reclaim their lands from extraction and natural disruptions due to new sustainable energy projects and dam constructions. This study is exploring how choreography and dance are addressing the issue of exploitation of land and bodies, directly weaving together ideas of ancestry and indigeneity through gathered testimonies from three Indigenous choreographers. The work allows for activist ideas to shift the perspective on humans’ relationship to soil and its emancipation from coloniality by acknowledging the ancestral body as an intrinsic, lived experience within the Indigenous choreographer. Positioning the study in relation to critical artistic practice, the text is proposing an opportunity for the reader to explore the link between bodily rights, minority politics and soil, thus revealing how the reconstruction of ancestral memories and movement can remind us how to repatriate our dismantled and dislocated history. By finding ways of connecting choreography to agency over body and indigeneity, this work is exploring how dance can constitute Indigenous connectedness and how testimonies by these choreographers are passed on through their embodied experiences of indigeneity, ritual, repatriation and recognition of the Indigenous body. / <p>Presentationerna av examensarbetet 31 Maj 2021 skedde på Zoom, online på grund av covid-19</p>

Studien undersöker vilka möjligheter och utmaningar teaterpedagoger identifierar i teaterundervisningen för etniskt heterogena elevgrupper, samt hur de gör för att främja en inkluderande undervisningsmiljö. Genom semistrukturerade intervjuer med teaterpedagoger från olika kulturskolor i Sverige, samt användning av tematisk analysmetod, framgår det i studien att elevernas unika erfarenheter och referensramar erbjuder flera möjligheter inom undervisningen, särskilt inom historieberättande och gestaltning. Studien identifierar även att teaterpedagogerna upplever en osäkerhet kring hur de bör agera i situationer med kränkande antydningar mot personer med olika etniskt ursprung. Pedagogernas osäkerhet tolkas som en följd av att lärare och elever har olika referensramar, vilket skapar utmaningar för pedagogen i att behålla ett interkulturellt förhållningssätt. Pedagogerna betonar däremot vikten av att anpassa förhållningssättet gentemot etniskt heterogena elevgrupper, men att det inte bör missbrukas på ett sätt som leder till särbehandling. Teaterpedagogerna framhåller vikten av aktiv kommunikation med eleverna som ett medel för att hantera dessa situationer.

Föreliggande uppsats syfte är att synliggöra teaterpedagogers syn på sin erfarenhet av lajv i relation till teaterundervisningen. Genom kvalitativa intervjuer har tre teaterpedagoger intervjuats som alla ser att deras teaterundervisning har påverkats av deras lajverfarenhet. Övergripande resultat i studien är att flera lajvpraktiker kunnat infogas i teaterundervisningen och understödja kvalitéer och processer kring kollaborativt skapande, rollarbete och reflektionsarbete. Fyra praktiker lyfts. Mini-lajvande är en praktik pedagogerna använder där eleverna lämnar teatermanuset och utforskar nya situationer med sina karaktärer. Den dramaturgiska principen ”play to lose” används för att eleverna ska skapa intressant dramaturgi och öppna situationen för andra elever att kunna delta. Ett slags transparensarbete beskrivs inspireras av lajvets form där eleverna får insyn i pedagogens planering och medkonstruerar sina kunskaper och lektioner. Pedagogerna arbetar även kring elevernas känslor för att omhänderta starka reaktioner i läromomenten och för att eleverna ska lära sig skilja mellan känsloreflektioner och gestaltningsreflektioner. Teaterklassrummet har även analyserats som en läromiljö med informella och formella kvalitéer, vilket blir en möjlig förklaring för varför lajvpraktikerna stundvis kan infogas sömlöst i teaterundervisningen, och varför stora hinder ibland uppstår. Resultaten sätts i relation till tidigare forskning i lajv- och teaterundervisningsfälten, och vidare diskuteras resultatet. För det första diskuteras huruvida lajvet introducerar helt nya praktiker, eller om praktikerna snarare sätter form för redan befintliga praktiker. För det andra diskuteras varför vissa väletablerade lajvpraktiker inte återfinns i informanternas beskrivningar. För det tredje lyfts huruvida teaterläromiljön ska anta flest formella eller informella kvalitéer, och om läromiljön har en unik möjlighet att vara dynamisk.

Scenskräck - En studie om musikers upplevelser av nervositet och stress kopplat till  scenframträdande samt vilka lärdomar som kan föras vidare till musikstuderande på gymnasiet.Marcus Olsson &amp; Björn Rosenqvist antal sidor 39  En studie i hur musiker uppfattar och handskas med olika former av scenskräck. Syftet är att bidra med kunskap kring hur lärare kan utveckla sin undervisning i kurser med scenframställ- anden. Detta genom att undersöka hur verksamma musiker beskriver att de hanterar situationer som framkallar nervositet och stress. Studiens frågeställningar lyder:  Hur beskriver musiker sina erfarenheter av nervositet och stress i samband med scen- framträdanden? Vilka metoder använder sig musiker av för att hantera situationer som framkallar ner- vositet och stress kopplat till framträdanden?  För att få svar på forskningsfrågorna användes i studien kvalitativa intervjuer av sex yrkesverk- samma musiker. Studien visar på att samtliga respondenter återkommande upplever någon form av nervositet och/eller stress i samband med sceniska framträdanden, där mötet med publiken framstår som den enskilt största faktorn till att driva upp mängden upplevd nervositet och stress. Flera metoder att handskas med scenskräck framkom i studien, där förberedelser lyfts fram som särskilt viktig. Genom olika former av stöttning kan läraren förbereda eleverna på att själva tackla dessa tillspetsade situationer. Resultatet i studien påvisar stora likheter med tidigare forskning i ämnet.

They have lost all hope and behind hope they found new spaces is an essay and a collection of short related texts, written in connection with a similarly named dance piece. It is about dancing joyfully in the age of the climate crisis and trusting that by moving one's own body something else can be moved too.

No description available.

I have during my master been looking into finding a “greater presence” in a text based theatre rehearsal and workshop context. I have tried to look at things how they appear in front of me. A dilemma is, that when I afterwards try and look at presence, it has already gone. Therefore I used different tasks that can be recreated in order to try and catch presence again. When exploring presence in a rehearsal and workshop context, I found a few clues how to find “presence” and doing tasks in order to find a “greater presence”. These are all helpful for us actors in order to make the rehearsal and workshop space more creative. Could also be helpful in teaching acting. I did this research because in teaching acting, I believe that presence is a major component and it is important to find ways to teach it. This essay will give some clues to how one can do this.. / <p>This is work in progress. When doing artistic research, things are in constant motion. This is a glimpse of a work , captured here annd now, tomorrow it will have moved furter. This will be continued.</p>

This essay is part of my Bachelor’s degree project called How To Make Room For Moving?.  It consists of two parts. The first part is a conversation between four fictive characters about the experience of the performance How To Make Room For Moving?. The second part is a collection of texts in different formats written during, after and from the physical work in the studio.  How To Make Room For Moving? is a dance that practices ways to reach beyond the forms I know, to listen to more things at once and to build a real trust in the body. It involves going to the studio day by day and filling it with dancing. When I leave, I observe what remains. Something is piling up, there in the empty space. When I return, I ask: how to make room for moving today?

Over the last five years I have been investigating the phenomenon of movement sonification and different types of interaction ongoing within the experience. I have expanded my knowledge and skills in the fields of music, musical performance, dance, music theory, music technology, acoustics, physics, as well as cognitive and computer sciences.  This paper introduces the reader to an extraordinarily broad subject of movement sonification, namely how to create, participate in and understand the phenomenon, with special emphasis on the human perception and proprioception system. Particular attention is also paid to technological issues, presented and described using the example of IMU technology.  The thesis presents also my point of view on direct and indirect interaction through examples of my previous compositions, as well as works created by other artists. The two last chapters are devoted to practical aspects – experiences and observations made from different perspectives – a composer’s, creator’s, performer’s and spectator’s. Based on my latest interactive work Hypercycle I discuss my way of creating an interactive situation, the process of using all possible elements to make the work engaging, yet not overwhelming or overstimulating. / <p>The documentation also includes the following recordings: Hypercycle (2021) – documentation – visual instructions.mp4; Hypercycle (2021) – documentation – binaural.mp4; Hypercycle (2021) - exhibition (frag.).mov</p>