The problem, which I want to highlight in this essay, is about my fear of losing face in conversationwith the parents of my text. I'm going through different approaches to find out what is happening inmy meetings with parents. I will also see if the knowledge that I get will help me to get deeperunderstanding of my reactions in different situations and if this opens up new possible ways ofhandling them.In my text there will be two stories where the conversation with parents has been difficult. Theyboth illustrate my uncertainty concerning the unpredictability of conversations with distressed orstressed parents. I can prepare the environment, by cleaning and making it look nice before meetingwith the parents. My difficulties are to prepare myself to stand face to face with an annoyed parent.The first story is about Anders´ dad who has a disagreeable tone to me, when he wants me to helphim to find his son's rainwear. The second example is about the conversation with Lisa´s parentswho have a child we suspect have a social disorder. Both of my examples are then analyzed fromdifferent perspectives – authority, power, fear of exposure, timing and habit.In my essay the intention has been to better understand these situations and why I react like I do.My hope is that this work can help me to deal with them differently in the future. I also assume thatmy problem is not unique but shared by others and that my analyses therefore might be of broaderinterest.

Detta utvecklingsarbete handlar om att skapa en förståelse för vad som ligger till grund för presta- tionsångest och scenskräck och hur man kan använda sig av olika fysiska och verktyg för att mot- verka sådana känslor. Under höstens VFU-period så har en ensembleklass bestående av elever från årskurs 2 och 3 haft undervisning där fokuset har legat på att implementera diverse övningar för att lära åstadkomma en större fysisk och psykisk förståelse och kontroll över sin kropp och psyke. Ge- nom en kvalitativ undersökning och analys i form av enkätundersökningar och fokusgruppsintervju så visade det sig att eleverna initialt bl.a. upplevde en relativt hög grad av stress och nervositet i samband med ensemblemusicerande vid repetition/konsert. De hade inte heller en speciellt hög tro på att mentala och fysiska övningar kan åstadkomma en förbättring i det avseendet. Efter 10 veckor av verksamhetsförlagd utbildning visade resultatet att eleverna genomgått en positiv progression där de har fått en större förståelse för hur psyke, kropp och musikutövande lever i symbios och hur det kan kontrolleras.

Studien som har gjorts är en kvalitativ forskningsstudie. Syftet med studien har varit att undersöka hur lärare beskriver sitt arbete eller förhållningssätt till elever med prestationsångest. Studien har riktat in sig mycket på gruppdynamiska frågor och gruppens betydelse för individens påverkan av att få prestationsångest. För att samla in material till min studie har det gjorts tre semistrukturerade intervjuer. Utifrån dessa intervjuer har det sedan gjorts en analys utifrån sociokulturell teori och situationsrelaterade didaktiska erfarenheter. Utifrån analysen framkommer resultatet att det är sammanhållningen i grupp och lärarens lyhördhet till eleven som minskar elevens prestationsångest.

Ämnet prestationsångest attackeras från många vinklar och är något som de allra flesta kan känna igen sig i. I denna studie fördjupar jag mig i förhållandet mellan prestationsångest och individens upplevelse av hur det är att musicera med andra. Studien inriktar sig mot musikstudenters relation till prestationsångest i undervisning och ensemblespel, med syftet att belysa begreppet Music Performance Anxiety (MPA). Genom fokusgruppsintervju och deltagarobservation har jag tagit fram underlag samt kartlagt hur deras upplevelse av MPA ter sig i musikämnet och i ensemblesammanhang. Hur skiljer sig upplevelsen av detta i ensemblesammanhang från individuella sammanhang och hur skiljer sig känslan av MPA i undervisning i jämförelse med andra musikutövande sammanhang? Genom kvalitativ data och analys av deltagarnas egna erfarenheter och upplevelser har studien lett fram till en djupare inblick i hur dessa individer upplever prestationsångest i musiksammanhang, samt hur den sociala aspekten av att musicera får en betydande roll när ämnet ska belysas. Generellt uppnådde samtliga deltagare kriterierna för en mer eller mindre utvecklad form av MPA och den generella uppfattningen var att de inte fått några verktyg eller arbetat med ämnet prestationsångest kontinuerligt i sina pågående eller föregående studier. Min uppfattning är därför att vidare forskning kring detta ämne behövs för att konkretisera, och på ett ett bättre sätt, kartlägga känslor och sociala strukturer som hämmar studenters musikaliska utveckling såväl som det konstnärliga uttrycket.

Scenskräck – en ständig kamp mellan kropp och sinne. Denna studie berör en företeelse som kan komma att uppstå hos varje individ genom olika framträdanden på scen, nämligen scenskräck. Genom en kvantitativ undersökning har jag försökt få svar på hur elever kan komma att uppleva detta på en scen eller annat offentligt framträdande och svaren skiljer sig anmärkningsvärt ifrån elev till elev. 23 elever i årskurs 9 har fått besvara en enkät och som sedan i kombination med tidigare litteratur och forskning lett fram till mitt resultat. Resultatet presenteras och visar att för vissa kan scenskräck ge både psykiska och fysiska besvär i värsta fall. Därför är det viktigt att belysa detta problem och i vilken utsträckning det förekommer ihop att i tid kunna parera och i värsta fall reparera.

I det här arbetet undersöktes sångpedagogers syn på och erfarenheter av elevers prestationsångest och hur sångpedagoger kan arbeta med förebyggande och hantering av elevers prestationsångest i undervisningen. Fyra sångpedagoger intervjuades i semistrukturerade, kvalitativa intervjuer angående tankar kring elevers prestationsångest. Informanterna hade främst erfarenhet av undervisning på gymnasienivå. Resultatet sammanställdes med hjälp av tematisk analys. Informanterna definierade prestationsångest som ett begrepp som kunde delas in i olika nivåer beroende på hur starkt eleven upplevde det. Dessa nivåer benämndes med angränsande begrepp där ord som användes var nervositet, scenskräck, stress, riktig ångest, starkt missnöje och besvikelse samt prestationsönskemål. Den högsta graden av prestationsångest beskrevs av vissa informanter som när eleverna bröt ihop och började gråta och eventuellt lämnade rummet på ett dramatiskt sätt. Informanterna menade att elever som drabbades av prestationsångest ofta var högpresterande, tjejer och yngre gymnasieelever snarare än äldre elever. Informanterna trodde också att sångelever drabbades oftare och värre av prestationsångest än andra musikelever. I resultatet framgick vidare att sångpedagogernas erfarenheter var att eleverna hade svårigheter med att hantera negativa känslor. Dessa känslor uppstod särskilt inför konserter, men för yngre gymnasieelever även i privatlektioner. Informanterna tyckte sig kunna identifiera markörer som visade när eleverna upplevde prestationsångest och använde dessa markörer vid hantering. Hanteringsstrategier som togs upp var att introducera moment stegvis beroende på elevens reaktion, samtal kring elevens oro, byte av fokus, peppande och avdramatiserande. Strategier kring förebyggande som presenterades handlade om praktiska och mentala förberedelser samt skapande av tillåtande miljöer. Överlag stämde resultatet överens med tidigare forskning. En viss kritik återfanns dock i tidigare forskning kring lärares brist på kompetens gällande hantering av prestationsångest samt låg frekvens av samtal kring prestationsångest i musikundervisning. Detta stämde till övervägande del inte överens med resultatet. Vidare forskning kring elevers syn på och erfarenheter av prestationsångest ses dock som nödvändig för mer precisa jämförelser.

Scenskräck - En studie om musikers upplevelser av nervositet och stress kopplat till  scenframträdande samt vilka lärdomar som kan föras vidare till musikstuderande på gymnasiet.Marcus Olsson & Björn Rosenqvist antal sidor 39  En studie i hur musiker uppfattar och handskas med olika former av scenskräck. Syftet är att bidra med kunskap kring hur lärare kan utveckla sin undervisning i kurser med scenframställ- anden. Detta genom att undersöka hur verksamma musiker beskriver att de hanterar situationer som framkallar nervositet och stress. Studiens frågeställningar lyder:  Hur beskriver musiker sina erfarenheter av nervositet och stress i samband med scen- framträdanden? Vilka metoder använder sig musiker av för att hantera situationer som framkallar ner- vositet och stress kopplat till framträdanden?  För att få svar på forskningsfrågorna användes i studien kvalitativa intervjuer av sex yrkesverk- samma musiker. Studien visar på att samtliga respondenter återkommande upplever någon form av nervositet och/eller stress i samband med sceniska framträdanden, där mötet med publiken framstår som den enskilt största faktorn till att driva upp mängden upplevd nervositet och stress. Flera metoder att handskas med scenskräck framkom i studien, där förberedelser lyfts fram som särskilt viktig. Genom olika former av stöttning kan läraren förbereda eleverna på att själva tackla dessa tillspetsade situationer. Resultatet i studien påvisar stora likheter med tidigare forskning i ämnet.

”Jag visste alltid saker, strax innan de hände, vilka personer som skulle dyka upp bakom ett hörn, eller vad en person skulle säga. Det var ett sorts vetande som långt ifrån alltid var angenämt eller ens användbart, det bara var där. Men det var egentligen en bieffekt av något annat. Jag levde på en sorts gräns, mellan bråddjup och fast mark, med ena foten i ett fullständigt oförutsägbart dimlandskap där rökridåer endast tillfälligtvis tunnades ut varpå något kunde skönjas, och andra foten i ett byråkratiskt arkivsystem där jag sorterade och sorterade. Jag hade vant mig vid att alltid bara gå rakt fram och rätt in när ett okänt hav öppnade sig framför mig, och att själv öppna alla ingångar i mig. Att alltid pröva skillnaden mellan det som jag trodde att jag ville säga och göra, och det som valde att visa sig starkast, bara jag tittade efter. Det jag ständigt undersökte var mitt eget tänkande, och genom olika former sökte jag få syn på det. Jag var tvungen, för att göra mig verkligare för mig själv, än de andras bild av mig. Allt detta var jag, det var genuint jag. Men livet självt kom emellan med kriser och katastrofer och så stängde jag av mitt genuina jag utan att förstå att denna självbevarelsedrift paradoxalt nog skulle innebära en sorts död. Konsten har alltid varit mitt livs följeslagare, mer sällan som försörjare, istället som en sorts motsvarighet till barndomens osynliga låtsaskamrat bakom barnkammarväggen. Ett väsen som hela tiden försvinner bakom hörnet så man aldrig ser dess ansikte, och man kan aldrig så noga veta om den är snäll eller elak. Men det är något som dröjer i dunklet…som söker mig. Det var bara det att jag slutade lyssna…”

Syftet med studien är att undersöka hur musiklärare inom musikskola, gymnasiet och högskola ser på och arbetar med nervositet och scenskräck i undervisning. Studiens teoretiska grund utgörs av diskurspsykologi. Fokusgrupper har tillämpats som datainsamlingsmetod vilket inneburit två olika gruppsamtal där lärare diskuterat om ämnet scenskräck och nervositet. Samtalen spelades in, transkriberades och analyserades utifrån en diskurspsykologisk synvinkel i ett sökande efter tolkningsrepertoarer. Resultatet presenteras utifrån tolkningsrepertoarer om hur lärarna formulerade sin syn på nervositet. Två motstridiga repertoarer framkom i resultatet: nervositet som plötsligt angripande och nervositet som kan bemästras där nervositet konstruerades som både ett störningsmoment och som något önskvärt. Ålder, mognad och musikalisk utveckling formulerades påverka nervositet genom tolkningsrepertoaren nervositet ur ett mognadsperspektiv. Vidare formulerade respondenterna sitt arbete med nervositet och scenskräck i undervisning vilket synliggjorde tolkningsrepertoaren genre och arbete med nervositet. I denna tolkningsrepertoar lyftes genre som påverkande för arbetet med nervositet. I repertoaren läraren som terapeut konstruerade lärarna sig som inkännande utifrån samtal som metod. Repertoaren mental träning som fenomen formulerade ett förebyggande arbete som något värdefullt men tidskrävande, vilket kan ställas emot repertoaren nervositet som tidskrävande arbete där lärarna formulerade en tidsbrist och en känsla av otillräcklighet i arbetet med nervositet. Diskussionen lyfter resultatet i förhållande till tidigare forskning och litteratur där fyra områden diskuteras: Lärares syn på nervositet och elevpåverkan, hantera nervositet genom samtal, arbetet med nervositet i förhållande till tidsamt syn på nervositet och genrers påverkan. / The purpose of this study is to investigate how music teachers in music school, upper secondary school and music college view and work with nervousness and stage fright in teaching. The theoretical framework of the study is discourse psychology. Focus groups have been used as a data collection method, which has involved two different group discussions where teachers discussed the topic of stage fright and nervousness. The conversations were recorded, transcribed and analyzed from a discourse psychological point of view, in search of interpretative repertoires or small discourses. The result is presented through different interpretive repertoires on how teachers formulated their views on nervousness and stage fright. There, two contradictory repertoires emerged: nervousness as suddenly attacking and nervousness that can be mastered, where nervousness was constructed as both a disturbing moment and as something desirable. Age, maturity and musical development were formulated to influence nervousness through the interpretative repertoire nervousness from a maturity perspective. Furthermore, the respondents formulated their work with nervousness and stage fright in teaching, which made visible the interpretation repertoire genre and work with nervousness. There, the genre was emphasized as influencing the work on nervousness. In the repertoire teacher as a therapist, teachers constructed themselves as empathetic through conversation as a method. The repertoire mental training as a phenomenon formulated a preventive work as something valuable but time-consuming, which can be put opposite the repertoire nervousness as time-consuming work, where the teachers formulated a lack of time and a feeling of insufficiency. The discussion lifts the result in relation to previous research and literature where four areas are discussed: Teacher’s view on nervousness and student influence, dealing with nervousness through conversations, work with nervousness in relation to time and views on nervousness and the influence of genres.

This study examines how singing teachers experience students' nervousness and performance anxiety, what physical and intellectual tools they use to work with it and how they have learned to deal with students' nervousness and performance anxiety. The profession of a vocal coach is a socio-cultural profession – they learn from each other, from their students and through individual studies and education. This study consists of three semi-structured interviews and two exploratory interviews. Qualitative interviews were chosen as method to be able to take part in informants' experiences and knowledge of the subject in a deeper way. Sociocultural perspective was applied as a theoretical angle. What can be deduced from the results is that vocal coaches work with students' performance anxiety and nervousness continuously. The interviewed experienced that there has not been much talk about the subject during their education, but that they themselves have found different ways and strategies to help students with these challenges. The result shows that visualization, the use of metaphors, bodily exercises, involvement of students in concert preparation, "tricking" students into learning, creating a calm, safe and humorous environment, de-dramatization, dialogue with students and self-reflection are used by vocal coaches as tools to handle students' performance anxiety and nervousness