The problem, which I want to highlight in this essay, is about my fear of losing face in conversationwith the parents of my text. I'm going through different approaches to find out what is happening inmy meetings with parents. I will also see if the knowledge that I get will help me to get deeperunderstanding of my reactions in different situations and if this opens up new possible ways ofhandling them.In my text there will be two stories where the conversation with parents has been difficult. Theyboth illustrate my uncertainty concerning the unpredictability of conversations with distressed orstressed parents. I can prepare the environment, by cleaning and making it look nice before meetingwith the parents. My difficulties are to prepare myself to stand face to face with an annoyed parent.The first story is about Anders´ dad who has a disagreeable tone to me, when he wants me to helphim to find his son's rainwear. The second example is about the conversation with Lisa´s parentswho have a child we suspect have a social disorder. Both of my examples are then analyzed fromdifferent perspectives – authority, power, fear of exposure, timing and habit.In my essay the intention has been to better understand these situations and why I react like I do.My hope is that this work can help me to deal with them differently in the future. I also assume thatmy problem is not unique but shared by others and that my analyses therefore might be of broaderinterest.

Detta utvecklingsarbete handlar om att skapa en förståelse för vad som ligger till grund för presta- tionsångest och scenskräck och hur man kan använda sig av olika fysiska och verktyg för att mot- verka sådana känslor. Under höstens VFU-period så har en ensembleklass bestående av elever från årskurs 2 och 3 haft undervisning där fokuset har legat på att implementera diverse övningar för att lära åstadkomma en större fysisk och psykisk förståelse och kontroll över sin kropp och psyke. Ge- nom en kvalitativ undersökning och analys i form av enkätundersökningar och fokusgruppsintervju så visade det sig att eleverna initialt bl.a. upplevde en relativt hög grad av stress och nervositet i samband med ensemblemusicerande vid repetition/konsert. De hade inte heller en speciellt hög tro på att mentala och fysiska övningar kan åstadkomma en förbättring i det avseendet. Efter 10 veckor av verksamhetsförlagd utbildning visade resultatet att eleverna genomgått en positiv progression där de har fått en större förståelse för hur psyke, kropp och musikutövande lever i symbios och hur det kan kontrolleras.

Studien som har gjorts är en kvalitativ forskningsstudie. Syftet med studien har varit att undersöka hur lärare beskriver sitt arbete eller förhållningssätt till elever med prestationsångest. Studien har riktat in sig mycket på gruppdynamiska frågor och gruppens betydelse för individens påverkan av att få prestationsångest. För att samla in material till min studie har det gjorts tre semistrukturerade intervjuer. Utifrån dessa intervjuer har det sedan gjorts en analys utifrån sociokulturell teori och situationsrelaterade didaktiska erfarenheter. Utifrån analysen framkommer resultatet att det är sammanhållningen i grupp och lärarens lyhördhet till eleven som minskar elevens prestationsångest.

Ämnet prestationsångest attackeras från många vinklar och är något som de allra flesta kan känna igen sig i. I denna studie fördjupar jag mig i förhållandet mellan prestationsångest och individens upplevelse av hur det är att musicera med andra. Studien inriktar sig mot musikstudenters relation till prestationsångest i undervisning och ensemblespel, med syftet att belysa begreppet Music Performance Anxiety (MPA). Genom fokusgruppsintervju och deltagarobservation har jag tagit fram underlag samt kartlagt hur deras upplevelse av MPA ter sig i musikämnet och i ensemblesammanhang. Hur skiljer sig upplevelsen av detta i ensemblesammanhang från individuella sammanhang och hur skiljer sig känslan av MPA i undervisning i jämförelse med andra musikutövande sammanhang? Genom kvalitativ data och analys av deltagarnas egna erfarenheter och upplevelser har studien lett fram till en djupare inblick i hur dessa individer upplever prestationsångest i musiksammanhang, samt hur den sociala aspekten av att musicera får en betydande roll när ämnet ska belysas. Generellt uppnådde samtliga deltagare kriterierna för en mer eller mindre utvecklad form av MPA och den generella uppfattningen var att de inte fått några verktyg eller arbetat med ämnet prestationsångest kontinuerligt i sina pågående eller föregående studier. Min uppfattning är därför att vidare forskning kring detta ämne behövs för att konkretisera, och på ett ett bättre sätt, kartlägga känslor och sociala strukturer som hämmar studenters musikaliska utveckling såväl som det konstnärliga uttrycket.

Scenskräck – en ständig kamp mellan kropp och sinne. Denna studie berör en företeelse som kan komma att uppstå hos varje individ genom olika framträdanden på scen, nämligen scenskräck. Genom en kvantitativ undersökning har jag försökt få svar på hur elever kan komma att uppleva detta på en scen eller annat offentligt framträdande och svaren skiljer sig anmärkningsvärt ifrån elev till elev. 23 elever i årskurs 9 har fått besvara en enkät och som sedan i kombination med tidigare litteratur och forskning lett fram till mitt resultat. Resultatet presenteras och visar att för vissa kan scenskräck ge både psykiska och fysiska besvär i värsta fall. Därför är det viktigt att belysa detta problem och i vilken utsträckning det förekommer ihop att i tid kunna parera och i värsta fall reparera.

I det här arbetet undersöktes sångpedagogers syn på och erfarenheter av elevers prestationsångest och hur sångpedagoger kan arbeta med förebyggande och hantering av elevers prestationsångest i undervisningen. Fyra sångpedagoger intervjuades i semistrukturerade, kvalitativa intervjuer angående tankar kring elevers prestationsångest. Informanterna hade främst erfarenhet av undervisning på gymnasienivå. Resultatet sammanställdes med hjälp av tematisk analys. Informanterna definierade prestationsångest som ett begrepp som kunde delas in i olika nivåer beroende på hur starkt eleven upplevde det. Dessa nivåer benämndes med angränsande begrepp där ord som användes var nervositet, scenskräck, stress, riktig ångest, starkt missnöje och besvikelse samt prestationsönskemål. Den högsta graden av prestationsångest beskrevs av vissa informanter som när eleverna bröt ihop och började gråta och eventuellt lämnade rummet på ett dramatiskt sätt. Informanterna menade att elever som drabbades av prestationsångest ofta var högpresterande, tjejer och yngre gymnasieelever snarare än äldre elever. Informanterna trodde också att sångelever drabbades oftare och värre av prestationsångest än andra musikelever. I resultatet framgick vidare att sångpedagogernas erfarenheter var att eleverna hade svårigheter med att hantera negativa känslor. Dessa känslor uppstod särskilt inför konserter, men för yngre gymnasieelever även i privatlektioner. Informanterna tyckte sig kunna identifiera markörer som visade när eleverna upplevde prestationsångest och använde dessa markörer vid hantering. Hanteringsstrategier som togs upp var att introducera moment stegvis beroende på elevens reaktion, samtal kring elevens oro, byte av fokus, peppande och avdramatiserande. Strategier kring förebyggande som presenterades handlade om praktiska och mentala förberedelser samt skapande av tillåtande miljöer. Överlag stämde resultatet överens med tidigare forskning. En viss kritik återfanns dock i tidigare forskning kring lärares brist på kompetens gällande hantering av prestationsångest samt låg frekvens av samtal kring prestationsångest i musikundervisning. Detta stämde till övervägande del inte överens med resultatet. Vidare forskning kring elevers syn på och erfarenheter av prestationsångest ses dock som nödvändig för mer precisa jämförelser.

Scenskräck - En studie om musikers upplevelser av nervositet och stress kopplat till  scenframträdande samt vilka lärdomar som kan föras vidare till musikstuderande på gymnasiet.Marcus Olsson & Björn Rosenqvist antal sidor 39  En studie i hur musiker uppfattar och handskas med olika former av scenskräck. Syftet är att bidra med kunskap kring hur lärare kan utveckla sin undervisning i kurser med scenframställ- anden. Detta genom att undersöka hur verksamma musiker beskriver att de hanterar situationer som framkallar nervositet och stress. Studiens frågeställningar lyder:  Hur beskriver musiker sina erfarenheter av nervositet och stress i samband med scen- framträdanden? Vilka metoder använder sig musiker av för att hantera situationer som framkallar ner- vositet och stress kopplat till framträdanden?  För att få svar på forskningsfrågorna användes i studien kvalitativa intervjuer av sex yrkesverk- samma musiker. Studien visar på att samtliga respondenter återkommande upplever någon form av nervositet och/eller stress i samband med sceniska framträdanden, där mötet med publiken framstår som den enskilt största faktorn till att driva upp mängden upplevd nervositet och stress. Flera metoder att handskas med scenskräck framkom i studien, där förberedelser lyfts fram som särskilt viktig. Genom olika former av stöttning kan läraren förbereda eleverna på att själva tackla dessa tillspetsade situationer. Resultatet i studien påvisar stora likheter med tidigare forskning i ämnet.

This work is a discussion between myself and a couple of different professionals in the opera industry about stage fright, the importance of preparing and the positives and negative with preparing in different ways. The essay explains the different types of auditions with focus on auditions for scholarships and how to adapt to the statutes of the scholarship without losing your artistry. It ends with a recollection of my five latest large auditions, how they went and my reflections on the result versus my preparations. They also conclude how I can work specifically moving forward since the results were vastly different with the different levels of preparation.

I denna uppsats har författaren utfört Kjell Fagéus mentala träningsprogram utifrån hans bok Musikaliskt flöde - Artistisk- och mental träning för scen och undervisning. Det är en konstnärlig forskning där författaren är sitt eget studieobjekt. Uppsatsen belyser problematiken och tystnadskulturen kring prestationsrelaterad scenskräck. Syftet med detta arbete är att utforska om och i så fall hur den artistiska och mentala träningen (AMT), framtagen av Kjell Fagéus, kan vara ett hjälpmedel för att minska de negativa konsekvenser som den prestationsrelaterade scenskräcken har på författarens musikaliska gestaltning. För att följa med på resan används loggbok som dokumentationsmetod där en sammanfattning för varje vecka presenteras. Metoden har utgått ifrån bokens sju steg: A. Fysisk avspänning, mental avslappning och inre mentalt rum. B. Självbildsträning - självrespekt, självkänsla, självförtroende och självinsikt. C. Motivation, attityder, feedback och förebilder. D. Framtidsbilder, visioner, konkreta målbilder och kreativitet. E. Förberedelse för övning och övning. F. Scenträning - konsert, föreställning och audition. G. Integrering. Kunskaper och insikter blir till kompetens. Resultatet presenteras utifrån en mental aspekt och en klingande aspekt. Slutligen förs en diskussion där ämnen som musiken och identiteten, motivation för mental träning och arbetets påverkan tas upp.

”Jag visste alltid saker, strax innan de hände, vilka personer som skulle dyka upp bakom ett hörn, eller vad en person skulle säga. Det var ett sorts vetande som långt ifrån alltid var angenämt eller ens användbart, det bara var där. Men det var egentligen en bieffekt av något annat. Jag levde på en sorts gräns, mellan bråddjup och fast mark, med ena foten i ett fullständigt oförutsägbart dimlandskap där rökridåer endast tillfälligtvis tunnades ut varpå något kunde skönjas, och andra foten i ett byråkratiskt arkivsystem där jag sorterade och sorterade. Jag hade vant mig vid att alltid bara gå rakt fram och rätt in när ett okänt hav öppnade sig framför mig, och att själv öppna alla ingångar i mig. Att alltid pröva skillnaden mellan det som jag trodde att jag ville säga och göra, och det som valde att visa sig starkast, bara jag tittade efter. Det jag ständigt undersökte var mitt eget tänkande, och genom olika former sökte jag få syn på det. Jag var tvungen, för att göra mig verkligare för mig själv, än de andras bild av mig. Allt detta var jag, det var genuint jag. Men livet självt kom emellan med kriser och katastrofer och så stängde jag av mitt genuina jag utan att förstå att denna självbevarelsedrift paradoxalt nog skulle innebära en sorts död. Konsten har alltid varit mitt livs följeslagare, mer sällan som försörjare, istället som en sorts motsvarighet till barndomens osynliga låtsaskamrat bakom barnkammarväggen. Ett väsen som hela tiden försvinner bakom hörnet så man aldrig ser dess ansikte, och man kan aldrig så noga veta om den är snäll eller elak. Men det är något som dröjer i dunklet…som söker mig. Det var bara det att jag slutade lyssna…”