I projektet ville jag undersöka vilka personliga berättelser som finns hos musikerna vid KMH. Det vi pratar om när vi pratar om musiker är ofta utbildning, teknik och musikaliska förebilder. Men jag tror inte att det är vad musikerna själva vill kommunicera med sin musik. Under min kandidatutbildning på KMH upplevde jag att fokuset på hantverkskunnande överskuggade reflektion kring konstnärlig identitet. Jag ville i detta projekt resonera kring vad som skulle kunna hända om man reflekterade kring de båda lika mycket. Förutom att presentera en scen för de personliga berättelserna ville jag också undersöka andra tillvägagångssätt än de traditionella för både kompositionoch instudering av musik. Kompositionsprocessen har till stor del handlat om semantik som metod för komposition. / When talking about musicians we usually talk about education, technique and musical role models. But I don’t believe that that is what the musicians themselves want to communicate with their music. In this project I wanted to investigate the personal stories of the musicians at KMH. During my education at KMH I've experienced that the reflection about artistic identity was overshadowed by the focus on craftmanship. I wanted to discuss what might happen if one gave the two the same attention. Apart from presenting a scene for the personal stories I also wanted to investigate alternative ways for composing and studying music. An extensive part of the composition process has been about semantics as a method for composition.

Syftet med denna kvalitativa studie är att få en djup förståelse för en liten grupp audiovisuella kreatörers kreativitet i relation till deras arbetsförhållanden. Resultatet är användbart för forskning inom kreativitet, inom arbete med fokus på kultur- och kreativarbete, samt användbart för aktörer inom branschen. Det genomfördes djupintervjuer på fem audiovisuella kreatörer med fokus på deras utbildnings- och arbetsbana, nuvarande arbetssituation, konstnärliga identitet och framtidsplaner. Analysprocessen består av associationer mellan respondenternas svar, tidigare forskning och alienationsteori. Resultatetet styrker tidigare forskning kring ett existerande spänningsfält eller dualism mellan kreativitet och lönearbete och att respondenterna positionerar sig i detta spänningsfält beroende på sin konstnärliga identitet och motivation. Resultatet ger även kunskap om arbetsförhållanden inom kulturella och kreativa näringar. I diskussionen sammanfattas resultatet utifrån forskningsfrågorna och det föreslås att samarbete och gemenskap, kreativ frihet, ekonomisk frihet och stabila arbetsförhållanden är faktorer som skapar utrymme för kreativt utlopp via arbetet. Studien ger upphov till forskning kring hur konstnärlig identitet formas till att bli entreprenöriell kontra symbolisk-rekreationell. Ett annat förslag till fortsatt forskning är Covid 19-pandemins kortvariga och långvariga konsekvenser på livebranschen.

”Jag visste alltid saker, strax innan de hände, vilka personer som skulle dyka upp bakom ett hörn, eller vad en person skulle säga. Det var ett sorts vetande som långt ifrån alltid var angenämt eller ens användbart, det bara var där. Men det var egentligen en bieffekt av något annat. Jag levde på en sorts gräns, mellan bråddjup och fast mark, med ena foten i ett fullständigt oförutsägbart dimlandskap där rökridåer endast tillfälligtvis tunnades ut varpå något kunde skönjas, och andra foten i ett byråkratiskt arkivsystem där jag sorterade och sorterade. Jag hade vant mig vid att alltid bara gå rakt fram och rätt in när ett okänt hav öppnade sig framför mig, och att själv öppna alla ingångar i mig. Att alltid pröva skillnaden mellan det som jag trodde att jag ville säga och göra, och det som valde att visa sig starkast, bara jag tittade efter. Det jag ständigt undersökte var mitt eget tänkande, och genom olika former sökte jag få syn på det. Jag var tvungen, för att göra mig verkligare för mig själv, än de andras bild av mig. Allt detta var jag, det var genuint jag. Men livet självt kom emellan med kriser och katastrofer och så stängde jag av mitt genuina jag utan att förstå att denna självbevarelsedrift paradoxalt nog skulle innebära en sorts död. Konsten har alltid varit mitt livs följeslagare, mer sällan som försörjare, istället som en sorts motsvarighet till barndomens osynliga låtsaskamrat bakom barnkammarväggen. Ett väsen som hela tiden försvinner bakom hörnet så man aldrig ser dess ansikte, och man kan aldrig så noga veta om den är snäll eller elak. Men det är något som dröjer i dunklet…som söker mig. Det var bara det att jag slutade lyssna…”