Syftet med den här studien har varit att undersöka hur teaterpedagoger i amatörteaterföreningar arbetar med relationsbyggande i sin undervisning och hur de beskriver värdet med detta. Tidigare forskning har berört teaterpedagogers olika roller, relationer mellan pedagog och elev, och amatörteater. Studien har genomförts med hjälp av tre semi-strukturerade intervjuer med teaterpedagoger. Resultatet har sedan analyserats utifrån det sociokulturella perspektivet med en tyngdpunkt i den proximala utvecklingszonen och mediering. Utifrån analysen framkommer att teaterpedagogerna har olika synsätt och förhållningssätt till deltagarna. Det finns stora likheter mellan deras olika arbetssätt, men de följer ingen fast mall vare sig jämtemot varandra eller den tidigare forskningen. Dock lyfter alla trygga grupper som ett av de största värdena.

Denna studie syftar till att undersöka vilka samhälleliga strömningar som teaterlärare pågymnasieskolans estetiska program anser influerar de praktiska-och teoretiska aspekternainom teaterundervisning. Frågeställningarna undersöker vilka samhälleliga strömningar sominformanterna upplever influerar deras arbete, samt hur de förhåller sig till samhällsfrågor isin undervisning. De teoretiska utgångspunkter som studien utgår ifrån är Deweys (1985)tankar om demokrati och utbildning, Östmans (2016) forskning kring olika former av politiskdeliberation inom undervisning, samt Evans, Avery & Pedersons (1999) studie kring tabu ochnoa inom undervisning. Metoden som använts är semistrukturerade intervjuer med treinformanter. Resultatet visar att teaterlärare i hög grad använder sig av samhällsfrågor iarbetet med eleverna. Framförallt utgår informanterna från samhällsfrågor som elever finnerintressanta, detta för att väcka engagemang och arbetslust hos eleven, samt att kontakt tillsamhället ökar elevers lärande. Samhällsfrågorna som elever finner intressanta har förändratsöver tid. De samhällsfrågor som dominerar teaterundervisningen idag är klimatfrågan, rasismoch motstånd mot främlingsfientlighet, jämlikhet, rätten till sin identitet samt HBTQ+.Studien visar även att det finns en utbredd norm kring vilka åsikter som är giltiga inomteaterpedagogiken och inte, samt att diskussion kring denna norm aktivt undviks. Tabun iteaterundervisningen rör sig kring frågor om etnicitet och ibland även funktionsnedsättning.

Studien som har gjorts är en kvalitativ forskningsstudie. Syftet med studien har varit att undersöka hur lärare beskriver sitt arbete eller förhållningssätt till elever med prestationsångest. Studien har riktat in sig mycket på gruppdynamiska frågor och gruppens betydelse för individens påverkan av att få prestationsångest. För att samla in material till min studie har det gjorts tre semistrukturerade intervjuer. Utifrån dessa intervjuer har det sedan gjorts en analys utifrån sociokulturell teori och situationsrelaterade didaktiska erfarenheter. Utifrån analysen framkommer resultatet att det är sammanhållningen i grupp och lärarens lyhördhet till eleven som minskar elevens prestationsångest.

Syftet med studien är att undersöka hur teaterpedagoger beskriver avvägningar i samband med undervisning i grupper med ojämn könsfördelning. För att få fram empirin till studien har det genomförts fyra semistrukturerade intervjuer med teaterpedagoger verksamma på kulturskolor. När empirin har analyserats har det utgåtts ifrån de teoretiska utgångspunkterna Genus och Den heterosexuella matrisen. Resultatet lyfter fram vad det finns för konsekvenser med att grupperna är ojämnt könsfördelade och vad stereotyper och normer kan utgöra för följder till arbetet med karaktärer. Informanterna har alla uppgett att det är flickorna som är majoritet och pojkarna minoritet i teatergrupper på kulturskolan.

Konstnären sitter vid sitt stafli, noggrant, tålmodigt, granskar han Motivet. Ett ägg. På den uppspända duken målar han i klarsyn en ryttlande fågel.

Följande studie behandlar närvaro inom teater och har syftet att belysa teaterpedagogers resonemang kring vad närvaro innebär i teaterundervisning. Studiens frågeställningar är följande: “Vad innebär närvaro i teater enligt teaterpedagoger?”, “Hur resonerar teaterpedagoger kring sitt arbete med närvaro i undervisningen?” samt “Vilka färdigheter krävs för att åstadkomma närvaro i teater enligt teaterpedagoger?”. Metoden som har använts för studien är kvalitativa intervjuer där materialet som samlats in har kategoriserats och analyserats med hjälp av teorin Tyst kunskap. Kategorierna som framträder i studien är “Närvaro inom teaterundervisning” med underrubrikerna “Pedagogernas syn på närvaro”, “Färdigheter som bidrar till närvaro”, “Hinder för närvaro” samt “Pedagogiska tillvägagångssätt för att uppnå närvaro”. Det framkommer att närvaro och dess komponenter är en stor del av teatern som helhet och att teaterpedagogers arbete gynnas i att lära ut dessa.Det visar sig att närvaro består av ett kroppsligt kunnande som artikuleras genom samtal och gestaltning i kombination. En förutsättning för att det ska kunna ske är att fokus, kropp och sinne är centrerade och möjliggör den öppenhet som krävs för att arbeta med närvaro. Därtill lyfts perspektiv om grupp och individ och hur det har en påverkan i hur stor kapacitet det finns för närvaro. Närvaro handlar om möjligheten att möta nuet så som det är och vikten av att våga göra det.

Syftet med denna studie är att belysa vilka didaktiska överväganden teaterlärare på gymnasieskolor gör vid rollsättning. Semistrukturerade intervjuer har använts för att intervjua fyra teaterlärare vid olika gymnasieskolor, där svaren sedan tematiserats utifrån studiens frågeställningar. Som teoretiskt ramverk har Shulmans sju kunskapskategorier omformulerats för att passa in i en teaterkontext, som sedan använts för att analysera lärarnas val och prioriteringar vid rollsättning för att se hur de kan ses som didaktiska överväganden. I resultatet presenteras fyra teman som lärarna utgår från när de rollsätter sina elever. Dessa teman är Elevernas progression, Elevernas önskemål, Elevgruppens förutsättningar och Föreställningens konstnärliga aspekter. I analysen framgår det att lärarna främst utgår från elevernas progression och önskemål. Lärarna uttrycker en svår men nödvändig balansgång mellan att vara konstnär och pedagog, där den sistnämnda är av störst vikt. Lärarna utgår även från vad elevgruppen klarar av individuellt och tillsammans, vilket påverkas av elevernas gruppdynamik och om någon har hög frånvaro. Föreställningens slutgiltiga resultat och kvalitet är de lägst prioriterade aspekterna hos lärarna när de rollsätter, där elevernas kön spelar minst roll i rollsättningen av dem.

Föreliggande studie har syftet att undersöka teaterpedagogers syn på relationen mellan deltagares känslor och sceniska gestaltning. Studiens empiri baseras på fyra kvalitativa semistrukturerade intervjuer. Empirin analyseras med utgångspunkt i begreppen deep acting och surface acting. Resultatet visar på att teaterpedagoger ser känslor som en tillgång i gestaltning eftersom det kan bidra med trovärdighet och förståelse hos karaktären, men att känslor även kan bli ett hinder när de upplevs så starkt att de stagnerar gestaltningen. Informanterna anser att all gestaltning är individuell, därmed är det individuellt hur mycket känslor som bör vara involverade. Dessutom visar resultatet att teaterpedagoger anser att det är publiken som primärt ska uppleva känslor och inte deltagarna på scen. I studien framkommer det även att känslor dels kan framkallas intellektuellt inifrån, men också att deltagarna kan styra sina kroppsliga uttryck som därmed framkallar en inre känsla.

Syftet med studien är att undersöka hur verksamma teaterpedagoger resonerar kring sitt arbete med regi i teaterundervisning med ungdomar. Studien avser att undersöka teaterpedagogers regiarbete och ledarskap. Studiens metod är semistrukturerade intervjuer där tre informanter som arbetar med regi och ungdomar har deltagit. Den teoretiska utgångspunkten utgår ifrån situationsanpassat ledarskap som översatts och justerats till ledarskap inom utbildning. Resultatet redovisas med hjälp av fyra ledarskapsstilar från den teoretiska utgångspunkten. Dessa ledarskapsstilar är den stödjande teaterpedagogen, den styrande teaterpedagogen, den coachande teaterpedagogen och den delegerande teaterpedagogen. Det framkommer att den stödjande rollen tas när eleverna behöver mycket stöttning. Därefter att den styrande rollen tas när teaterpedagogerna tar besluten i produktionsprocesserna. Den coachande rollen tas av teaterpedagogerna när eleverna besitter liten ämneskunskap och behöver mycket stöttning. Slutligen tas den delegerande rollen av teaterpedagogerna när eleverna är mycket självgående. Därefter kommer en sammanfattande analys där det framgår att ledarskapsstilarna varieras beroende på teaterpedagogernas syfte och mål med utbildningen, samt att teaterpedagogerna till viss del alltid tar en styrande roll i sitt regiarbete.

Syftet med denna studie är att bidra till en ökad förståelse för hur olika faktorer kan motivera ungdomar som inte identifierar sig som tornedalingar eller har meänkieli som modersmål att vilja lära sig meänkieli. Studiens två frågeställningar är: På vilka sätt har olika processer och faktorer påverkat informanternas motivation till att lära sig meänkieli? Hur kan resultatet av studien tolkas och förstås för att kunna bidra till revitaliseringen av meänkieli? Svaren på dessa frågor skulle kunna bidra till att riktade pedagogiska insatser kan genomföras och att detta skulle kunna leda till att antalet ungdomar som vill lära sig meänkieli genom språkval och modersmålsundervisning i skolan ökade. Då nästan samtliga studier som genomförts hittills kring tornedalingar som minoritetsgrupp genomförts av forskare och skribenter som själva identifierar sig som tornedalingar så är också förhoppningen att denna studie skall kunna öka intresset hos forskare så att fler studier i ett utifrån perspektiv kan genomföras. Studien har genomförts med en kvalitativ metodansats med semistrukturerade intervjuer som datainsamlingsmetod. Urvalsgruppen bestod av sju informanter som kom från Småland, Norrbotten och Nordnorge. Informanterna valdes ut genom ett bekvämlighetsurval och kontaktades alla utifrån att de var en del av Tornedalsteaterns nätverk av unga teaterutövare. Gemensamt för samtliga är att ingen av dem identifierade sig som tornedaling och att de påbörjade sina språkstudier i meänkieli genom olika teaterprojekt. Analysen genomfördes med en kombination av existentiell och filosofiskt inriktad hermeneutik. Resultatet visar att den motivationsfaktor som framträder tydligast är informanternas syn på hur pass relevant det var att lära sig meänkieli. En anmärkningsvärd sak som skiljer sig mellan denna och tidigare studier är på vilket sätt omgivningen har bemött och påverkat informanternas intresse för språket. Medan informanter som själva identifierat sig som tornedalingar itidigare studier beskrivit att det upplevt en viss skepsis från den äldre generationen tornedalingar, så hade informanterna i denna studie enbart fått en positiv respons. Det mest oväntade resultatet från studien var att trots att samtliga informanter uppgav att de inte tillhör minoritetsgruppen så visade det sig under arbetet att två av dem trots allt hade rätt till modersmålsundervisning. Slutsatsen från studien är dels att meänkieli måste synliggöras på ett annat sätt än det hittills gjort och dels att meänkieli måste gå från en intern intresse fråga till en allmän forskningsfråga