Made available in DSpace on 2018-08-01T23:27:09Z (GMT). No. of bitstreams: 1 tese_10801_Divulgação de Defesa-Lorena Ziviani.pdf: 224268 bytes, checksum: f8656faf87a05e682c596aa01c8b3597 (MD5) Previous issue date: 2017-04-03 / As espécies pertencentes ao gênero Astyanax são, em geral, similares morfologicamente e sua separação tem sido historicamente difícil. Atualmente, a monofilia do gênero é amplamente rejeitada. Além disso, foram observadas variações morfológicas entre populações de Astyanax intermedius, provenientes de drenagens costeiras do norte do Espírito Santo e rio Mucuri/BA. Além dos caracteres morfológicos tradicionais, características dos gametas mostram grande variabilidade e têm sido estudadas em Characiformes. Sendo assim, nesse estudo comparou-se a morfologia e ultraestrutura dos ovócitos de seis populações de piabas, tradicionalmente identificadas como A. cf. intermedius, provenientes de quatro drenagens costeiras do norte do Espírito Santo e do sul da Bahia, utilizando técnicas de microscopia de luz e microscopia eletrônica de varredura. Fêmeas sexualmente maduras foram coletadas através de métodos tradicionais entre os meses de novembro de 2015 a janeiro de 2016. As análises morfométricas dos gametas foram realizadas utilizando o software Image-Pro Plus. O diâmetro dos ovócitos e a profundidade e diâmetros interno e externo da micrópila não presentaram alterações significativas, exceto a altura da zona radiata, que aumentou significativamente na população do rio Mucuri (p<0,05). Análises histoquímicas de carboidratos mostraram características ovocitárias similares entre as populações. A superfície da região micropilar e microvilosidades presentes na membrana plasmática apresentaram variações morfológicas entre as populações, entre indivíduos de uma mesma população, e ainda em um mesmo indivíduo. As variações observadas podem estar relacionadas à plasticidade fenotípica e/ou polimorfismo. Além disso, a população do rio Mucuri possivelmente compreende uma espécie distinta ainda não descrita. No entanto, estudos moleculares, citogenéticos e morfológicos se fazem necessários, a fim de contribuir com a elucidação do status taxonômico entre as populações de A. cf. intermedius.

<p>This text deals with the shooting of a movie comedy. The author of this text was script writer as well as director. The film was extremely dependent upon the interpretation of the role of the leading female character, but the director and the leading actress, in spite of their willingness to cooperate, were unable to understand each other, and no creative meeting ever occurred.</p><p>The film dealt, in amused distance, with male and female strategies and shortcomings, but the lack of understanding between the director and the leading actress caused the subtleties of the text disappear, so that when the film was ready it was possible to interpret it in a way that partly opposed its intentions.</p><p>From the director’s point of view different aspects of the situation are investigated: what could she /should she have done? What are the obstacles for a better understanding? Is ”understanding” dependant only upon that which is verbal? Should the director not only be a director but also a kind of therapist? What is professional and what is private? Could a director who wasn´t also the script writer have seen other solutions? And how does it affect you as a female director never to have role models, only a very clear idea of what you <em>don’t</em> want your professional role to look like.</p><p>The director thought she was being constantly compromising, but finds out she was not, she had only a different, and in appearance, friendly but manipulative strategy in trying to reach her goal: that of enforcing and implementing her personal interpretation of the script.<strong> </strong></p><p>The role of director is also a role, and must be played. Men and women often do it in very different ways. Much more is permitted for men, in the name of”art.” The role of the artist is as such, defined by men. Women are expected to be reasonable and the (their) stage for action<strong> </strong>appears to be more limited. This is what is expected of them, and is also what many women try to live up to, often in direct conflict with their own interests. It is important to become a less reasonable but clearly defined person.  This often requires training. To become a good director you need knowledge, empathy and experience gained through many mistakes, and not least, you need what Aritsoteles calls fronesis.</p>

This text deals with the shooting of a movie comedy. The author of this text was script writer as well as director. The film was extremely dependent upon the interpretation of the role of the leading female character, but the director and the leading actress, in spite of their willingness to cooperate, were unable to understand each other, and no creative meeting ever occurred. The film dealt, in amused distance, with male and female strategies and shortcomings, but the lack of understanding between the director and the leading actress caused the subtleties of the text disappear, so that when the film was ready it was possible to interpret it in a way that partly opposed its intentions. From the director’s point of view different aspects of the situation are investigated: what could she /should she have done? What are the obstacles for a better understanding? Is ”understanding” dependant only upon that which is verbal? Should the director not only be a director but also a kind of therapist? What is professional and what is private? Could a director who wasn´t also the script writer have seen other solutions? And how does it affect you as a female director never to have role models, only a very clear idea of what you don’t want your professional role to look like. The director thought she was being constantly compromising, but finds out she was not, she had only a different, and in appearance, friendly but manipulative strategy in trying to reach her goal: that of enforcing and implementing her personal interpretation of the script. The role of director is also a role, and must be played. Men and women often do it in very different ways. Much more is permitted for men, in the name of”art.” The role of the artist is as such, defined by men. Women are expected to be reasonable and the (their) stage for action appears to be more limited. This is what is expected of them, and is also what many women try to live up to, often in direct conflict with their own interests. It is important to become a less reasonable but clearly defined person.  This often requires training. To become a good director you need knowledge, empathy and experience gained through many mistakes, and not least, you need what Aritsoteles calls fronesis.

Syfte: Syftet med arbetet är att beskriva och analysera hur företag organiserar den tekniska förvaltningen då de arbetar med outsourcing och egen regi, för att sedan se om det finns några likheter/skillnader. Metod: Metodvalet för denna uppsats är kvalitativ. Fem intervjuer från tre olika fastighetsförvaltningsföretag ligger till grund för empirin. Litteratur och artiklar inom ämnet fastighetsförvaltning har använts för att närmare kunna titta på den tekniska organisationen. Teori: Teorin tar först upp en helhetsbild av fastighetsförvaltning och går sedan in på regiformerna, organisationen i förvaltningsföretag och till sist olika system företagen kan använda sig av. Empiri: Empirin innefattar tre delar och tar upp företagens regiformer, dess strategier samt organisation. Analys: En jämförelse mellan teorier och den empiriska undersökningen för analysen har gjorts. Detta för att kunna se och jämföra vilka likheter och skillnader företagen har mellan regiformerna. Slutsats: Vi har kommit fram till att det finns vissa likheter och skillnader mellan regiformerna, men även att storleken på företaget påverkar en del aspekter.

Detta arbete handlar om de synliga valen som görs under repetitionsarbetet med en pjäs. Med synliga val menar jag de val som publiken kommer se, t.ex. hur skådespelare rör sig och hur det ser ut på scenen.För att samla in material har jag gjort tre observationer av en amatörteatergrupp över en tid av tre veckor. Under observationerna har jag filmat en timme vid varje tillfälle. Från detta filmmaterial har jag transkriberat diskussionerna som skett mellan regissören och skådespelarna och/eller mellan skådespelarna. Dessutom har jag gjort mindre intervjuer med gruppen om val som skett före och efter mina observationer.I dessa diskussioner har jag analyserat och kategoriserat de synliga val som görs. Kategorierna har jag grundat på Tadeusz Kowzans (1982) teatersemiotikschema, framför allt vad han har kategoriserat som visuella tecken. Jag har själv kommit fram till fyra olika kategorier av synliga val, och i min analys ger jag exempel på dessa från mina transkriberingar.Det jag kommer fram till är att de synliga valen som görs är viktiga för föreställningens helhet, men att fokusera på de synliga delarna kan göra att man missar en stor del av vad som händer på scen. Dessutom, menar jag, missar teatersemiotiken en viktig del inom teatern, nämligen den känslomässiga.

Jag har i mitt arbete undersökt vad som händer i min kompositionsprocess och med det noterade resultatet när jag kan styra arbetet ur flera yrkesroller. Syftet med arbetet var att utveckla en arbetsmetod där jag skrev musiken samtidigt som regin i ett verk, och lät de två praktikerna påverka varandra under skapandet. För att testa arbetssättet skrev jag en akt i en kortopera, och arbetade både som librettist, kompositör och regissör. I förlängningen ansvarade jag även för rekvisita, kostym och scenljus. För att få en djupare inblick i hur kollaborativa processer fungerar, läste jag Kent Olofssons avhandling Composing the Performace och studerade vilket ansvar upphovspersonen och regissören har gentemot varandra. Jag dokumenterade min process genom loggboksanteckningar. Arbetet producerade ett orkesterpartitur, ett blockingmanus samt en videoinspelning av premiärföreställningen. Som resultat fann jag en ny metod att se på komposition ur flera yrkens synvinklar, och därmed samarbeta med mig själv för att få ett bättre driv i processen. Arbetet har hjälpt mig utveckla nya sätt att se på den enskilda och kollaborativa skapandeprocessen, samt gett mig vidare förståelse för hur kommunikation mellan konstnärlig ledare och musiker kan förutspås, planeras och effektiviseras.

Syftet var att beskriva, förstå och kritiskt analysera tre dramapedagogers beskrivna upplevelser av att kombinera ett dramapedagogiskt ledarskap med ett regissörskap. Genom fokusgruppsamtal framkom upplevelser av att arbetet som dramapedagog och regissör innebär att leda två parallella processer, dels en med fokus på gruppens utveckling och dels en som ska mynna ut i en konstnärlig produkt. Att leda arbetet beskrivs som utmanande och förvirrande, men också som fritt och kreativt. Kombinationen av ledarskap upplevs innebära en balansgång mellan att ”driva och stanna”.   I resultatet framkom olika faktorer som påverkar upplevelserna, såsom förväntningar från arbetsplats och gruppdeltagare, en upplevd brist på tillit till dramapedagogernas konstnärliga ledarskap och bristande förståelse för vad dramapedagogik är. Andra faktorer som påverkar upplevelserna är gruppdeltagares känslor av oro och nervositet under föreställningsarbete, tidsramen, samt den utbildning informanterna har.     I analysen kopplas informanternas utsagor till litteratur och tidigare forskning som berör relationen mellan drama och teater, samt ledarskap inom de båda områdena. En slutsats är att den konflikt som funnits mellan drama och teater, är avklarad på en teoretisk nivå, men fortfarande är en realitet i praktiken och påverkar dramapedagoger som arbetar med scenkonstnärlig produktion.

I masteruppsatsen "Att regissera barn" skriver filmregissören Maria Eriksson om vad det innebär att som regissör arbeta med barn i film. Med utgångspunkt i erfarenheterna från arbetet med kortfilmen "Skolstartssorg" för hon i uppsatsen dialog med bland andra regissören Suzanne Osten, barnfilmsnestorn Catti Edfeldt och skådespelaren Maria Johansson. SLUTORD Det mest uppenbara för mig i arbetet med barn har varit just insikten att alla barn är så olika individer och att det därför inte finns en metod att tillgå. Vilken regi som fungerar beror helt på hur barnet är. Som regissör får man ofta höra att man ska hålla sig borta från att göra film med barn och djur. Det har blivit en vedertagen fakta – en myt. Som egentligen bara skrämmer bort folk. Visst, självklart är det svårt att arbeta med barn – svårare än vad jag hade kunnat föreställa mig – men det är det också att arbeta med vuxna skådespelare innan du har erfarenhet. Jag var livrädd första gången jag skulle regissera skådespelare – visste inte hur jag skulle prata med dem eller vad de behövde få från mig – och resultatet blev också därefter. Men ingen sa till mig att hålla mig borta från att regissera skådespelare. Utan jag blev sporrad att lära mig – se till att bli bra på det. Regissera barn – det vill jag av samma anledning göra igen. Jag vill ta med mig mina nya erfarenheter och kunskaper och bygga vidare erfarenhetsbanken i fler filmer. För att regissera barn är, precis som arbetet med att regissera vuxna, något jag kan bli skickligare på ju mer jag övar. Precis som det tar tid att lära sig regissera vuxna – att utbilda sig i det – så krävs samma tid för att lära sig att regissera barn. Tid – det är något vi filmskapare kämpar med hela tiden. Kampen mot klockan. Barn behöver tid. Det är en svårlöst ekvation. Helst skulle jag vilja att vi inte hade behövt arbeta så många timmar varje dag med Douglas – för ett litet barn klarar kanske inte av det, det kanske inte är en rimlig målsättning. Men en filminspelning kostar så mycket pengar att tiden alltid kommer vara för kort – mitt arbete är att veta när den är för kort och skapa en efter förutsättningarna rimlig tidsplan. Och trots tidspress måste vi försöka skapa en känsla av trygghet och lugn. Den knappa tiden på inspelningen kan jag väga upp genom att använda så mycket tid som jag behöver med barnen under förberedelserna, för det är generellt inte alls lika dyrt. Jag har velat – och är övertygad om att det är en bra metod – att ta sig tid för barnet och förbereda det väl under omständigheter där inte tidspress och stress existerar. Dessutom så var mitt samarbete med Pelle också ett sätt att få mer tid. I mitt arbete har jag behövt hitta en metod för just dessa två barn. Just för att alla barn är olika. Det finns inget tricks, ingen metod eller verktyg som alltid funkar. Det gör det inte med vuxna skådespelare heller, men med en utbildad skådespelare är det snarare regel än undantag att de har verktyg och en förförståelse för att kunna göra en roll i en film. En egen motor och metod. Med Douglas behövde jag på många sätt arbeta väldigt annorlunda än med en vuxen skådespelare eftersom han var så ung och saknade filmerfarenhet. Där handlade det också mycket om dagsform – ibland behövde jag inte ge särskilt mycket regi alls för att det funkade snabbt och var bra medan jag andra gånger behövde arbeta länge, låta kameran rulla och ta flera tagningar i en där Pelle sufflerade och jag regisserade noggrant under tiden. Det sistnämnda vill jag helst undvika eftersom det inte ger något stort utrymme för barnets egna uttryck. Men ibland var det så jag var tvungen att göra för att få hem scenen. Att arbeta med Olle var väldigt likt som att arbeta med en vuxen utbildad skådespelare. Där kände jag inte heller ett betungande ansvar, för han var så självständig och trygg.  Man skulle kunna säga att det var lätt att arbeta med Olle och svårt att arbeta med Douglas. Men att något är lätt betyder inte att resultatet blir bäst så, och tvärt om. Att det går lätt behöver inte innebära att man är på rätt spår. Det var lätt att arbeta med Olle för han var en skicklig skådespelare och proffsig, men han var också mer just en skådis än Douglas och hade således en tendens att agera. Så med Olle var svårigheten ibland att få honom autentisk i stunden – närvarande i nuet och bara vara, inte agera för kameran. Något som kan vara svårt att påminna sig själv om under stress – det är lätt att släppa scenen när den ”funkar”, om man som vi hade stor tidspress och en yngre skådespelare som krävde mycket uppmärksamhet och stöd. Men för att Olle skulle bli bra - vilket han också blev - så behövde vi arbeta på något annat som kanske energimässigt inte tärde oss men som ändå var svårt på sitt sätt. Med Douglas var det tvärtom, det svåra fanns hela tiden där - kampen för att överhuvudtaget få hem scenen. Men att det var svårt kunde ibland lura oss att inte se att vi faktiskt var på rätt väg - att vi fick ett sant och autentiskt material. För visserligen var han ofta okoncentrerad, men när han inte föll ur scenen utan föll i den så var han hundra procent närvarande. Han bara var – fullständigt autentisk och äkta. Utan att anstränga sig.  Jag har velat och behövt lära känna de barn jag ska arbeta med för att kunna hitta en så bra arbetsmetod som möjligt för just dessa två barn under just dessa förutsättningar. Som Sanna också sa: ”Det är så mycket mer ett nu med barn, jag fokuserade på vad hon behövde just nu”. Och det var just det som Pelle och jag också har pratat om nu när filmen är klar, att det handlar så mycket om ett nu och att hitta ett sätt att hjälpa barnet på bästa sätt utifrån vad det behöver just nu i denna scen i denna stund. Pelle och jag har tillsammans fungerat som ett regiteam i arbetet med barnen. Han har varit min förlängda arm hela processen. Vi har tillsammans försökt att ha en så stor verktygslåda som möjligt med knep, metoder och tricks för att sedan använda dem intuitivt och vara snabbt beredda på att tänka om och testa något annat om det vi just provat inte funkar. What ever works, works! Helt enkelt. / <p>Opponent på uppsatsen var Ylva Mårtens.</p>

Syftet med studien är att undersöka hur tillhandahållandet av tjänster i kommuner - via upphandling eller i egen regi - påverkas av vissa faktorer. De faktorer som undersöks är kommunstorlek (befolkningsmängd), kommunens intäkter, upplevd svårighet att kontraktera leverans av tjänst samt allmänhetens känslighet för eventuella problem som kan uppstå gällande tillhandahållandet av tjänsten. För att förstå hur kommunen tar dessa beslut analyseras faktorerna med teori om transaktionsspecificitet och transaktionskostnad. Studien utgår även från principal–agentproblemet, public choice och konkurrensteori. Studien baseras på empirisk data insamlad via en enkät om kommuners uppfattning av vissa tjänsters egenskaper samt statistik från Statistiska centralbyrån.  Resultaten visar att kommunens befolkningsmängd har ett positivt samband med sannolikheten för upphandling och att graden av kontraktssvårighet har ett negativt samband med sannolikheten för upphandling, i enlighet med ovan-nämnda teorier. Graden av känslighet har ett positivt samband med sannolikheten för upphandling, vilket inte stöds av teorin. Detta kan bero på att det finns ett omvänt samband, där allmänhetens känslighet ökat för de tjänster som historiskt har upphandlats. Kommuners intäkter uppvisar inga signifikanta värden, vilket möjligen kan bero på att typ av driftform inte har en direkt koppling till kommunens intäkter, utan i första hand beror på andra faktorer kommunen ser till vid övervägandet av kontraktsskrivning.

This thesis examines Swedish filmmakers' modes of work and production within the Swedish film landscape. An introductory historical overview treats the Swedish regionalization since the mid 1990's. Political and economical aspects of producing films in various regions serve as a background for understanding the new generation of decentralised Swedish filmmaking, and the use of sound and music in contemporary film. The analysis consists of empirical studies; interviews with directors and producers, working with music for film and TV. Although the filmmaking perspective is in focus, composers and film scholars are heard as well. Some comparisons with American cultures of production are made, with theorizations set in a Swedish production studies context.