I mitt arbete har jag undersökt om eleverna på Estetiska programmet anser att utbildningen tar upp frågan om genus och könsroller i undervisningen. Jag har främst intresserat mig för teaterinriktningen. Jag har intervjuat tio elever i årskurserna 3 och 1. Samtliga av eleverna har jag haft i undervisningen. En del av eleverna har kommit i kontakt med frågorna inom teatern, andra har det inte. Jag har också frågat dem om de arbetat med frågan i andra sammanhang. Jag har frågat dem om hur det uppfattar begreppet genus och om de kommit i kontakt med det i samhället och vad det innebär för dem på ett personligt plan. Vidare har jag undersökt om och på vilket sätt de har kommit i kontakt med genus/könsroller i undervisningen. Jag har specialiserat mig på att ställa frågor kring teaterundervisningen, om de har arbetat med genus/könsroller och på vilket sätt. Jag har också försökt få fram hur de vill arbeta med frågan och dess betydelse. I arbetet har jag också beskrivit metoder för instudering av rollen enligt pedagogerna/teaterteoretikerna Konstantin Stanislavskij och Bertolt Brecht. Jag har också tagit upp forskning kring genus och könsroller bland barn och unga inom skolan. I mitt arbete har jag diskuterat och analyserat vikten av en normkritisk pedagogik i utbildningen och behovet av att våga arbeta och ifrågasätta rådande värderingar och normer i samhället. Att man som pedagog vågar utmana sina egna värderingar tillsammans med eleverna. Jag har också beskrivit en del metoder för att arbeta med genus och könsroller inom scenisk gestaltning. Resultatet från min undersökning är att samtliga elever tycker att det är viktigt att arbeta med genus och könsroller i undervisningen. De tycker att det är intressant att ifrågasätta värderingar och normer och att arbetet leder till en större tolerans mot varandra. Eleverna tycker också att det är viktigt att arbeta med genus och könsroller i undervisningen. De säger att de främst har fått arbeta med frågan inom teaterämnet och att de saknar ett genusperspektiv i utbildningen på Estetiska programmet.

Studiens syfte är att bidra med ökad förståelse för vad teaterlärares pedagogiska arbete med en teaterföreställning, utifrån ett mediespecifikt lärande, innebär inom kulturskolan. Utifrån syftet har följande frågor ställts: Hur kan teaterlärares arbete med en föreställning beskrivas? Hur kan teaterlärares roll i arbetet med en föreställning beskrivas? Ansatsen i studien är inspirerad av etnografi och fältforskning. Två teaterlärare inom kulturskolan följdes i arbetet med en teaterföreställning. Deltagande observation och intervjuer är de huvudsakliga datainsamlingsmetoderna. Vid observationerna fördes fältanteckningar. Intervjuerna spelades in och transkriberades därefter. Analys av datamaterialet gjordes genom att gruppera och sortera materialet i teman. Uppsatsen bidrar med en ökad förståelse för vad teaterlärares pedagogiska arbete med en teaterföreställning, utifrån ett mediespecifikt lärande, innebär inom kulturskolan genom att beskriva teaterlärares arbete och roll i det arbetet. I resultatet blir två riktningar tydliga i teaterlärares arbete med en teaterföreställning. Dels en riktning mot lärande och dels en mot skapande. I arbetet med elevers lärande och skapande i föreställningsarbetet är lärarna i sin roll både medskapande och intar en ledarfunktion. Lärarna arbetar i en teaterkonstnärlig tradition och detta genomsyrar det skapande arbetet. En röd tråd i lärarnas arbete med skapande är att driva föreställningsprocessen framåt och att samspela med eleverna. En framträdande roll har arbetet med att driva idéer och skapa helhet, regiarbete och arbete med en föreställnings olika uttryck. I resultatet framstår att arbetet med lärande har fokus på skådespelarpraktik, att det finns drag av både oförutsägbart och planerat lärande och konstnärliga val blir ett sätt att vidga elevers konstnärliga erfarenhet. Teaterlärarnas roll kan beskrivas som medkonstruktör som kännetecknas av att de är både medskapare och ledare i föreställningsarbetet. Rollen som medkonstruktör tar sig i uttryck i en arbetsledarroll med konstnärliga och pedagogiska dimensioner.

Syftet med denna uppsats är att få en fördjupad förståelse av vad som sker när teaterelever från ett avancerat kulturskoleprogram i teater deltar i ett professionellt produktionsarbete på en länsteater; hur elevernas gestaltande förmåga utvecklas och hur lärandet ser ut i detta specifika sammanhang. Med utgångspunkt i att kulturskoleutredningen framhåller vikten av att kulturskoleelever får möta och skapa tillsammans med professionella konstnärer, undersöks lärandet av gestaltande förmåga i mötet mellan eleverna och de professionella, samt vilken bredare, mer avancerad, kompetens eleverna kan få tillgång till som de kanske inte skulle få i reguljär kulturskoleundervisning. Studien är en case study, där själva mötet mellan eleverna och de professionella är det som undersöks. Variationsteorin är utgångspunkten för analysen av lärandet. Sceniskt gestaltande ses som kunskap i handling och fokus läggs på fyra grundläggande aspekter av gestaltande arbete: handling, karakterisering, närvaro och preparation. Materialinsamling har skett genom intervjuer samt genom en konstnärlig metod; sceniskt gestaltande. Resultaten visar att kulturskolans avancerade teaterlever, med tidigare erfarenhet av sceniskt gestaltande, kan dra nytta av att möta och arbeta tillsammans med professionella konstnärer, så som kulturskoleutredningen framhåller. När de professionella bjöd in eleverna, och eleverna vågade ta plats, skapades ett konstmöte; ett möte i samstämmighet som innehöll ett ’samtal mellan kroppar’ i en form av mästare-lärling-situation som eleverna sällan får i den reguljära kulturskoleundervisningen. I konstmötet lärde eleverna genom att använda de professionella som förebilder och modeller, medan pedagogen från kulturskolan fungerade som handledare för eleverna. I mötet urskiljde eleverna, för dem, nya aspekter av sceniskt gestaltande, samt av scenisk närvaro. En viktig lärandestrategi för eleverna visade sig vara att 'känna det själv', det vill säga att analysera i, och med, kroppen, i konstmötet med de professionella skådespelarna. / The purpose of this essay is to get a deeper understanding of what happens when theatre students from the Swedish ”Kulturskola” take part in a professional production at a professional theatre. How does the student’s ability to act improve and what does the learning process look like under these circumstances? Using ”Kulturskoleutredningen” as a starting point, which states that students benefit from receiving the opportunity to work together with professional artists, this study wants to find out how this artistic process ultimately benefits the students. This is a case study in which the ’case’ studied is the physical meeting between the students and the professionals. The variation theory is used in the analysis of the learning. Acting is seen as tacit knowledge and four basic aspects of acting are in the foreground: actions, characterisation, stage presence and preparation. The data has been collected through interviews and artistic methods. The results show that advanced theatre students benefit from such an encounter with professional actors. When the professional artists welcomed the students in and the students displayed the courage to find their place on stage and in the production process, an ”artistic meeting” was created; in the form of a master-apprentice-relationship, with their teacher from Kulturskolan as mentor. By using the professionals as role models in this ”artistic meeting”, the students learned through a process labelled ”conversation between bodies”. In this process, students learned new strategies for acting and stage presence. An important strategy used by the students was to ”feel it yourself”, both in and with, their own bodies, during the ”artistic meeting” with the professionals.

During the Corona Pandemic 2020/2021, upper secondary education in Sweden is periodically conducted at a distance. This narrative study aims to create knowledge about how this affects the teaching of the aesthetic program’s theater education from a student perspective; through the students' stories from distance education, we can get information about how the students experience effects on drive, interaction and learning in Theater. A socio-cultural and relational perspective permeates the essay and the ten informants' stories are linked to governing documents, previous research in theater didactics, didactic design and digitization, digital tools in drama and theater teaching and reports from authorities on the impact of distance education on teaching and learning. The result is presented in two parts, a chronological and a thematic story. The analysis shows that students generally have difficulties related to motivation and creativity during periods of digital education. Students in need of special support are particularly affected when they don’t receive the help they need to establish routines and get started with their tasks. The interaction between students and between students and teachers has weakened significantly as the students work alone at home and this affects both their well-being and mental state. Group development stagnates or regresses when the students don’t have joint theater projects and do not meet in real life. However, there are individual differences; students with social anxiety have been helped by the distance education and many students believe that they have, after all, learned what they should, because they have implemented the planned elements in some form. A discussion about online theater teaching, development of didactic digital tools, loss of knowledge and the students' social situation during distance education ends the essay.

Syftet med denna studie är att undersöka hur digitalteaterundervisning fungerade under pandemin i jämförelse med undervisning på plats förepandemin samt vilka för- och nackdelar som finns i digital teaterundervisning utifrån någrateaterlärares upplevelser under covid-19-pandemin som tog plats år 2020. Studiens empiribaseras på fyra kvalitativa semistrukturerade intervjuer som genomfördes med teaterlärare pågymnasieskolor i Sverige. Resultatet av intervjuerna analyserades med hjälp av begreppetramfaktorer. Resultatet redogör för teaterlärares upplevelser samt för-och nackdelar meddigital teaterundervisning under pandemin. Resultatet visar att digital teaterundervisning harfungerat, dock med vissa begränsningar, samt att den har bidragit med nya metoder som kanutnyttjas av lärare och elever i undervisning.

Denna uppsats undersöker vad tre tidigare teaterlärare berättar om sin lärarroll på ett estetiskt program med inriktning teater. Uppsatsen utgår från två forskningsfrågor: vilka teman framträder i teaterlärarnas yrkesberättelser när det gäller deras lärarprofession? samt vilka utmaningar och möjligheter återkommer i teaterlärarnas yrkesberättelser? Teoretiska utgångspunkter i uppsatsen har varit narrativ teori, samt socialkonstruktionism. Empirin har samlats in genom kvalitativa semistrukturerade intervjuer, analyserade enligt en tematisk analysmetod från Lieblich et al. (1998). Urvalet bygger på tre tidigare, nu pensionerade teaterlärares yrkesberättelser. Totalt har tre teman per individuell yrkesberättelse utkristalliserat sig i resultatet med utgångspunkt i den första forskningsfrågan: Att vara med i ett sammanhang och få en identitet. Man måste orka hålla i gång så där kraftfullt så att man inte blir trött. The slice of life. Min förebild Brian Way. Drama för arbetarklassens barn. De akademiska fähundarna. Att se och möta teater. Gruppen är viktig i teater, samt Teater alstrar kreativa människor och kreativa människor behövs. Den andra forskningsfrågan genererade fem teman som visar på utmaningar inom   teaterläraryrket: Det är jävligt känsligt att stå på en scen. Det är en ram som man tvingas in i. Teater förlorar i status om det inte går in i skolans organisation. Betygsättningen är ett helvete, samt Teaterläraryrket är ett ensamyrke. Tre teman visar på möjligheter inom teaterläraryrket: Teatereleverna är färgstarka individer som anstränger sig, Eleverna gör mödan värd, samt Att se eleverna växa. Resultatet visar på att vara teaterlärare innebär att förhålla sig till skolans struktur och försvara ämnets position i skolan, samt att behovet av stöd från rektor är av yttersta vikt. Att vara delaktig i elevernas personliga och sociala progression är det som teaterlärarna ser som den stora förmånen. / This study investigates how retired theater teachers have experienced their professional work in Swedish upper secondary schools referred to the National Arts Program for theater. The two principal themes asked were: What themes are common in teachers`professional lives? What challenges and opportunities are occurring? The theoretical framework are narrative theory, and social constructionism. The empirical material has been collected through   qualitative semi-structured interviews by the analyzing method according to Lieblich et al. (1998). Three retired teachers have been interviewed. Three themes per person have resulted from the first research question: Participating in a context and getting an identity from it. One has to keep up the good work with power not to get tired. The slice of life. My role model Brian Way. Drama for working-class children. The academic blackguards. To see and participate in theater. The group is important in Theater, and Theater creates creative people and creative people are needed. The second question in the study generated five themes pointing out challenges: It's damn sensitive to stand on a stage. It's an organization that you are forced into. Theater loses its status if it is not included in the school structure. And then there is grading that's hell. The theater teacher’s profession means solitude. Three themes show possibilities: The theater students are colorful individuals that doing their utmost. Students make the effort worthwhile. To see students develop. The result of this study shows that being a theater teacher relates limiting to a school's structure and at the same time the teacher must defend the position of the subject. In this principal´s support is of great importance. Being part of a student´s personal and social development is regarded the biggest benefit for a theater teacher.

Abstrakt Teater har varit ett ämne på gymnasieskolans estetiska program sedan 30 år tillbaka. I det centrala innehållet för kursen scenisk gestaltning läggs vikt vid förmågan att tolka och analysera sceniska gestaltningar (Skolverket, 2011). Det finns därför ett behov av att formulera och artikulera dessa förmågor. Ett teaterkunnande inbegriper såväl teoretisk och praktisk kunskap och det är den tysta kunskapen som den här studien omfattar.  Studiens syfte är att undersöka hur teaterlärare verksamma på estetiska programmet med inriktning teater ser på tyst kunskap i kursen i gestaltning i ämnet teater. Studiens empiri är inhämtad från fem enskilda intervjuer med verksamma teaterlärare.  Följande frågeställningar har formulerats för studien: Hur kommunicerar teaterläraren för att stimulera elevernas utveckling i scenisk gestaltning? Hur ser teaterlärare på tyst kunskap i sitt arbete och hur de kan synliggöra den i relation till sitt arbete? Tre olika teoretiska perspektiv har varit utgångspunkt för analysen: Polanyis (2013) tankar om tyst kunskap, Carlgrens (2015) praktiska kunskapsfilosofi och Ahlstrands (2014) begrepp bodybildung. Intervjumaterialet har analyserats genom en fenomenografisk ansats och redovisats med olika kategorier i tre olika utfallsrum.  Studiens resultat visar på utmaningar för teaterlärare att verbalisera ett praktiskt kunnande, i undervisning med eleverna, och ett behov av kompetenshöjning i området. I utfallsrummen ges förslag på olika strategier som exempelvis: att ställa djuplodade frågor till eleverna om hur de ser och uppfattar gestaltning eller att erfarandet av tyst kunskap sker i stunden och är situationsbundet eller att exempelvis använda sig av liknelser för att kommunicera tyst kunskap. Studien kan ses som ett bidrag till det behov som teaterlärare har av att prata och reflektera uppfattningar av ett tyst kunnande.

Denna studie genomfördes på gymnasieskolans estetiska program under tiden gymnasiereformen, Gy 2011, tog form. Syftet med denna uppsats är att lyfta fram, medvetandegöra, synliggöra och beskriva en grupp teaterlärares grundläggande ställningstaganden om gymnasieskolans teaterundervisning. Två huvudteman interagerar. 1: Hur upplever gruppen teaterlärare balansen mellan konstnärliga och pedagogiska intentioner i teaterundervisningen? 2: Hur hanterar gruppen teaterlärare balansen mellan lärares initiativ och stimulans och elevernas möjligheter till självständigt skapande?  Med en kvalitativ metod genomfördes reflekterande gruppsamtal med sju teaterlärare. Influerad av aktionsforskning deltog författaren i samtalen. Resultaten visar att gruppen teaterlärare eftersträvar interaktion mellan konstnärliga och pedagogiska aspekter i teaterundervisningen och att detta bidrar till att påverka teaterlärarnas didaktiska ställningstaganden. Teatern framställs som performativ, vilket beskriver de aspekter av teaterarbetet som, i en kommunikativ process och med en genomtänkt gestaltning, vänder sig till en publik. En grundläggande inställning till lärarrollen är att stimulera elevernas skapande och hjälpa fram deras egna uttryck genom att balansera graden av läraraktivt deltagande och medskapande. En kombination av stark eller svag stimulans från läraren och av stort eller litet utrymme för elevens autonomi ger flera möjliga lärarroller. Sammanfattning av resultaten visar att teaterlärarna eftersträvar att röra sig fritt och medvetet mellan dessa roller, och att deras växlande av roller tydligt kommuniceras till såväl elever som kollegor. / This study was carried out in the upper secondary school arts program while the reform, Gy 2011, took shape.  The purpose of this thesis is to highlight, raise an awareness of, visualize and describe a group of theatre teachers’ basic stances on upper secondary school theatre education. Two main themes interact. 1: How does the group of theatre teachers perceive the balance between artistic and pedagogical intentions in theatre education? 2: How does the group of theatre teachers manage the balance between teachers’ initiative and stimulus and students' opportunities to independent creation? With a qualitative method, reflective conversationswere carried out with seven theatre teachers. The author, who was influenced by action research, participated in the conversations. The findings reveal that the theatre teachers strive for interaction between artistic and pedagogical aspects in theatre education and that this interaction contributes to influence the theatre teachers’ didactic positions. Theatre is presented as performative, which describes the aspects of theatre work that, in a communicative process and with a deliberate design, addresses an audience. A basic approach to the role of the teacher is to stimulate students' creativity and boost their self-expression by balancing the degree of teacher active participation and co-creation. A combination of strong or weak stimulus from the teacher and of small or large space for student autonomy enables several possible teacher roles. In summary, the findings shows that theatre teachers strive to move freely and deliberately between these roles, and that their altering between roles is clearly communicated to both students and colleagues.

Studien syftar till att förstå och synliggöra en del av det didaktiska arbetet i teaterundervisningen inom kulturskolan genom drama- och teaterpedagogers uppfattningar av begreppen samspel och inlevelse och hur de relaterar till den pedagogiska praktiken. Didaktisk forskning för teaterämnet inom denna kontext är näst intill obefintlig. För att nå studiens syfte används frågeställningarna: Hur uppfattar några drama- och teaterpedagoger innebörden av begreppen samspel och inlevelse i relation till teaterundervisningen inom kulturskolan? Hur kan man arbeta med områden som samspel och inlevelse med barn och ungdomar inom kulturskolans teaterämne? Hur uppfattar drama- och teaterpedagogerna att elevers progression inom områden som samspel och inlevelse kan uppnås? Grundad teori utgör metodologisk utgångspunkt och genom intervjuer och en dramaworkshop har empirin insamlats. Resultatet presenteras genom en teori vilken lyfter att samspel, inom aktuell kontext, berör teaterns alla delar. Dessa måste samverka för att det som framställs ska kunna kommunicera med en publik, för deltagarna innebär det att ingå i en helhet. Deltagarna tränas i att inta publikperspektivet för att kunna förstå hur delarna samverkar, de uppmanas att rikta blicken utåt. I arbetet övar deltagarna på att ge och ta plats sceniskt. Gruppdynamiska aspekter och scenframställning går inte att separera från varandra, samspel berör arbetet både på och av scenen. Innebörden av begreppet åskådliggörs genom att deltagarna gör övningar som kräver att de samspelar för att klara av uppgiften. Progression nås genom att det sceniska arbetet varvas med gruppens och pedagogens reflektioner. Inlevelse betonas som att förmedla kroppsligt, emotionellt, mot rummet och situationen med hjälp av hela människan. Pjäser och improvisationer är sceniska berättelser, för att stötta vägen till inlevelse guidar pedagogerna sökandet bakom situationen och historien. Aktörernas möjlighet att spela sina roller är beroende av vad de sceniskt får av varandra och att alla ”tror” på fiktionen, det behövs en gemensam hängivelse. Området bearbetas genom att deltagarna få prova att spela olika karaktärstyper men även genom enkla övningar som till exempel kull, där förmågan att ge sig hän övas. Spärrar av självcensur behöver släppas för att kunna nå progression, gruppdynamiken är avgörande för att det ska kunna ske. / The study aims to understand and highlight a part of the didactic work in education of theater within the framework of the Swedish kulturskola (Community Schools of Music and Arts) through drama- and theaterpedagogues’ view of the concepts of interplay and empathy and how theese concepts relates to the pedagogical practice. Didactic research on the subject of theater within this context is almost non-existent. To reach the aim of the study, the following framing of questions are used: How is the concept of interplay and empathy perceived by some drama- and theaterpedagogues in relation to theatereducation within the kulturskola? How can concepts like interplay and empathy be implied in the work with children and youth according to the subject of theater within the kulturskola? How do the drama- and theater-pedagogues perceive that progression within concepts like interplay and empathy among students can be achieved? Grounded theory is the methodological premiss and the empirical material has been collected with the help of interviews and a workshop in drama. The result is presented through a theory which emphasize that interplay, within this specific context, concerns all aspects of theater. These different aspects need to cooperate in order for what that is presented to communicate with an audience. For the participants this means to form a part of a wholeness. The participants are trained into taking the perspective of the audience to understand how different parts cooperates, they are requested to address their point of gaze outworth. In their working progress the participants practice on how to, on stage, give and take space. Groupdynamic aspects and presentation on stage is not possible to separate from each other, interplay concerns both work on and off stage. The meaning of the concept is illustrated through participants doing exercises that demands cooperation to solve the assigned task. Progression is achieved through letting the work on stage being interspersed with the group´s and the pedagogue´s reflections. Empathy is emphasized as to convey through body, emotionally towards the space and situation with the help of the whole being. Theatrical plays and improvisations are scenic, theatrical stories. To support the way to empathy the pedagogues are guiding the search behind the situation and the story. The actors means and capability to play their parts are dependent of what they scenically receive from one and other and that everyone “believe” in the fiction, in what can be understood as common dedication. The field is processed by letting the participants try to play different kinds of characters but also through simple exercises like for example playing tag where the ability to surrender oneself is practiced. Hindering self-censorship needs to be released in order to achieve progression, the groupdynamic is crucial for this to happen. / <p>Godkännande datum: 2022-06-03</p>