<p>Unga vuxna som överlevt barncancer i centrala nervsystemet (CNS) löper ökad risk för negativa neuropsykologiska, fysiska och psykologiska sena effekter. Låg självkänsla är en riskfaktor för psykisk ohälsa men tidigare forskning om hur barncancer i CNS och dess behandling påverkar självkänsla är begränsad. Med självrapporteringsformuäret Self Esteem Questionnaire (SEQ-42) undersöktes självkänsla hos en populationsbaserad rikstäckande kohort med 528 unga vuxna överlevare jämfört med 995 personer i en stratifierad kontrollgrupp. Patientgruppen hade signifikant lägre självkänsla än kontroller i fem av sex dimensioner i SEQ-42 (<em>p</em> <0,0001). Bland patienterna var den sammanfattande globala självkänslan positiv (skalvärde > 2,5) hos en majoritet, 78,2%, men risken för negativ självkänsla var i flera dimensioner dubbelt så stor för patientgruppen jämfört med kontrollgruppen. Kvinnor och personer med diagnoserna oligodendrogliom, medulloblastom/PNET, kraniala och spinala germinom eller kraniofaryngeom hade lägre självkänsla än andra undergrupper (<em>p</em> < 0,0001 – 0,037).</p><p> </p>

Unga vuxna som överlevt barncancer i centrala nervsystemet (CNS) löper ökad risk för negativa neuropsykologiska, fysiska och psykologiska sena effekter. Låg självkänsla är en riskfaktor för psykisk ohälsa men tidigare forskning om hur barncancer i CNS och dess behandling påverkar självkänsla är begränsad. Med självrapporteringsformuäret Self Esteem Questionnaire (SEQ-42) undersöktes självkänsla hos en populationsbaserad rikstäckande kohort med 528 unga vuxna överlevare jämfört med 995 personer i en stratifierad kontrollgrupp. Patientgruppen hade signifikant lägre självkänsla än kontroller i fem av sex dimensioner i SEQ-42 (p &lt;0,0001). Bland patienterna var den sammanfattande globala självkänslan positiv (skalvärde &gt; 2,5) hos en majoritet, 78,2%, men risken för negativ självkänsla var i flera dimensioner dubbelt så stor för patientgruppen jämfört med kontrollgruppen. Kvinnor och personer med diagnoserna oligodendrogliom, medulloblastom/PNET, kraniala och spinala germinom eller kraniofaryngeom hade lägre självkänsla än andra undergrupper (p &lt; 0,0001 – 0,037).

No description available.

Pernilla &amp; Sjöström, Sandra (2022) Diagnos: Barncancer – Nu tillbaka till skolan, samverkan mellan sjukvården, skolan och vårdnadshavare. Specialpedagogprogrammet, institutionen för skolutveckling och ledarskap, Lärande och samhälle, Malmö universitet, 90 hp. Det övergripande syftet med examensarbetet är att beskriva hur barn som överlevt cancer, deras vårdnadshavare, skola och sjukvården upplever återgången till skolan efter avslutad behandling. Utifrån syftet har dessa frågeställningar tagits fram. Vilka rutiner har skolan och sjukvården när elever drabbas av cancer, både under och efter behandling? Hur fungerar samverkan mellan skolan, sjukvård och vårdnadshavare för att få en fungerande återgång till skolan? Vad är vårdnadshavarnas upplevelser om deras barns återgång till skolan efter avslutad behandling. Fokus har även varit att utifrån specialpedagogiska insatser belysa elevhälsoteamets roll utifrån barnens behov. Uppsatsen beskriver hur samverkan fungerat ur vårdnadshavarnas, sjukvårdens och skolans perspektiv. Studien är kvantitativ med kvalitativa inslag och relateras till samverkansteorin med fokus på den interorganisatoriska organisationsteorin i centrum. Studiens empiri har samlats in genom enkäter med både slutna och öppna frågor som grundats på frågeställningarna. Enkäter skickades ut till slumpmässigt valda kommunala och privata skolor i Skåne, konsultsjuksköterskor i hela Sverige samt vårdnadshavare till barn som överlevt cancer i Skåne, Blekinge och Kronobergs län. Undersökningen visar att det finns stora utmaningar att få samverkan att fungera mellan de olika verksamheterna. Det är regionen (sjukvården) och kommunen (skolan) som ska förstå varandras arbetssätt, använda sig av varandras kompetenser och dessutom samverka med vårdnadshavare för barnet ska kunna få en så bra skolgång som möjligt. Här har elevhälsoteamet en betydelsefull roll för att samverkan ska fungera. Dessa två verksamheter vilar under olika huvudmän och således arbetar de på olika sätt, har sekretess mot varandra och arbetar vanligen inte med varandra. Det är sällan som en skola har ett barn som blir allvarligt sjuk och skolorna är inte alltid förberedda på hur de förväntas agera under tiden som eleven får behandling, skolorna är ”nya” inför hur samverkan kan fungera med sjukvården. Sjukvården vet hur samverkan kan fungera med skolan, utmaningen för sjukvården är att varje elev som insjuknar går på en ”ny” skola. Sjukvården får börja om från början med varje skola när en elev 4insjuknar. Undersökningen gjordes med hjälp av enkäter till vårdnadshavare, skola och konsultsjuksköterskor. Många av svaren från vårdnadshavarna visar att det sociala stödet från skolan är viktigt för eleverna. Eleverna som är sjuka vill vara med i gemenskapen i klassen fast de är inlagda och genomgår behandlingar av olika slag. Specialpedagogens uppgift är att vara spindeln i nätet när en elev insjuknar i barncancer eller annan allvarlig sjukdom. Genom att vara ett stöd för både lärare, vårdnadshavare och eleven kan specialpedagogen göra den sociala frånvaron mindre påtaglig. Vårdnadshavarna beskrev tydligt hur mycket det betydde för barnen att få ett mejl, sms eller ett gäng teckningar skickade till sig när de låg inlagda. Vissa perioder under behandlingen kunde vissa barn följa med undervisningen i hemskolan via en klassrobot och det underlättade också återgången till skolan. Skolornas svar visade att de önskade mer utbildning i eventuella seneffekter och hur skolan kan fånga upp dessa i tid. Uppsatsen belyser hur viktigt det är att båda verksamheterna sätter barnet i centrum, är lösningsfokuserade och arbetar efter de förutsättningar som finns. ”De ska inte bara överleva – de ska kunna leva också” (Barncancerfonden, 2022)

I Sverige diagnosticeras varje år cirka 350 barn och ungdomar under 18 år med cancer, varav drygt 85 % överlever. Att överleva barncancer är ofta förenat med både seneffekter och komplikationer som påverkar livet, även långt efter cancerns behandling. Det finns få svenska studier som undersöker upplevelsen av att ha haft barncancer och än färre om vad detta innebär för upplevelsen av existentiella frågor. Syftet med studien var att med en fenomenologisk ansats öka kunskapen kring hur existentiella aspekter hos vuxna som mottagit en cancerdiagnos som barn upplevs, och hur livet efter diagnosen format deras upplevande. Två fokusgrupper genomfördes via videolänk med sju vuxna deltagare som behandlats för cancer som barn. Materialet analyserades med en tematisk analys vilket resulterade i tre teman; (1) behov av att mötas i och kring existentiella frågor, (2) existensens oförutsägbarhet och (3) visdom ur erfarenheten. Studien visar att barncanceröverlevare kan uppleva sig hjälpta av att diskutera frågor av existentiell natur tillsammans med andra som har liknande erfarenheter, samt att deltagarna upplever att samhället i stort borde bemöta dessa ofta svåra frågor som är aktuella för oss alla. / In Sweden, approximately 350 children and adolescents (under the age of 18) are diagnosed with cancer every year, of which just over 85% of these survive. Surviving childhood cancer is associated with both late effects and complications that affect the lives of the survivors even long after treatments. There are few Swedish studies that examine the experience of having had childhood cancer but also what it means for the experience of existential issues. The aim of the study was to use a phenomenological approach to investigate the existential aspects of being human in connection to having been diagnosed with childhood cancer, and to live with this experience afterwards. Two focus groups were conducted via video link with adult participants treated for childhood cancer. The material was analyzed using a thematic analysis which resulted in three main themes; (1) the need to be met in and around existential issues, (2) the unpredictability of existence and (3) wisdom through the experience. The study shows that childhood cancer survivors could be perceived to benefit by meeting further in the existential issues together with others who have similar experience, but also that society can respond to these difficult issues which are relevant to us all.