Under 1950-talet skrev Ivar Lo-Johansson flera självbiografiska berättelser som på omslagen också benämns som självbiografiska romaner; Analfabeten, Gårdfarihandlaren, Stockholmaren, Journalisten, Författaren, Socialisten, Soldaten, Proletärförfattaren, vilka skildrar samtiden, 1910-talets slut till 1950-talets början. Författaren, som jag har intresserat mig mest för i analysen, är indelad i tolv kapitel som i princip skulle kunna läsas fristående från varandra. I boken får vi följa Lo-Johansson genom arbetardiktningens genombrottsår i 1930-talets början. Den unge författaren möter det nya samhället i spåret efter Stockholmutställningen. Diskussionerna bland författarkollegorna, som endast omnämns med initialer, går heta. Några av kollegerna, bland annat Harry Martinsson, Nils Ferlin, Gustav Hedenvind-Eriksson och Martin Koch, presenteras mer ingående. I Författaren beskriver Lo-Johansson också arbetet med sin egna första stora bok, God natt, jord. Syftet med den här uppsatsen har bland annat varit att undersöka vilka faktorer, som vinkar mot fiktion eller ickefiktion, både textinterna och textexterna, som återfinns i den självbiografiska romanen Författaren. Jag har också undersökt vilken funktion de karaktäristiska dragen får i berättelsen. Metoden jag har använt mig av är analys av primärmaterialet utifrån framför allt ett narratologiskt perspektiv. Samt en komparativ analys av primärmaterialet i förhållande till den traditionella självbiografin. Tidigt i min analys kunde jag konstatera att Författaren inte gick att kategorisera som antingen fiktiv eller ickefiktiv. Därför har jag undersökt vad i den självbiografiska romanen som vinkar mot fiktion respektive ickefiktion. Exempel på sådant i de självbiografiska romanerna som vinkar mot fiktion är bland annat att det förekommer en hel del mimetiskt berättande, symbolanvändning och andra berättartekniska och stilistiska grepp som är mer vanligt förekommande i den fiktiva berättelsen. Ivar Lo-Johansson övergår också emellanåt till att bli allvetande som berättare. Att den textexterne författaren Lo-Johansson är den samme som berättaren och bokens huvudperson leder tankarna till den ickefiktiva berättelsen. Vilket också Lo-Johanssons avsikt att avbilda verkligheten gör, trots att han har fått kritik för att allt i böckerna kanske inte är sant. Paratexternas funktion är viktig, för att beskriva boken på ett sådant sätt så att författarens syfte med den framgår. De har också som uppgift att signalera genretillhörighet. Ivar Lo-Johanssons självbiografiska roman måste därför läsas som just en självbiografisk roman. En genre som blandar en berättarmetod som anses mer vanligt förekommande i den fiktiva berättelsen med en författarintention som går ut på att på ett sanningsenligt sätt avbilda verkligheten. Att Ivar Lo-Johansson har en avsikt med det han berättar framgår tydligt. Det handlar om att föra fram en åsikt, ta ställning för eller emot. Ofta är det samhällets orättvisor stora och små, som presenteras. Det sker ofta ur ett klassperspektiv och målet med skrivandet är att, förutom att framställa sitt eget liv, förändra samhället.

The way we socialize today is radically different from how it was only twenty years ago. Since the arrival of the Internet more and more of what we know about the lives of our friends comes from text-based social networks, or blogs. This means that we all, more or less, have become authors of our own life stories and that the reality we live in have become fictionalized. In this paper I explore what effects this postmodern process of dissolving boundaries has had on the autobiographical genre, where the line between fiction and reality is traditionally stressed. By analysing Carina Rydberg’s (b. 1962) autobiographical novel Djävulsformeln (2000) I reveal how the autobiographical genre has evolved during the postmodernist era and how Philippe Lejeune’s autobiographical contract now commonly is replaced by a double contract (Poul Behrendt). This means that the contemporary autobiographical novel claims to be both a true story and made up, or, as Christian Lenemark calls it, true lies. To understand the mixed signals about whether the literary text is fiction or a true story the contemporary reader turns to the media and therefore authors more and more often choose to comment on and explain their works in interviews and articles to regain some control over how the text is perceived, thus overstepping the boundary of fiction. We have, as Lenemark puts it, a medialization of the role of the author. With the distinction between what is a depiction of reality and what is fiction, in a state of dissolution the traditional genre classifications have become dated. My claim is that the boundary between fiction and reality has imploded as an effect of the post- modern process and that readers today, like cultural consumers in general, look for "the real thing" but want a better reality than the one they get in real life. Traditional classifications like "autobiography", "reality" and "fiction" thereby no longer apply to contemporary literature.

Denna uppsats är en textnära läsning av Gul utanpå (Lundberg, 2013), en självbiografisk roman om Patrik Lundberg som är adopterad från Korea till Sverige. I sin berättelse om resan tillbaka till födelselandet ger han en berörande skildring av hur det är att upptäcka sina rötter. Det är också en berättelse om hur det är att förstå var man har befunnit sig alla de år innan man har utforskat kopplingen till sitt hemland. Syftet med den här uppsatsen är att utforskar olika identitetskategorier i en självbiografi skriven av en utlandsadopterad svensk författare för att diskutera hur en sådan bok kan användas som ett litterärt verktyg i skolans värdegrundsarbete genom didaktisk läsning. Frågor som tas upp rör etnicitet, kön och klass samt kulturell mångfald och hur detta synliggörs i denna typ av självbiografi. Uppsatsen innehåller en litteraturteoretisk del som grundar sig på teorier av Mieke Bal vad gäller narratologi och fokalisering, samt en litteraturdidaktisk del baserad på Louise M. Rosenblatt med referens till hennes teori om didaktisk läsning. Metoden som tillämpas är läsning ur ett intersektionellt perspektiv. Min hypotes är att när en människa som inte har upptäckt sig själv ännu skriver en memoar ger berättelsen utrymme för en vidgad tolkning. Slutsatsen är att temat om adoption ger möjlighet att diskutera kulturell mångfald i klassrummet. Läsning av en självbiografisk roman ger också rum för elever att reflektera över sitt eget identitetsskapande. Men den tillåter ändå samtidigt en viss distans i läsningen, vilket gör att mottagaren kan ta till sig textens utanförskap. / This essay is a qualitative close reading of Gul utanpå (Lundberg, 2013). This book is categorised as life-writing and labelled adoption memoire. The story unfolding in the book centers around Patrik Lundberg who is adopted from Korea to Sweden. In his story about travelling back to his birth country he shares new perspectives and emotional discoveries, poignantly writing about finding your roots for the first time. This is also a story about learning how to understand your own essence in a life previously lived before discovering your roots. This essay aims to analyse perspectives and categories of identity in adoption memoires by way of using an intersectional method of reading. Theories applied are on the one hand narratology by Mieke Bal and her ideas of focalisation, and on the other theories based on Louise M.Rosenblatt’s ideas concerning didactic reading strategies. The idea is to bring forward how this type of literature can be used as a tool for working with democratic values in school, such as human rights and cultural diversity. Hopefully this will expose the didactic potential of this particular type of book. Hypothetically, when a person who has yet not reached self discovery writes a book about discovering himself the story in itself gives the reader multiple opportunities to interpret various perspectives in a wider sense. The conclusion is that the theme of adoption enables a discussion about diversity and cultural diversity in the classroom. Reading such a memoire, or autobiography, also makes way for reflecting about one's own self construction. However, it also presents the reader with a chance to separate himself from the text in order to view it with the spectacles of an outsider.