• Refine Query
  • Source
  • Publication year
  • to
  • Language
  • 16
  • Tagged with
  • 16
  • 10
  • 7
  • 6
  • 6
  • 4
  • 4
  • 4
  • 4
  • 4
  • 4
  • 3
  • 2
  • 2
  • 2
  • About
  • The Global ETD Search service is a free service for researchers to find electronic theses and dissertations. This service is provided by the Networked Digital Library of Theses and Dissertations.
    Our metadata is collected from universities around the world. If you manage a university/consortium/country archive and want to be added, details can be found on the NDLTD website.
11

Från hopplöshet till möjlighet : Berättelser om vägen ut ur ett självskadande beteende

Fastén, Emma, Söderström, Linda January 2009 (has links)
Uppsatsen belyser vägen ur ett självskadande beteende där tre kvalitativa intervjuer har gjorts för att närma sig vändpunktsprocesserna. Även en självbiografisk bok har använts som empiriskt stöd. Syftet är att kunna urskilja hur vägen ut ur ett självskadande beteende kan se ut för olika personer. Det empiriska materialet belyses även utifrån Antonovskys teori om KASAM, Ebaugh Fuchs teori om exitprocesser samt tidigare forskning. De frågeställningar som ligger till grund för uppsatsen är följande: är det möjligt att kunna urskilja en vändpunkt (yttre och inre faktorer)? Vilken betydelse har personer i individens omgivning haft för vägen ut ur ett självskadande beteende? Hur har samhällets insatser hjälpt individen att ta sig ur sitt beteende? De slutsatser som kan konstateras är att det för samtliga intervjudeltagare samt i den självbiografiska boken går att urskilja någon form av vändpunkt. Utifrån de berättelser vi tagit del av kan vi konstatera att vändpunkter kan se väldigt olika ut. Ytterligare en slutsats är att samtliga kvinnor är eniga om att vårdinsatserna är för denna patientgrupp bristfällig eller ibland helt lyser med sin frånvaro. Det viktigaste i intervjudeltagarnas tillfrisknande är deras egen jagstyrka och motivation. Samtliga kvinnor har i dag nya hanteringsstrategier för att klara av livets motgångar och svårigheter. / This thesis highlights self-harming behavior and the journey to recovery. To approach the turning point and the following process three qualitative interviews has been done. An autobiographical book has been used as an empirical data. The purpose is to distinguish how the journey to recovery can differ between diverse people. The empirical data has been illustrated by using Antonovskys theory sence of coherence, Ebaugh Fuchs process of roll exit and current research. The issued questions grounding the thesis are: is it possible to distinguish a turning point (outer and inner factors)? How important were the people surrounding the individual to find the way out? And how did society's efforts help the individual out of its behavior? The conclusions that are determined are that with all of the interviewed and the autobiographical book, a turning point can be discerned. From the stories given to us we can determine that the turning points can differ considerably. Yet another conclusion is that all of the women agree that the care effort towards these types of patients is insufficient or even non-existent. The most important part in the recovery of the interviewed is their own strength and motivation. All of these women today have new strategies on how to handle life's adversity and difficulties.
12

Sjuksköterskors upplevelser och erfarenheter av mötet med patienter med självskadebeteende / Nurses' experiences of the encounter with patients who self-harm

Karlsson, Magnus, Hailemariam, Selamawite January 2014 (has links)
Bakgrund: Självskadebeteende är ett folkhälsoproblem som är svårupptäckt. Personer med självskadebeteende väcker ofta starka känslor hos vårdpersonalen. Sjuksköterskor som vårdardessa personer konfronteras ofta med sina känslomässiga reaktioner som kan om det inte uppmärksammas påverka patientens välbefinnande. För att öka välbefinnandet och lindralidandet hos patienter med självskadebeteende är det därför värdefullt att sjuksköterskan förhåller sig professionellt. Syfte: Syftet med denna studie var att beskriva sjuksköterskorsupplevelser, erfarenheter och förhållningssätt i mötet med självskadande patienter. Metod: Detta är en litteraturstudie som är baserad på fyra kvantitativa studier, fem kvalitativa studier och en mixad studie som är publicerade mellan 2000-2014. Resultat: Resultatet presenteradesutifrån fem teman. Dessa teman var: attityder och uppfattningar, känslor, betydelsen avvårdande relation, behov av utbildning och riktlinjer samt betydelsen av stöd från kollegoroch ledning. Slutsats: Studien visade att sjuksköterskor som vårdar patienter med självskadebeteende upplever svårigheter och osäkerhet i att hantera denna patientgrupp vilket ofta ledde till frustration och undvikande av patienterna. Det framgick tydligt att det finns behov av utbildning i självskadebeteende, handledning och stöd för att sjuksköterskor skakunna ge en adekvat vård. Klinisk betydelse: Beskrivningen av sjuksköterskors upplevelserav mötet med patienter med självskadebeteende kan bidra till en ökad kunskap ochmedvetenhet kring faktorer som påverkar vårdandet för att sjuksköterskor framöver ska kunnage bättre och professionell vård till denna patient grupp. / Background: Self-injurious behavior is a public health issue that is difficult to detect. People who self-harm often evoke strong feelings among the nursing staff. Nurses who care for these individuals are often confronted with emotional reactions that will affect the patient's wellbeing if not addressed. In order to improve the wellbeing and alleviate the suffering of patients who self-harm it is therefore important that nurses meet these patients professionally. Aim: The purpose of this study was to describe nurses' experiences and attitudes towards selfharmingpatients. Method: This is a literature study based on four quantitative studies, five qualitative and one mixed study published between 2000 -2014. Results: The results were presented in five themes: attitudes and perceptions, emotions, the importance of the caringrelationship, the need for training and guidelines and the importance of support from colleagues and management. Conclusion: The result showed that nurses who care for patients with self-injurious behavior are experiencing difficulties and uncertainties inmanaging this patient group, which often led to frustration and avoidance of these patients. It was clear that there is a need for training in self-injury, need in supervision and support fornurses to be able to provide adequate care. Clinical significance: Description of the nurses'experience of working with self-harming patients may contribute to increased knowledge andawareness of factors affecting caring. This will help nurses to provide better and professionalcare to this patient group.
13

KRÄVS DET EN SNARA RUNT HALSEN FÖR ATT BLI TAGEN PÅ ALLVAR? : Kvinnors upplevelse av vården vid själskadebeteende. En självbiografistudie. / DO YOU HAVE TO BE SUICIDAL TO BE TAKEN SERIOUSLY? : Women’s experiences of health care in regards to self-harm. Autobiographystudy

Axelsson Brakstad, Sandra, Pettersson, Linda January 2016 (has links)
Bakgrund: Kvinnor med självskadebeteende skadar sig inte för att de vill ta livet av sig, utan för att lindra den psykiska smärtan och för att få kontroll över ångesten. Det är viktigt att vårdpersonalen ser hela människan och inte bara beteendet, kvinnor med självskadebeteende vill bli sedda och behandlade som alla andra patienter.  Syfte: Syftet var att beskriva kvinnors upplevelse av vården vid självskadebeteende. Metod: En kvalitativ studie gjordes utifrån en innebördsanalys. Fem självbiografier analyserades och bildade resultatet. Resultat: De fyra teman som återfinns i resultatet; att uppleva betydelsen av mötet mellan personal och kvinnor, att uppleva behandlingen som vårdande eller skadande, att uppleva betydelsen av att få bekräftelse vid vårdandet och att uppleva betydelsen av olika känslor vid vårdandet. Dessa teman visar att kvinnor med självskadebeteende vill bli sedda samt kunna känna en tillit till sjuksköterskor och annan vårdpersonal. Tid för samtal upplevs vara viktigt för att kvinnor ska få en bra vård. Slutsats: Kvinnors upplevelser är både positiva och negativa. Delaktighet och förklaringar kring självskadebeteendet och vårdandet upplevs vara viktigt för att få en god hälsa och en god vårdtid. / Background: Women with self-harm don’t cut themselves because they want to die, they do it to ease the psychic pain, and they get control over their angst. It is important that the nurses see the big picture in the person behind the self-harming behavior. Women with this behavior wants to be seen and treated like the other patients. Aim: Women’s experiences of health care in regards to self-harm. Methods: The study, was made with a qualitative meaning analysis. Five self-biographies where analyzed and became the results. Results: The four themes in the results; to experience the significance of the meeting between staff and women, to experience treatment as caring or damaged, to experience the importance of getting confirmation by caring and to experience the role of emotions in caring. These themes shows that the women wants to be seen and feel trust to the nurses and other professionals. Time and places for conversations are the women`s needs for having good treatment and care. Conclusion: Women’s experiences is positive and negative. Participation and explanation about their disease and treatment experience the woman as an important part of being able to feel good and to health care should be a good experience.
14

Vårdpersonalens upplevelser i mötet med patienter som skadar sig själva : en systematisk litteraturstudie

Gustafsson, Maria, Jonsborg, Helena January 2017 (has links)
Bakgrund: Det framkommer centrala aspekter vid omvårdnaden av patienter som skadar sig själva som i sin tur ställer krav på vårdpersonalens förmåga att förhålla sig till mötet med dessa patienter. Syfte: Syftet med litteraturstudien var att belysa psykiatrisk vårdpersonals upplevelser i mötet med patienter som skadar sig själva. Metod: En systematisk litteraturstudie baserad på Evans analysmetod och resultatet grundar sig på 22 artiklar av kvalitativ ansats. Resultat: Vårdpersonalens möten med patienter som skadar sig själva redovisas sex teman; Att utmanas av negativa känslor, Att stänga av sin empatiska förmåga, Att vara osäker på vad som komma skall, En svår balansgång, Ett gynnsamt möte och Professionell utveckling. Slutsats: Resultatet visade på att vårdpersonal i psykiatrisk vård har att hantera flera negativa känslor i sina möten med patienter som skadar sig själva. Kontinuerlig fortbildning och handledning framstår som nödvändiga förutsättningar för att möjliggöra gynnsamma möten med patientgruppen. / Background: It appears to be central aspects regarding the care of patients who self-harm and these aspects set requirements on psychiatric health care personnel's ability to relate to the meeting with the patients. Aim: To illustrate psychiatric health care personnel's experiences of meeting with patients who self-harm. Method: A systematic literature review based on a method described by Evans with a result based on 22 articles of qualitative design. Result: To meet patients who self-harm can be seen out of the six themes described in the result of the present study; To be challenged by negative emotions, To disconnect from your empathic ability, To be unsure of what´s to come, A difficult balancing act, A favorably meeting and Professional development. Conclusion: The result of the present study shows that the negative emotions were prominent. Continuous further training and tutorial appears necessary conditions to enable favorable meetings with the patient group.
15

KOMMUNIKATION OCH SAMSPEL I RÖRELSE : Sherbornemetodik med en ung man på tidig utvecklingsnivå och med autism / COMMUNICATION AND INTERACTION IN MOVEMENT : Intervention with Sherborne Developmental Movement (SDM) with a young man with profound autism spectrum disorder and a severe communication impairment

Brandquist, Ingrid January 2009 (has links)
<h2>SYFTE</h2><p>Syftet med denna uppsats är att analysera hur kommunikations- och samspelsförmåga uttrycks över tid när en ung man på tidig utvecklingsnivå och med autism deltar i en dyad i sherbornebehandling. Frågeställningar:</p><ol><li>Hur utvecklas kommunikations- och samspelsförmåga över tid i behandlingssituationen? </li><li>Hur utvecklas kommunikations- och samspelsförmåga i hemmet respektive skolan under samma tidsperiod? </li></ol><h1> </h1><h2>METOD</h2><p>Denna pre-experimentella fallstudie rör en 18-årig man som under drygt ett år kom till habiliteringen för att delta i arton sherbornebehandlingar med en sjukgymnast med mångårig erfarenhet av sherbornemetodik. Sherborne är en rörelsemetodik där rörelser används för att utveckla rums- och kroppsmedvetenhet och skapa relationer till andra. Samtliga arton behandlingar videofilmades och data insamlades via observation. En detaljerad nedteckning av händelseförloppet i en videoinspelning i början av behandlingsperioden och en i slutet gjordes. Under arbetet med att analysera kommunikation och samspel i videoinspelningarna uppkom behovet av att komplettera Sherbornes samspelsskala med ett bedömningsmaterial för att kunna analysera kommunikation och samspel i detalj<em> </em>med <em>personer på tidig nivå</em>, ”Brandquists & Althoffs Samspelsskala: Analys av samspel med personer på tidig utvecklingsnivå - Sherborne”, bilaga 7. För att öka tillförlitligheten i resultatet inhämtades dels kommentarer från deltagande sjukgymnast och mannens förälder under det att de såg de båda videofilmerna, dels gjordes en översiktlig analys av tio övriga videoinspelningar från sherborneperioden. Förälder och lärare intervjuades före och efter behandlingsperioden om den unge mannens kommunikation och samspelsförmåga i hemmet och på skolan.</p><h2>RESULTAT</h2><p>Resultat visar på en positiv effekt på den unge mannens förmåga till kommunikation och samspel. Under sherborneperioden framkommer gradvis en förändring av hur mannen riktade sin uppmärksamhet: från att blicken var ”tom” eller att blicken svepte över rummet till att han allteftersom kroppsligen riktade sig mot sjukgymnasten och sökte blickkontakt. Sjukgymnasten anpassade sitt förhållningssätt för att få till stånd ett så bra samspel som möjligt. Från att hon i början var mer inlyssnande och använde beröring för att bekräfta hans reaktioner, till användandet av ett ökat verbalt inslag mot slutet. I slutet av perioden började den unge mannen ta egna initiativ till samspel genom att rikta sin hand mot sjukgymnasten. Även i hem och skola ökade hans intresse för omgivningen. Han tog initiativ till kommunikation (ett ökat antal handlingssekvenser) och var på gång att utveckla delad uppmärksamhet. Han började säga ifrån mer genom att använda sin röst. Det självskadande beteendet minskade både under sherbornebehandlingen och i hemmet. I övrigt märkte både förälder och sjukgymnast en ökad balans och stabilitet i hans kropp och en förbättrad rörelseförmåga i hans svaga högersida.</p><p> </p><h2>SLUTSATSER</h2><p>Fallstudien tyder på att sherbornemetodik kan ha bidragit till en positiv effekt på såväl kommunikation och samspelsförmåga som rörelseförmåga hos denne unge man på tidig utvecklingsnivå och med autism.</p> / <h2>INTRODUCTION</h2><p>Caregivers perceive many of difficulties in interaction with persons at a presymbolic stage. In Sherborne Developmental Movement the theoretical issue is that movement experiences developing body and spatial awareness contribute to awareness of self. This gaining of body mastery is fundamental to the awareness of others, the ability to relate to others.</p><p> </p><p>The aim of this study is to analyse how communication and interaction is expressed over a period of time as a young man in an early stage of language development (pre-intentional communication) and with autism participates in a dyad in SDM sessions. Research questions:1. How do communication and interaction skills develop over time in the SDM sessions? 2. How do communication and interaction skills develop at home and school during the same period?</p><h2>METHOD</h2><p>In this pre-experimental case study an 18-year-old man with profound autism spectrum disorder, a right-sided motor disorder and a severe language impairment is participating. Giving no responses in communication, caregivers rarely perceived successful interaction. He suddenly burst out in aggressive acts. Lasting over a year he participated in an intervention consisting of eighteen SDM sessions in a dyad with a physiotherapist, skilled in SDM, at Habilitation Centre. Sessions were based on a “caring” SDM-relationship and treatment focused on basic movements. All sessions were videotaped. Communication and interaction skills were thoroughly assessed at the first and last session. In the process of analysing data the SDM scale of type of relation had to be supplemented by scales showing abilities of communication and interaction of the leader and the participant. This scale named "Brandquists & Althoff Interaction Scale: Analysis of the interaction with individuals at an early stage of development - Sherborne”, was used in reporting the data obtained in the study.</p><p>To increase the reliability of the data, comments from the participating physiotherapist and the father of the young man were registered while they individually watched the two video recordings. A somewhat simplified examination of ten of the video recordings was also made. Communication and interaction skills were also investigated at home and school through interviews and questionnaires before and after the SDM treatment. These data were then to be compare to the data of the SDM sessions.</p><p> </p><h2>RESULTS</h2><p>Results show a positive effect on communication and interaction skills of the young man. During the period of sessions he gradually changed the way of directing attention. Initially his eyes were "empty" or his gaze swept across the room to him. Later he focused on the hands of the physiotherapist while rocking his leg and eventually he physically directed himself to the physiotherapist and searched eye contact. The physiotherapist was sensitive to his physical reactions adapting her approach in order to making him feel secure and achieve trust. In the beginning she used tactile methods in her communication, but seeing he felt more secure she introduced more verbal confirming towards the end.  At the end of the period he began to take communicative initiatives by approaching his hand and “pointing” at the physiotherapist.</p><p> </p><p>At home and school caregivers reported an increasing interest in the environment. He used more initiative for communication (an increased number of action sequences) and was on his way to develop joint attention. He started to use his voice to protest. The number of self-destructive behaviours decreased during the Sherborne sessions and at home. Successively he gained greater stability and balance in his body and the mobility of the weak side improved. The data obtained in interviews with caregivers confirmed the results achieved in the study and strengthened the reliability of the results of SDM.</p><h2>CONCLUSIONS</h2><p>The result of the study implies that SDM may have contributed to a positive effect on the communication and interaction skills of this young man.</p>
16

KOMMUNIKATION OCH SAMSPEL I RÖRELSE : Sherbornemetodik med en ung man på tidig utvecklingsnivå och med autism / COMMUNICATION AND INTERACTION IN MOVEMENT : Intervention with Sherborne Developmental Movement (SDM) with a young man with profound autism spectrum disorder and a severe communication impairment

Brandquist, Ingrid January 2009 (has links)
SYFTE Syftet med denna uppsats är att analysera hur kommunikations- och samspelsförmåga uttrycks över tid när en ung man på tidig utvecklingsnivå och med autism deltar i en dyad i sherbornebehandling. Frågeställningar: Hur utvecklas kommunikations- och samspelsförmåga över tid i behandlingssituationen? Hur utvecklas kommunikations- och samspelsförmåga i hemmet respektive skolan under samma tidsperiod?   METOD Denna pre-experimentella fallstudie rör en 18-årig man som under drygt ett år kom till habiliteringen för att delta i arton sherbornebehandlingar med en sjukgymnast med mångårig erfarenhet av sherbornemetodik. Sherborne är en rörelsemetodik där rörelser används för att utveckla rums- och kroppsmedvetenhet och skapa relationer till andra. Samtliga arton behandlingar videofilmades och data insamlades via observation. En detaljerad nedteckning av händelseförloppet i en videoinspelning i början av behandlingsperioden och en i slutet gjordes. Under arbetet med att analysera kommunikation och samspel i videoinspelningarna uppkom behovet av att komplettera Sherbornes samspelsskala med ett bedömningsmaterial för att kunna analysera kommunikation och samspel i detalj med personer på tidig nivå, ”Brandquists &amp; Althoffs Samspelsskala: Analys av samspel med personer på tidig utvecklingsnivå - Sherborne”, bilaga 7. För att öka tillförlitligheten i resultatet inhämtades dels kommentarer från deltagande sjukgymnast och mannens förälder under det att de såg de båda videofilmerna, dels gjordes en översiktlig analys av tio övriga videoinspelningar från sherborneperioden. Förälder och lärare intervjuades före och efter behandlingsperioden om den unge mannens kommunikation och samspelsförmåga i hemmet och på skolan. RESULTAT Resultat visar på en positiv effekt på den unge mannens förmåga till kommunikation och samspel. Under sherborneperioden framkommer gradvis en förändring av hur mannen riktade sin uppmärksamhet: från att blicken var ”tom” eller att blicken svepte över rummet till att han allteftersom kroppsligen riktade sig mot sjukgymnasten och sökte blickkontakt. Sjukgymnasten anpassade sitt förhållningssätt för att få till stånd ett så bra samspel som möjligt. Från att hon i början var mer inlyssnande och använde beröring för att bekräfta hans reaktioner, till användandet av ett ökat verbalt inslag mot slutet. I slutet av perioden började den unge mannen ta egna initiativ till samspel genom att rikta sin hand mot sjukgymnasten. Även i hem och skola ökade hans intresse för omgivningen. Han tog initiativ till kommunikation (ett ökat antal handlingssekvenser) och var på gång att utveckla delad uppmärksamhet. Han började säga ifrån mer genom att använda sin röst. Det självskadande beteendet minskade både under sherbornebehandlingen och i hemmet. I övrigt märkte både förälder och sjukgymnast en ökad balans och stabilitet i hans kropp och en förbättrad rörelseförmåga i hans svaga högersida.   SLUTSATSER Fallstudien tyder på att sherbornemetodik kan ha bidragit till en positiv effekt på såväl kommunikation och samspelsförmåga som rörelseförmåga hos denne unge man på tidig utvecklingsnivå och med autism. / INTRODUCTION Caregivers perceive many of difficulties in interaction with persons at a presymbolic stage. In Sherborne Developmental Movement the theoretical issue is that movement experiences developing body and spatial awareness contribute to awareness of self. This gaining of body mastery is fundamental to the awareness of others, the ability to relate to others.   The aim of this study is to analyse how communication and interaction is expressed over a period of time as a young man in an early stage of language development (pre-intentional communication) and with autism participates in a dyad in SDM sessions. Research questions:1. How do communication and interaction skills develop over time in the SDM sessions? 2. How do communication and interaction skills develop at home and school during the same period? METHOD In this pre-experimental case study an 18-year-old man with profound autism spectrum disorder, a right-sided motor disorder and a severe language impairment is participating. Giving no responses in communication, caregivers rarely perceived successful interaction. He suddenly burst out in aggressive acts. Lasting over a year he participated in an intervention consisting of eighteen SDM sessions in a dyad with a physiotherapist, skilled in SDM, at Habilitation Centre. Sessions were based on a “caring” SDM-relationship and treatment focused on basic movements. All sessions were videotaped. Communication and interaction skills were thoroughly assessed at the first and last session. In the process of analysing data the SDM scale of type of relation had to be supplemented by scales showing abilities of communication and interaction of the leader and the participant. This scale named "Brandquists &amp; Althoff Interaction Scale: Analysis of the interaction with individuals at an early stage of development - Sherborne”, was used in reporting the data obtained in the study. To increase the reliability of the data, comments from the participating physiotherapist and the father of the young man were registered while they individually watched the two video recordings. A somewhat simplified examination of ten of the video recordings was also made. Communication and interaction skills were also investigated at home and school through interviews and questionnaires before and after the SDM treatment. These data were then to be compare to the data of the SDM sessions.   RESULTS Results show a positive effect on communication and interaction skills of the young man. During the period of sessions he gradually changed the way of directing attention. Initially his eyes were "empty" or his gaze swept across the room to him. Later he focused on the hands of the physiotherapist while rocking his leg and eventually he physically directed himself to the physiotherapist and searched eye contact. The physiotherapist was sensitive to his physical reactions adapting her approach in order to making him feel secure and achieve trust. In the beginning she used tactile methods in her communication, but seeing he felt more secure she introduced more verbal confirming towards the end.  At the end of the period he began to take communicative initiatives by approaching his hand and “pointing” at the physiotherapist.   At home and school caregivers reported an increasing interest in the environment. He used more initiative for communication (an increased number of action sequences) and was on his way to develop joint attention. He started to use his voice to protest. The number of self-destructive behaviours decreased during the Sherborne sessions and at home. Successively he gained greater stability and balance in his body and the mobility of the weak side improved. The data obtained in interviews with caregivers confirmed the results achieved in the study and strengthened the reliability of the results of SDM. CONCLUSIONS The result of the study implies that SDM may have contributed to a positive effect on the communication and interaction skills of this young man.

Page generated in 0.0429 seconds