<p>Syftet med denna studie var att beskriva hur fysiskt aktiva personer som fått diagnosen TIA var. Frågeställningarna rörde vilka aktiviteter studiedeltagarna ägnade sig åt, hur de upplevde sin hälsa, begränsande faktorer, eventuell förändring av aktivitetsvanor, samt om deltagarna fått råd om fysisk aktivitet. Som metod valdes enkätundersökning och 195 enkäter skickades till personer som sökt Universitetssjukhuset Örebro 2007 och fått diagnosen TIA. Resultat: Svarsfrekvensen, efter externt och internt bortfall, blev 74 %. Mer än hälften av de 144 studiedeltagarna var fysiskt aktiva mindre än 30 minuter/dag. Den vanligaste aktiviteten var promenader, vilket 72 % ägnade sig åt. Yngre personer ägnade sig oftare åt tre eller fler aktiviteter jämfört med äldre personer. De deltagare som var regelbundet fysiskt aktiva skattade sin hälsa som god till utmärkt, medan de med stillasittande fritid skattade sin hälsa som någorlunda eller dålig. De mest begränsande faktorerna var sjukdom och smärta. Av studiedeltagarna uppgav 98 personer att de inte fått råd om fysisk aktivitet och hälften av deltagarna hade inte förändrat sina aktivitetsvanor. Slutsats: Studien visar att många personer som fått diagnosen TIA är fysiskt inaktiva. Begränsande faktorer, som, sjukdom, smärta och hög ålder, medför att råd om fysisk aktivitet bör vara individanpassade. Att ge råd om fysisk aktivitet på lämplig nivå, utifrån den enskilde personens förutsättningar är ett centralt kunskapsområde för sjukgymnaster. Därför bör dessa patienter ges möjlighet att träffa sjukgymnast.</p>

<p><strong>Syfte</strong>: Syftet var att finna skillnader och samband i self-efficacy (SE) – med avseende på typ av artroplastik, kön och ålder – inför två förflyttningar. Detta för att se vilka patienter som kan vara i större behov av att stärka SE postoperativt.</p><p><strong>Metod:</strong> Studien gjordes på inneliggande patienter som genomgått en höft- eller knäartroplastik. Ett för undersökningen framställt frågeformulär undersökte de 117 deltagarnas SE inför att sätta sig upp på sängkanten samt gå med hjälpmedel. Deltagarna skattade SE inför förflyttningarna första eller andra dagen efter operationen.</p><p><strong>Resultat</strong>: Deltagare som hade genomgått en knäartroplastik skattade signifikant högre SE inför att sätta sig upp på sängkanten än de som hade genomgått en höftartroplastik. Männen skattade signifikant högre SE inför båda momenten jämfört med kvinnorna. Det fanns en låg korrelation mellan stigande ålder och låg SE inför att gå med hjälpmedel.</p><p><strong>Konklusion:</strong> Resultaten tyder på att SE inför förflyttningarna skiljer sig mellan patienter. Detta bör behandlande sjukvårdspersonal ta hänsyn till i ett postoperativt skede för att undvika immobiliseringskomplikationer hos patienterna.</p>

No description available.

<p>Aim</p><p>The aim of this study was to evaluate the activity recorded with electromyography (EMG) fine-wire electrodes, in transversus abdominis (TrA) and rectus abdominis (RA) while performing various stabilization exercises, and to investigate how the level of activation was affected by specific instructions</p><p>Method</p><p>Ten physically active women (27.1 ± 5.5year, 1.74 ± 0.05 m, 67.1 ± 8.6 kg) performed six different stabilization exercises (four lying supine with bent knees and hips and two in four point kneeling). They performed two sets of exercises, the first without and the second with specific instructions. The specific instruction was “abdominal hollowing to activate” TrA. The fine-wire electrodes were inserted bilateral into TrA and RA with an injection needle with guidance from an ultrasound. EMG was recorded during the middle second (while the subjects were asked to withhold the final position) and data was normalized to maximal voluntary contraction (MVC) and value at rest.</p><p>Results</p><p>The effects from instructions were significant while looking upon muscle and exercise (p<0,05). All exercises but exercise number 4 (unilateral bridgening) were significant effected by instructions in TrA, but none of the exercises were effected in RA (p>0,05). The mean of the activity in TrA varied without instructions between 2,9% (± 4,4) to 39,5 % (± 20,0) and with instructions 15,2 % (± 14,7) to 45,6 % (± 23,5). In RA the mean of the activity varied without instructions between 0,3% (± 0,8) to 9,8 % (± 27,4) and with instructions between 2.4 % (± 2,9) to 11,3% (± 28,5).</p><p>Conclusion</p><p>It is possible to selectively increase the activity in TrA in the majority of selected stabilization exercises with supine position with bent knees and hips, and in four point kneeling.</p> / <p>Syfte</p><p>Syftet med denna studie var att med intramuskulär elektromyografi utvärdera aktiveringsgraden i transversus abdominis (TrA) och rectus abdominis (RA) vid utförandet av olika stabiliseringsövningar samt att undersöka hur graden av aktivering påverkas av specifika instruktioner.</p><p>Metod: Tio kvinnliga, fysiskt aktiva personer (27.1 ± 5.5 år, 1.74 ± 0.05 m, 67.1 ± 8.6 kg) fick utföra sex olika stabiliseringsövningar (fyra i ryggliggande och två i knäfyrfota) med tre repetitioner på varje övning. Försökspersonen (fp) fick utföra övningarna i två omgångar. Omgång ett utan och omgång två med specifik instruktion, den specifika instruktionen var; ”dra in den nedre delen av magen, den under naveln” (abdominal hollowing) för att aktivera Tr A. Intramuskulära trådelektroder fördes in bilateralt i TrA och RA med hjälp av en injektionsnål under guidning av ultraljud. Elektromyografi (EMG) mättes under den mittersta sekunden av övningen (i kvarhållen slutposition) och normaliserades mot maximal viljemässig kontraktion (MVC) och vilovärde.</p><p>Resultat: Effekten av instruktion var signifikant i betraktandet av muskel och övning (p<0,05). I samtliga övningar utom övning 4 (unilateralt bäckenlyft) påverkade instruktioner signifikant muskelaktiviteten i TrA (p<0,05), men inte i någon av övningarna i RA (p>0,05).</p><p>Medelvärdet av den normaliserade EMG-aktiviteten i TrA varierade i övning 1 till 6 utan instruktioner mellan 2,9 % (± 4,4) och 39,5 % (± 20,0). Med instruktion varierade den procentuella aktiviteten i TrA mellan 15,2 % (± 14,7) och 45,6 % (± 23,5). I RA varierade medelvärdet utan instruktioner mellan 0,3% (± 0,8) till 9.8 % (± 27,4) och med instruktioner 2.4 % (± 2,9) till 11,3% (± 28.5).</p><p>Slutsats; Det går att med hjälp av instruktioner selektivt öka aktiveringsgraden i TrA i majoriteten av valda stabiliseringsövningar i krokligg och knäfyrfota.</p>

The overall aim of this thesis was to elucidate and investigate psychophysiological aspects and effects of acupuncture and needle stimulation. Within this framework emphasis was directed toward the effects of needle stimulation (acupuncture) on muscle blood flow in the tibialis anterior and trapezius muscles in healthy subjects and patients suffering from chronic muscle pain. This study also included evaluation of a new application of photoplethysmography in noninvasive monitoring of muscle blood flow. The evaluation was based on experiments known to provocate skin or muscle blood flow. The psychological aspects studied comprised the effects of manual acupuncture on pain in fibromyalgia patients and the effects of electro-acupuncture on psychological distress and vasomotor symptoms in postmenopausal women in the clinical context. The results showed that photoplethysmography have potential to noninvasively monitor muscle blood flow and to discriminate between blood flow in skin and muscle, although some considerations still have to be accounted for. It was further shown that muscle blood flow change in response to needle stimulation differed between healthy subjects and patients. Deep needle stimulation in the muscle of healthy subjects consistently increased muscle blood flow more than subcutaneous needle stimulation. In the painful trapezius muscle of FMS patients, however, subcutaneous needling was equal or even more effective in increasing muscle blood flow than deep intramuscular stimulation. Generally, needle stimuli had weak effect on blood flow in the trapezius muscle of the severely affected trapezius myalgia patients, possibly depending on older age and lesser number of patients included in the study. The different patterns of blood flow response to needle stimulation between healthy subjects and patients with chronic muscle pain might be a manifestation of altered somatosensory processing in the patients. The clinical studies showed that best pain relief of acupuncture in FMS patients was achieved in the neck-shoulder region, while the effect on the generalised symptoms was of short duration. Well-being and sleep was found to best predict treatment outcome. The results suggest that acupuncture treatment may be used for the alleviation of neck-shoulder pain, primarily, but it is not an alternative as the sole treatment. Electro-acupuncture, significantly decreased psychological distress and climacteric symptoms in postmenopausal women, but not better than a (near-) placebo control, implying pronounced non-specific effects. / Akupunktur ingår som en del i traditionell kinesisk medicin (TCM) och har använts i över 2000 år för att lindra sjukdom och symptom. I Sverige blev akupunktur godkänd som smärtlindringsmetod inom Hälso- och Sjukvården 1984. Sedan nästan 10 år är akupunktur jämställd med övrig behandling i sjukvården vilket innebär, att akupunktur kan användas även för behandling av annat än smärta. Förutsättningen är emellertid, att det finns tillräckligt med vetenskapliga belägg, s.k. evidens, för detta. I de allra flesta fall saknas det idag. För att säkerställa att evidens föreligger krävs omfattande forskning om effekter av akupunktur. Syftet med de olika studierna i avhandlingen var att belysa och studera psykologiska och fysiologiska aspekter och effekter av akupunktur och nålstimulering. Effekt på blodflöde i hud och muskel undersöktes på friska personer och på patienter med kronisk muskelsmärta. Normalt krävs ett mindre kirurgiskt ingrepp för att mäta blodflöde i muskel, men i dessa studier användes en mätmetod, som enkelt och utan ingrepp (icke-invasivt) i normala fall används för att mäta blodflöde i huden, s.k. fotopletysmografi (PPG, eng.). Med hjälp av ny teknik användes PPG i dessa studier för att mäta även muskelblodflöde. En studie för utvärdering av den nya PPG-tekniken ingick också i avhandlingen. Utvärderingen av mätmetoden visade goda möjligheter att mäta muskelblodflöde icke-invasivt med hjälp av PPG. Hos friska personer blev effekten på blodflödet störst vid djup stimulering i muskeln och där den s.k. DeQi-känslan framkallades (som vid klassisk akupunktur). Hos patienter med fibromyalgi var nålstimulering i huden lika, eller t.o.m. mer, effektiv att öka muskelblodflödet i skuldran än den djupa nålstimuleringen. De olika mönstren av blodflödesökning mellan de friska personerna och patienterna kan bero på ett förändrat reaktionssätt i nervsystemet som svar på smärtsam stimulering. I två kliniska studier studerades den smärtlindrande effekten av manuell akupunktur vid fibromyalgi och effekten av elektroakupunktur på stress och klimakteriebesvär hos kvinnor i övergångsåldern. Akupunktur vid fibromyalgi visade sig ha bäst smärtlindrande effekt i nack-skulderområdet, medan effekten på de generella symptomen var kortvarig. Patienter som mådde och sov relativt bra erhöll bäst effekt. Efter en behandlingsserie, bestående av elektroakupunktur, minskade stress och klimakteriebesvär påtagligt hos kvinnorna i övergångsåldern, men inte mer än hos en grupp kvinnor, som fick en kontrollbehandling bestående av mycket ytligt placerade nålar i huden. Detta tyder på att en betydlig del av behandlingsresultatet utgjordes av ospecifika effekter eller, s.k. eller placeboeffekter.

<b>Aims:</b> The overall aim of this research was to increase the knowledge about dystonia by identifying factors that influence self-reported quality of life and health in this disorder and to determine what factors predict disability. A further aim was to develop an objective outcome measure for quantifying the movement dysfunction in cervical dystonia (CD) and evaluate effects of physiotherapy. <b>Methods:</b> A descriptive correlative design was adopted for study I (n=351), with a questionnaire covering physical activity, satisfaction with treatment, physiotherapy or not, and quality of life and health measured with the Craniocervical Dystonia Questionnaire (CDQ-24) and the Cervical Dystonia Impact Profile, respectively. In study II a CD group (n=6) was compared with a control group (n=6). Head movements were measured with a motion capture system, and a Movement Energy Index (MEI) was calculated. In study III an experimental single-case design (n=6) was used, with continuous assessments during pre-treatment, intervention and follow-up. Quality of life, measured with CDQ-24, was the primary outcome measure. A prospective correlative design was applied in study IV (n=179), where data from questionnaires were collected on inclusion and 2 months later. Independent variables were: duration of dystonia, severity of dystonia, pain intensity, catastrophizing, self-efficacy, fatigue, kinesiophobia, depression, anxiety and physical activity; and the dependent variables were the Neck Disability Index and the Functional Disability Questionnaire. <b>Results:</b> Study I indicated that physical activity and satisfaction with treatment were associated with quality of life and health in dystonia. In study II the groups differed significantly concerning MEI in all movement directions. Mean MEI was significantly higher in patients than in controls. Positive treatment outcomes were reported by all patients in study III, mainly with reduced pain and reduced CD severity during the treatment period. Five of the six patients reported increased quality of life at the 6-month follow-up. Perceived self-efficacy, fatigue, pain intensity and anxiety contributed significantly to disability prediction in study IV. <b>Conclusion: </b>These investigations have increased the knowledge of dystonia from a multidimensional perspective and the results could be valuable in developing new treatment strategies.

No description available.

Proximal humeral fractures requiring surgical stabilization remain a therapeutic challenge, and a fully functioning joint is rarely the outcome after traumatic proximal humeral fractures. A systematic review was conducted to present the current state of knowledge concerning the postoperative rehabilitation. Tree databases was searched (PubMed, PEDro and the Cochrane library), presenting 25 publications eligible for further review and assessment. The literature was evaluated using PEDro and The Swedish Council on Health Technology, SBUs, evaluation grading system GRADE. The main functional impairments were pain and reduced range of motion in the shoulder joint, and were measured by several different scoring systems for functional outcome. Reported results were contradictory and inconsistent, and current studies typically lack randomization, and independent evaluation, with a resultant inability to produce clinical conclusions. According the post-operative rehabilitation procedure, only careful conclusions can be drawn from the literature reviewed which does not focus on, emphasize or explore the physiotherapeutic interventions at any length. It was therefore not possible to compare or connect the Axelina rehabilitation regimen with the literature. The Axelina rehabilitation program of the shoulder joint, are the most commonly used regimen at the physiotherapeutic ward at Uppsala University hospital. Neither was it possible to determine if the post-operative treatment should be different according to classification of fracture or method of stabilization. The results from this systematic review suggest that the data from the published literature are inadequate for evidence-based decision making as regards the treatment and post-operative rehabilitation for complex proximal humeral fractures.

Aim The aim of this study was to evaluate the activity recorded with electromyography (EMG) fine-wire electrodes, in transversus abdominis (TrA) and rectus abdominis (RA) while performing various stabilization exercises, and to investigate how the level of activation was affected by specific instructions Method Ten physically active women (27.1 ± 5.5year, 1.74 ± 0.05 m, 67.1 ± 8.6 kg) performed six different stabilization exercises (four lying supine with bent knees and hips and two in four point kneeling). They performed two sets of exercises, the first without and the second with specific instructions. The specific instruction was “abdominal hollowing to activate” TrA. The fine-wire electrodes were inserted bilateral into TrA and RA with an injection needle with guidance from an ultrasound. EMG was recorded during the middle second (while the subjects were asked to withhold the final position) and data was normalized to maximal voluntary contraction (MVC) and value at rest. Results The effects from instructions were significant while looking upon muscle and exercise (p&lt;0,05). All exercises but exercise number 4 (unilateral bridgening) were significant effected by instructions in TrA, but none of the exercises were effected in RA (p&gt;0,05). The mean of the activity in TrA varied without instructions between 2,9% (± 4,4) to 39,5 % (± 20,0) and with instructions 15,2 % (± 14,7) to 45,6 % (± 23,5). In RA the mean of the activity varied without instructions between 0,3% (± 0,8) to 9,8 % (± 27,4) and with instructions between 2.4 % (± 2,9) to 11,3% (± 28,5). Conclusion It is possible to selectively increase the activity in TrA in the majority of selected stabilization exercises with supine position with bent knees and hips, and in four point kneeling. / Syfte Syftet med denna studie var att med intramuskulär elektromyografi utvärdera aktiveringsgraden i transversus abdominis (TrA) och rectus abdominis (RA) vid utförandet av olika stabiliseringsövningar samt att undersöka hur graden av aktivering påverkas av specifika instruktioner. Metod: Tio kvinnliga, fysiskt aktiva personer (27.1 ± 5.5 år, 1.74 ± 0.05 m, 67.1 ± 8.6 kg) fick utföra sex olika stabiliseringsövningar (fyra i ryggliggande och två i knäfyrfota) med tre repetitioner på varje övning. Försökspersonen (fp) fick utföra övningarna i två omgångar. Omgång ett utan och omgång två med specifik instruktion, den specifika instruktionen var; ”dra in den nedre delen av magen, den under naveln” (abdominal hollowing) för att aktivera Tr A. Intramuskulära trådelektroder fördes in bilateralt i TrA och RA med hjälp av en injektionsnål under guidning av ultraljud. Elektromyografi (EMG) mättes under den mittersta sekunden av övningen (i kvarhållen slutposition) och normaliserades mot maximal viljemässig kontraktion (MVC) och vilovärde. Resultat: Effekten av instruktion var signifikant i betraktandet av muskel och övning (p&lt;0,05). I samtliga övningar utom övning 4 (unilateralt bäckenlyft) påverkade instruktioner signifikant muskelaktiviteten i TrA (p&lt;0,05), men inte i någon av övningarna i RA (p&gt;0,05). Medelvärdet av den normaliserade EMG-aktiviteten i TrA varierade i övning 1 till 6 utan instruktioner mellan 2,9 % (± 4,4) och 39,5 % (± 20,0). Med instruktion varierade den procentuella aktiviteten i TrA mellan 15,2 % (± 14,7) och 45,6 % (± 23,5). I RA varierade medelvärdet utan instruktioner mellan 0,3% (± 0,8) till 9.8 % (± 27,4) och med instruktioner 2.4 % (± 2,9) till 11,3% (± 28.5). Slutsats; Det går att med hjälp av instruktioner selektivt öka aktiveringsgraden i TrA i majoriteten av valda stabiliseringsövningar i krokligg och knäfyrfota.

Aims: The principal aims of this research were 1) to extend existing knowledge of the everyday sit-to-walk (STW) transfer in subjects with stroke and in matched controls by exploring temporal, kinematic, and kinetic aspects, and 2) to investigate the relations between some clinical and laboratory measures of postural control and locomotion in stroke rehabilitation and research. Methods: Ten community-living subjects with stroke (mean age 59 years) and ten matched controls were enrolled in the STW studies (Studies I, II, and IV). In the study regarding relations between clinical and laboratory measures the same samples (part of Study II) and also 20 outpatient subjects with stroke (mean age 50 years) participated (Study III). Data collections were performed in laboratory environments with clinical assessment instruments, video cameras, force plates and a movement analysis system. Results: 1) Study I: A temporal aspect of STW was studied. Four phases were defined. The subjects with stroke used significantly more time during the 2nd STW phase, defined from seat-off to the loading peak of the 1st swing leg. Study II: A movement aspect of STW was investigated. The stroke subjects generated significantly less centre of mass momenta in horizontal and vertical directions, and the momenta peaks occurred significantly earlier than in the controls. Study IV: A force aspect of STW was explored. The subjects with stroke generated significantly larger propulsive impulse beneath the (non-paretic) stance buttock and significantly more braking impulses were exerted by both buttocks and particularly by the stance foot. 2) Part of Study II: A strong correlation was found between the clinical measure Fluidity Scale and the laboratory measure Fluidity Index. Study III: Moderate correlations were shown between Berg Balance Scale, ratings of weight distribution during quiet stance, and force measures. Conclusions: The findings of the STW studies show a changed force interaction between the lower extremities post-stroke, likely influencing movement patterns and temporal characteristics of the everyday transfer. The results are considered to reflect compensatory motor strategies. The results of the studies on relations between some clinical and laboratory measures indicate that the strength of the relation is multidimensional.