Enligt Skolverket ska lärare säkerställa god och väl anpassad undervisning som främjar alla elevers utveckling. Förutsättningen för lärande och utveckling, enligt specialpedagogiska skolmyndigheten [SPSM], är att få känna och uppleva delaktighet. Då behöver möjligheterna för det förbättras för elever med funktionsnedsättning. Syftet med denna studie var att undersöka hur några lärare i särskolan beskriver förutsättningar för att använda digitala verktyg och digitala hjälpmedel för att främja samhandling och tillgänglighet i undervisningen. Studien hade en kvalitativ ansats och genomfördes med intervjuer av fem lärare inom särskola vilka alla arbetar med digitala verktyg och digitala hjälpmedel i undervisning. Svaren från intervjuerna analyserades utifrån SPSM´s delaktighetsmodell och med ett resonemang utifrån systemteori. Studiens resultat visade att lärarna arbetade aktivt med digitala verktyg och digitala hjälpmedel i undervisningen till förmån för samhandling och tillgänglighet, men att det också fanns faktorer som begränsade digital delaktighet för eleverna. Lärarna uppgav att de hade god tillgång till digital teknik men att de i viss mån saknade handledning, teknisk support och adekvat mjukvara anpassat till respektive elevgrupp.

Inledningsvis ställde vi oss frågan om hur synen på speciallärarens yrkesroll ser ut idag eftersom man på politisk nivå önskat förändringar kring den specialpedagogiska rollen. Man brukar säga att förändring tar tid och vi ville undersöka var vi befinner oss nu.   Vårt syfte med studien var att fördjupa vår förståelse av hur speciallärare och specialpedagoger i språk-, skriv- och läsutveckling verkar på fältet. Detta gjorde vi med fokus på två frågeställningar: Hur beskriver speciallärare/specialpedagoger sin yrkesroll? <ul type="disc">Hur implementeras      stödinsatser på skolan enligt speciallärarna/specialpedagogerna? Vi använde en kvalitativ forskningsansats då denna möjliggjorde det direkta mötet och interaktionen som skapas mellan människor när de samtalar om ett ämne som intresserar dem. Metoden vi använde oss av var semistrukturerade intervjuer med 11 verksamma speciallärare/specialpedagoger inom grundskolans årskurs F-6 varav en intervjuperson arbetar inom grundsärskolan. Intervjupersonerna är sysselsatta både bland de yngre (F-3) och de äldre (4-6) eleverna, de har olika lång erfarenhet av att arbeta som speciallärare/specialpedagog och två S håller på med sin utbildning. Resultatet visade på många och höga förväntningar på speciallärarrollen, att undervisningen är överrepresenterad i schemat och att få speciallärare deltar i skolutvecklingsfrågor utifrån sin speciallärarkompetens. Slutsatser vi kan dra från vår studie är att speciallärarens uppdrag är mångfacetterat och komplext. Att det finns variationer i perspektiv och förhållningssätt ute på skolorna, vilket resulterar i variationer på hur särskilt stöd bedrivs på skolorna. Våra verksamheter är byråkratiska och kan sätta käppar i hjulen när skolan vill effektivisera insatser. Implementering av stödinsatser påverkas av förhållningssätt i verksamheten på speciallärarrollen men även förhållningssättet till elever i behov av stöd. Vi kan också se att speciallärarens tänkta funktion, från den uråldriga synen, individfokuserad och särskiljande till kompetensberikad med förebyggande och utvecklande arbete med arbetsmiljö i fokus har en bit kvar. Olika förklaringar beskrivs kring detta. Vi anser att hela verksamheten och ledningen är viktiga för arbetet med elever i behov av stöd och speciallärarens möjligheter att påverka och använda sin kompetens till fullo. För att undvika ett parallellsystem av specialpedagogik behöver vi ge specialundervisningen ett naturligt utrymme i den reguljära undervisningen och att specialläraren blir en lagmedlem, för förändring krävs samarbete där alla bidrar med sin kompetens.

Denna studie har som syfte att bidra med nya kunskaper om specialpedagogiska stödinsatser som ges till nyanlända elever på gymnasieskolans introduktionsprogram språkintroduktion. För att göra det har en kvantitativ studie genomförts i vilken åtgärdsprogram har samlats in och granskats. En motivering till att göra studien var dels att det inte finns så mycket tidigare forskning inom området, dels att vissa studier visar att denna målgrupp av nyanlända inte får stödinsatser som är specifika för varje individ utan åtgärderna är generella. Då åtgärdsprogrammen var insamlade kartlades stödåtgärderna och rangordnades utifrån vilka som var mest frekvent förekommande. 40 åtgärdsprogram samlades in från sju utvalda gymnasieskolor. Antalet elever som läser på introduktionsprogram språkintroduktion har sjunkit och är i en stadig nedåtgående trend, vilket bekräftas i gymnasieskolornas statistik. Utifrån sammanställningen visar det sig att de specialpedagogiska insatser som är mest dokumenterade i åtgärdsprogrammen är anpassat schema och extra lektioner i svenska som andraspråk, därefter stöd av speciallärare i svenska och språkstöd av modersmålslärare. De förändringar av insats som dokumenterats i samband med uppföljning och utvärdering av åtgärdsprogrammen presenteras i uppsatsen. Slutsatsen är att de dokumenterade åtgärderna tyder på att elever på språkintroduktion behandlas som en homogen grupp med kollektiva lösningar vilket visar på ett kategoriskt perspektiv. Däremot visar analysen av förändringar av insatser på ett relationellt perspektiv på individens behov. Nyckelord: IMS språkintroduktion, nyanlända, specialpedagogiska stödinsatser, särskilt stöd, åtgärdsprogram.