<p>Denna uppsats undersöker hur den skriftliga språkkänslan manifesterar sig hos en grupp språkbrukare. Syftet är att studera om den använda metoden i studien är gångbar för att kunna ge en inblick i begreppet språkkänsla. Som utgångspunkt för begreppet står Margareta Westmans uppdelning av språkkänslan i tre nivåer, vilket bildar det tredelade normbegreppet, som innefattar hur man anser att man borde skriva, hur man uppfattar att man skriver och hur man faktiskt skriver. Den övergripande frågeställningen i uppsatsen är: Vad kan studien säga om språkkänslan hos informanterna? Uppsatsen omfattar två delstudier som utgår från kvalitativ respektive kvantitativ metodik. Dessa två delstudier avser att komplettera varandra för att tillsammans ge en större helhetsbild av informanternas språkkänsla.</p><p>Den kvalitativa delstudien med 7 informanter är experimentell och innefattar ett korrekturläsningstest, ett testformulär, en intervju om informanternas uppfattning om det egna skrivandet, samt en enkät med frågor om informanternas bakgrund samt attityd till skrivande. Den kvantitativa delstudien med 42 informanter (samt en kontrollgrupp med 10 informanter med mycket god kunskap i svenska språket) innefattar enbart korrekturläsningstexten samt enkäten. I texten och formuläret har en stor mängd språkfel i fem olika kategorier inplanterats, vilka informanterna ska ta ställning till: pronomen/formord, tecken, syntax, ord och stil.</p><p>Resultatet från båda delstudier visar att man kan dra slutsatser om att använda testinstrument och metoder har varit användbara för att kunna svara mot syftet med uppsatsen. Resultatet visar att språkkänslan kommer till individuella uttryck hos samtliga informanter, vilket skapar en stor variation i informantgruppen. Genom resultatet anses den övergripande frågeställningen ha besvarats. Mer allmänna slutsatser är att studien ger en inblick i hur det faktiska språkbruket ter sig, och den höga språkliga förmågan blir tydlig i båda delstudier då majoriteten placerar sig i de tre högsta poänggrupperna. Studien visar även att informanterna är måna om att skriva korrekt svenska i formella sammanhang. Uppfattningen om det egna språkbruket är tydligt blandad hos informanterna, men tenderar ändå till att ligga på en relativt hög nivå hos det övervägande antalet. Korrelationen mellan uppfattning om det egna språkbruket och det faktiska språkbruket går i riktning mot att uppvisa att många informanter har en något förvrängd bild av sitt eget språkbruk. En sambandsanalys visar på att de två variablerna har ett positivt samband, vilket till viss del betyder att hög uppfattning korrelerar med hög skrivförmåga i experimentet. Slutligen kan sägas rent generellt att majoriteten uppvisar en hög förmåga att tala om sitt eget språk och skrivande vilket bland annat har visat sig i ett starkt engagemang för uppgiften.</p>

Denna uppsats undersöker hur den skriftliga språkkänslan manifesterar sig hos en grupp språkbrukare. Syftet är att studera om den använda metoden i studien är gångbar för att kunna ge en inblick i begreppet språkkänsla. Som utgångspunkt för begreppet står Margareta Westmans uppdelning av språkkänslan i tre nivåer, vilket bildar det tredelade normbegreppet, som innefattar hur man anser att man borde skriva, hur man uppfattar att man skriver och hur man faktiskt skriver. Den övergripande frågeställningen i uppsatsen är: Vad kan studien säga om språkkänslan hos informanterna? Uppsatsen omfattar två delstudier som utgår från kvalitativ respektive kvantitativ metodik. Dessa två delstudier avser att komplettera varandra för att tillsammans ge en större helhetsbild av informanternas språkkänsla. Den kvalitativa delstudien med 7 informanter är experimentell och innefattar ett korrekturläsningstest, ett testformulär, en intervju om informanternas uppfattning om det egna skrivandet, samt en enkät med frågor om informanternas bakgrund samt attityd till skrivande. Den kvantitativa delstudien med 42 informanter (samt en kontrollgrupp med 10 informanter med mycket god kunskap i svenska språket) innefattar enbart korrekturläsningstexten samt enkäten. I texten och formuläret har en stor mängd språkfel i fem olika kategorier inplanterats, vilka informanterna ska ta ställning till: pronomen/formord, tecken, syntax, ord och stil. Resultatet från båda delstudier visar att man kan dra slutsatser om att använda testinstrument och metoder har varit användbara för att kunna svara mot syftet med uppsatsen. Resultatet visar att språkkänslan kommer till individuella uttryck hos samtliga informanter, vilket skapar en stor variation i informantgruppen. Genom resultatet anses den övergripande frågeställningen ha besvarats. Mer allmänna slutsatser är att studien ger en inblick i hur det faktiska språkbruket ter sig, och den höga språkliga förmågan blir tydlig i båda delstudier då majoriteten placerar sig i de tre högsta poänggrupperna. Studien visar även att informanterna är måna om att skriva korrekt svenska i formella sammanhang. Uppfattningen om det egna språkbruket är tydligt blandad hos informanterna, men tenderar ändå till att ligga på en relativt hög nivå hos det övervägande antalet. Korrelationen mellan uppfattning om det egna språkbruket och det faktiska språkbruket går i riktning mot att uppvisa att många informanter har en något förvrängd bild av sitt eget språkbruk. En sambandsanalys visar på att de två variablerna har ett positivt samband, vilket till viss del betyder att hög uppfattning korrelerar med hög skrivförmåga i experimentet. Slutligen kan sägas rent generellt att majoriteten uppvisar en hög förmåga att tala om sitt eget språk och skrivande vilket bland annat har visat sig i ett starkt engagemang för uppgiften.

Syftet med denna uppsats är att undersöka i vilken årskurs det är lämpligt att börja ge elever med franska som B-språk en grammatikundervisning byggd på regelförklaringar. Undersökningen är inspirerad av det svenska projektet STRIMS – Strategier vid inlärning av moderna språk, och metoden för att ta reda på frågeställningen är hämtad härifrån. Sex franskelever i årskurserna 7, 8 och 9 deltog i undersökningen. Genom att låta eleverna resonera kring franska meningar som kunde vara antingen rätt eller fel undersöktes vilka strategier eleverna använde sig av för att lösa problemen. Resultatet blev att eleverna i sjuan inte hittade några av de felaktiga meningarna. Eleverna i åttan löste i de flesta fall meningarna genom att hänvisa till grammatiska regler. Eleverna i nian använde sig inte i lika stor utsträckning av regler som åttorna utan vägleds mer av sin språkkänsla. Slutsatsen är att åttorna och niorna är mottagliga för en grammatikundervisning som bygger på regelförklaringar. Sjuorna har än så länge läst för lite franska för att undersökningen skulle vara verkligt meningsfull i denna årskurs.