I den här studien har jag undersökt om särskilda grupper av människor reagerar starkare än andra på språkriktighetsfel. Jag har undersökt om det finns ett samband mellan ålder, kön, utbildning och språkattityder, och hur en person reagerar på språkriktighetsfel i skrivet språk. Jag har utfört ett experiment som gick ut på att informanter fick läsa en stimulustext, varefter de i en enkät fick svara på frågor om vilka känslor texten väckte hos dem, och hur de uppfattade texten. De fick även svara på frågor angående demografisk data och om språkattityder. Stimulustexten fanns i två versioner varav den ena hade manipulerats med språkriktighetsfel. Svaren från de informanter som läst texten med språkriktighetsfel jämfördes med svaren från informanterna som läst texten utan språkriktighetsfel, för att se om det fanns någon skillnad på hur de svarat. Sedermera jämfördes data från de informanter som svarat mest negativt på frågorna med data från den totala populationen, för att se om de avviker i något avseende när det gäller demografi och språkattityder. Resultaten av studien visade att det inte kunde fastställas något samband mellan personers reaktioner på språkriktighetsfel och ålder, kön eller utbildning. Däremot kunde man se att en text med språkriktighetsfel bedömdes som mindre välskriven, och något mer svårläst, än en text utan språkriktighetsfel. Dessutom kunde man se en antydan på att det kan finnas ett samband mellan hur arg eller irriterad en person blir av språkriktighetsfel, och hur viktigt de bedömer att korrekt grammatik och stavning är.

<p>Denna uppsats undersöker hur den skriftliga språkkänslan manifesterar sig hos en grupp språkbrukare. Syftet är att studera om den använda metoden i studien är gångbar för att kunna ge en inblick i begreppet språkkänsla. Som utgångspunkt för begreppet står Margareta Westmans uppdelning av språkkänslan i tre nivåer, vilket bildar det tredelade normbegreppet, som innefattar hur man anser att man borde skriva, hur man uppfattar att man skriver och hur man faktiskt skriver. Den övergripande frågeställningen i uppsatsen är: Vad kan studien säga om språkkänslan hos informanterna? Uppsatsen omfattar två delstudier som utgår från kvalitativ respektive kvantitativ metodik. Dessa två delstudier avser att komplettera varandra för att tillsammans ge en större helhetsbild av informanternas språkkänsla.</p><p>Den kvalitativa delstudien med 7 informanter är experimentell och innefattar ett korrekturläsningstest, ett testformulär, en intervju om informanternas uppfattning om det egna skrivandet, samt en enkät med frågor om informanternas bakgrund samt attityd till skrivande. Den kvantitativa delstudien med 42 informanter (samt en kontrollgrupp med 10 informanter med mycket god kunskap i svenska språket) innefattar enbart korrekturläsningstexten samt enkäten. I texten och formuläret har en stor mängd språkfel i fem olika kategorier inplanterats, vilka informanterna ska ta ställning till: pronomen/formord, tecken, syntax, ord och stil.</p><p>Resultatet från båda delstudier visar att man kan dra slutsatser om att använda testinstrument och metoder har varit användbara för att kunna svara mot syftet med uppsatsen. Resultatet visar att språkkänslan kommer till individuella uttryck hos samtliga informanter, vilket skapar en stor variation i informantgruppen. Genom resultatet anses den övergripande frågeställningen ha besvarats. Mer allmänna slutsatser är att studien ger en inblick i hur det faktiska språkbruket ter sig, och den höga språkliga förmågan blir tydlig i båda delstudier då majoriteten placerar sig i de tre högsta poänggrupperna. Studien visar även att informanterna är måna om att skriva korrekt svenska i formella sammanhang. Uppfattningen om det egna språkbruket är tydligt blandad hos informanterna, men tenderar ändå till att ligga på en relativt hög nivå hos det övervägande antalet. Korrelationen mellan uppfattning om det egna språkbruket och det faktiska språkbruket går i riktning mot att uppvisa att många informanter har en något förvrängd bild av sitt eget språkbruk. En sambandsanalys visar på att de två variablerna har ett positivt samband, vilket till viss del betyder att hög uppfattning korrelerar med hög skrivförmåga i experimentet. Slutligen kan sägas rent generellt att majoriteten uppvisar en hög förmåga att tala om sitt eget språk och skrivande vilket bland annat har visat sig i ett starkt engagemang för uppgiften.</p>

<p><p>Syftet med undersökningen är att undersöka de vanligaste språkfelen, på ord- och meningsnivå, i gymnasieelevers uppsatser samt att belysa några svensklärares tankar kring skrivundervisning.</p><p>Skrivundervisningen i skolan har gått från att vara formalistisk till att bli mer och mer funktionalistisk. Genrepedagogik och en processinriktad skrivundervisning är enligt många forskare viktigt för att utveckla elevers skrivande och förbereda dem på kommande arbetsliv och högre studier. Samtidigt förs en diskussion kring det ökade internetanvändandets inverkan på ungdomars skriftspråk.</p><p>Som underlag till undersökningen ligger 23 uppsatser skrivna av gymnasieelever under det Nationella provet i Svenska B ht 2007. Uppsatserna har rättats och undersökts med syfte att plocka ut de vanligast förekommande språkliga felen. Utöver detta har tre svensklärare intervjuats gällande deras åsikter kring, och sätt att arbeta med, skrivundervisning.</p><p>Resultatet visar att de vanligaste felen i elevernas uppsatser är satsradningar, ofullständiga satser samt särskrivning av ord.</p><p>Lärarna arbetar till viss del med en processinriktad skrivundervisning med responsgrupper. De anser att eleverna ofta särskriver och gör satsradningar men det största problemet anser de vara bristen på motivation och arbetslust hos eleverna.</p></p>

Denna uppsats undersöker hur den skriftliga språkkänslan manifesterar sig hos en grupp språkbrukare. Syftet är att studera om den använda metoden i studien är gångbar för att kunna ge en inblick i begreppet språkkänsla. Som utgångspunkt för begreppet står Margareta Westmans uppdelning av språkkänslan i tre nivåer, vilket bildar det tredelade normbegreppet, som innefattar hur man anser att man borde skriva, hur man uppfattar att man skriver och hur man faktiskt skriver. Den övergripande frågeställningen i uppsatsen är: Vad kan studien säga om språkkänslan hos informanterna? Uppsatsen omfattar två delstudier som utgår från kvalitativ respektive kvantitativ metodik. Dessa två delstudier avser att komplettera varandra för att tillsammans ge en större helhetsbild av informanternas språkkänsla. Den kvalitativa delstudien med 7 informanter är experimentell och innefattar ett korrekturläsningstest, ett testformulär, en intervju om informanternas uppfattning om det egna skrivandet, samt en enkät med frågor om informanternas bakgrund samt attityd till skrivande. Den kvantitativa delstudien med 42 informanter (samt en kontrollgrupp med 10 informanter med mycket god kunskap i svenska språket) innefattar enbart korrekturläsningstexten samt enkäten. I texten och formuläret har en stor mängd språkfel i fem olika kategorier inplanterats, vilka informanterna ska ta ställning till: pronomen/formord, tecken, syntax, ord och stil. Resultatet från båda delstudier visar att man kan dra slutsatser om att använda testinstrument och metoder har varit användbara för att kunna svara mot syftet med uppsatsen. Resultatet visar att språkkänslan kommer till individuella uttryck hos samtliga informanter, vilket skapar en stor variation i informantgruppen. Genom resultatet anses den övergripande frågeställningen ha besvarats. Mer allmänna slutsatser är att studien ger en inblick i hur det faktiska språkbruket ter sig, och den höga språkliga förmågan blir tydlig i båda delstudier då majoriteten placerar sig i de tre högsta poänggrupperna. Studien visar även att informanterna är måna om att skriva korrekt svenska i formella sammanhang. Uppfattningen om det egna språkbruket är tydligt blandad hos informanterna, men tenderar ändå till att ligga på en relativt hög nivå hos det övervägande antalet. Korrelationen mellan uppfattning om det egna språkbruket och det faktiska språkbruket går i riktning mot att uppvisa att många informanter har en något förvrängd bild av sitt eget språkbruk. En sambandsanalys visar på att de två variablerna har ett positivt samband, vilket till viss del betyder att hög uppfattning korrelerar med hög skrivförmåga i experimentet. Slutligen kan sägas rent generellt att majoriteten uppvisar en hög förmåga att tala om sitt eget språk och skrivande vilket bland annat har visat sig i ett starkt engagemang för uppgiften.

Syftet med undersökningen är att undersöka de vanligaste språkfelen, på ord- och meningsnivå, i gymnasieelevers uppsatser samt att belysa några svensklärares tankar kring skrivundervisning. Skrivundervisningen i skolan har gått från att vara formalistisk till att bli mer och mer funktionalistisk. Genrepedagogik och en processinriktad skrivundervisning är enligt många forskare viktigt för att utveckla elevers skrivande och förbereda dem på kommande arbetsliv och högre studier. Samtidigt förs en diskussion kring det ökade internetanvändandets inverkan på ungdomars skriftspråk. Som underlag till undersökningen ligger 23 uppsatser skrivna av gymnasieelever under det Nationella provet i Svenska B ht 2007. Uppsatserna har rättats och undersökts med syfte att plocka ut de vanligast förekommande språkliga felen. Utöver detta har tre svensklärare intervjuats gällande deras åsikter kring, och sätt att arbeta med, skrivundervisning. Resultatet visar att de vanligaste felen i elevernas uppsatser är satsradningar, ofullständiga satser samt särskrivning av ord. Lärarna arbetar till viss del med en processinriktad skrivundervisning med responsgrupper. De anser att eleverna ofta särskriver och gör satsradningar men det största problemet anser de vara bristen på motivation och arbetslust hos eleverna.

De båda ämnena språkpsykologi och språkvetenskap behandlas gemensamt i den här uppsatsen. Den gren som valts ut för att undersöka de språkpsykologiska och språkvetenskapliga ämnena är språkfel som går att se i vardagliga texter. Språkfel i skrivna texter kan vara allt från särskrivningar, meningsbyggnadsfel till felstavningar och slarvfel. Det är dessutom inte alltid, lätt men ibland för lätt, att se språkfel i olika texter. Hursomhelst är det ett vanligt fenomen i såväl tidningar, översättningar, uppsatser som skönlitterära verk. Vissa fel är lättare att se för vissa personer än andra. Med dagens språkprogram och skrivprogram, som inte alltid är fullständigt tillförlitliga, kan det ibland bli svårt att upptäcka vissa fel. Ordet kan nämligen vara rättstavat enligt rättstavningsprogrammet men ha en anan betydelse än vad som är meningen. I undersökningen som följer har de vanligaste språkfelen studerats och frågor som ställts har handlat om hur lätt respektive svårt det kan vara att upptäcka språkfel.

Den här studien handlar om hur lärare ser på rättning av elevtexter. Syftet med denna studie är att framhäva lärares ställning till all form av rättning av elevers texter, inte enbart felstavade ord. Det kan också vara meningsuppbyggnad, mellanrum, språkfel och punkt. Vi vill se vad det är som lärare anser är viktigast i elevers skrivande. Studiens empiri består av enskilda intervjuer från åtta olika lärare som alla är lärare i olika årskurser i F-3. Alla lärare ansåg att skrivglädjen var det viktigaste och för att uppnå skrivglädje gjorde lärarna lite olika och vissa lärare började rätta tidigare än andra. Alla informanter ansåg även att eleverna har olika mycket kunskap med sig i bagaget när det gäller skrivning. En del elever kan redan skriva medan andra knappt kan skriva sitt namn. Vissa elever kan bara skriva versaler medan andra kan både versaler och gemener och därför måste lärarna ta hänsyn till vilken elev de har framför sig när de ska börja rätta elevers texter.