En kraftig våg av ökad gängkriminalitet och dödligt skjutvapenvåld har de senaste åren lett till omfattande debatter gällande kriminalpolitiska åtgärder för att minska brottsligheten i Sverige. Efter valet 2022 gjorde Kristdemokraterna, Liberalerna, Moderaterna, och Sverigedemokraterna en överenskommelse kallat Tidöavtalet, där partierna tillsammans har lagt fram sju samarbetsområden för mandatperioden 2022–2026, varav ett av områdena handlar om kriminalitet. Syftet är att undersöka hur den nuvarande regeringen motiverar de straffskärpande lagförslagen “Dubbla straff för gängkriminella”, “Skärpta straff för gängrelaterad brottslighet” och “Återfall ska straffas hårdare”, som anses kunna få bukt med problemet kring gängkriminalitet. Med hjälp av reflexiv tematisk innehållsanalys samt straffpopulism och symbolpolitik som teoretiska perspektiv, har vi analyserat en SOU och elva motioner. Vår analys visar att det finns symbolpolitiska och straffpopulistiska uttalanden i Kristdemokraternas, Liberalernas, Moderaternas, och Sverigedemokraternas motioner för de straffskärpande åtgärderna. Detta visas bland annat i hur de polariserat samhället mellan de kriminella nätverken och den hederliga medborgaren, hur trygghet blivit en symbol för välfärdsstaten, och genom den alarmistiska motiveringen som ligger bakom de straffskärpande åtgärderna. Vidare legitimeras åtgärderna med hjälp av valslogans om nolltolerans, att brottsoffren och de laglydiga i samhället ska prioriteras samt att åtgärden har en avskräckande effekt och har fungerat för Danmark. Forskningen visar generellt på att fängelsestraff inte har en effekt vad gäller avskräckning eller återfall, men indikerar på att det kan finnas en kriminogen effekt. Detta förstärker tanken om att regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna använder sig av symbolpolitik.

I takt med den allt eskalerande våldsvågen i Sverige, som i allt högre grad letat sig ner i åldrarna har ungdomsbrottsligheten målats fram som ett allvarligt samhällsproblem. Det har medfört ett ökat intresse och fler debatter gällande vilka kriminalpolitiska åtgärder som anses vara lämpliga för att komma till bukt med problemet. Under de senaste åren har flera tuffa lagreformer gjorts och efter riksdagsvalet 2022 har ytterligare straffskärpande lagförslag presenterats. Straffskärpningarna har gett uttryck för ett skifte i hur unga lagöverträdare betraktas inom det kriminalpolitiska fältet. Det är därför viktigt att synliggöra och fördjupa förståelsen kring vilka antaganden och uppfattningar som ligger till grund för dessa förslag. Syftet med föreliggande studie är att belysa hur Sveriges tre största partier, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Moderaterna, rättfärdigar straffskärpningar gentemot unga lagöverträdare. Forskningsfrågan besvarades genom en reflexiv tematisk analys av 10 interpellationer med tillhörande debatt samt 8 motioner. Studien förankras i de teoretiska begreppen ansvariggörande, moralpanik och straffpopulism. Analysen av de politiska dokumenten visade att rättfärdiganden bakom straffskärpningar grundar sig i en påstådd alarmerande samhällsutveckling, där ungdomsbrottsligheten beskrivs vara ett hot mot välfärdssamhället. Det handlar vidare om att tillgodose såväl samhället som brottsoffrens intressen, som tydligt ligger i framkant för de kriminalpolitiska prioriteringarna. En dubbelhet i framställningen av barn förblir också noterbar, där straffskärpande åtgärder både straffar dem för den samhällsfara de beskrivs vara men även skyddar dem från vidare exploatering från kriminella gäng. Dessutom visar analysen att lagstiftningen bör spegla brottets straffvärde, eftersom unga lagöverträdare idag begår allt grövre brott. Samtliga tre partier ställer sig bakom ett hårdare straffande men det finns en viss skillnad i nivå och sättet som de framför sin politik på.