År 2005 inleddes förhandlingar med Turkiet gällande medlemskap i Europeiska Unionen, detta efter en synnerligen lång process av anpassningar från den turkiska sidan. I den svenska riksdagen jublades det från höger till vänster då man enligt egen utsago länge varit en förkämpe för Turkiets inkorporering i den europeiska gemenskapen. Slutligen skulle Turkiet, detta stora muslimska land i öst en gång ansett som ett av de största hoten mot Västerlandet bli en del av detsamma; men kan man i realiteten bli det? Ser Västerlandet i allmänhet och Sverige i synnerhet verkligen på Turkiet som på vilket annat land som helst, eller bär orden inom diskursen på djupt rotade föreställningar om landet? Det är detta som studien utifrån ett teoretiskt ramverk bestående av Edward Saids Orientalism och den postkoloniala teoribildningen ämnar behandla; kan man i den svenska politiska diskursen kring Turkiet finna spår av föreställningar hemmahörande i kolonialismen och orientalismen? Turkiet har inte ett lika tydligt kolonialt förflutet som många andra länder; inte heller har Sverige någon djupt gående historia av kolonialism på det direkta viset. Att då applicera teorier tydligt förknippade med och sprungna ur kolonialismen som maktfenomen på dessa länder kan te sig något avigt; denna uppsats menar motsatsen. Det viktiga här är att se bortom kolonialismen som explicit politisk maktutövning och istället inrikta sig på den koloniala maktstrukturen och imperialismen denna medförde; som vi kommer att se påverkas långt fler av efterdyningarna av kolonialismen än bara de direkt berörda parterna. Det är de föreställningar som en global imperialistisk makstruktur skapar som är det centrala i denna studie, och det faktum att dessa tränger igenom politiska, sociala och kulturella gränser, och på så sätt skapar en distinkt diskurs av vilken allt som sägs och produceras i ämnet är en del. Edward Said kallar dylika tankesystem för bojor smidda av tanken; smids dessa bojor även här i Sverige, i själva symbolen för den svenska folkviljan, riksdagen, och är det vi själva som smider dem, omedvetet fångade i en diskursiv ordning? Syftet med studien är att undersöka den svenska politiken förd i riksdagen gentemot Turkiet under den valda tidsperioden utifrån de teoretiska perspektiven postkolonialism och orientalism, det senare definierat av Edward W. Said i dennes magnum opus betitlat Orientalism.Konkret ger detta vid handen att ambitionen med studien är tudelad; det finns dels en strävan av deskriptiv karaktär, och dels en av mer analytisk art. Den deskriptiva delen av studien ämnar redogöra för och beskriva riksdagsdebatten gällande Turkiet, utifrån de nedslag som har valts för studien, med fokus på Turkiet i den europeiska kontexten och frågan kring Turkiets eventuella medlemskap i Europeiska Unionen. Vidare ämnar den analytiska, eller teoriapplicerande, delen av studien undersöka om det finns fog för tanken, vilken även utgör studiens grundhypotes, att den svenska politiska diskursen kring, med fokus på framställningen och bilden av, Turkiet, bär spår av en orientalistisk, postkolonialistisk och imperialistisk tankestruktur. Liksom syftet kan studiens frågeställningar delas upp i mer deskriptiva och mer analytiska, eller teoriapplicerande, frågeställningar. Hur har den svenska riksdagsdebatten gällande Turkiet i den europeiska kontexten sett ut från början av 1980-talet fram till idag? Kan man i denna debatt finna spår av en orientalistisk, postkolonial och imperialistisk tankestruktur, och i så fall på vilka sätt?

I den här masteruppsatsen frågar vi oss vilka faktorer som har betydelse för riksdagsmandatets representation. En stor del av den allmänna bilden är att svensk politik i huvudsak är nationellt partiorienterad och att basen för folkviljans förverkligande är åsiktsrepresentation. Tidigare forskning tycks också ge stöd åt detta antagande. Uppsatsen frågar sig om detta verkligen är fallet. I studien används en kvalitativ intervjumetod för att ta sig ann forskningsproblemet. För att närmare förstå frågan använder vi oss också av en bredd av respondenter som inkluderar inte enbart riksdagsledamöter utan även regionala partiföreträdare. Förhoppningen är att detta ska ge en tydligare bild av hur olika politiska företrädare förstår riksdagsuppdragets representation.Med hjälp av representationsteori som referens visar analysen att även den regionala nivån har betydelse för riksdagsuppdraget. Både riksdagsledamöter och regionala partiföreträdare öppnar upp för att, även om den nationella nivåns betydelse inte är oviktig behöver man också införliva den regionala nivån och erkänna den betydelse. Detta tar bland annat uttryck i att så länge den nationella partilinjen fortfarande formas finns en förväntan att riksdagsledamöter ska driva länsfrågor och detta är något som ledamöter även menar sig göra. Men när den gemensamma partilinjen har formats finns också en utbredd acceptans för att riksdagsledamöter måste hålla sig till denna.Här finns en grund för fortsatt diskussion och forskning om vad som är fundamentet för den parlamentariska representationen i Sverige. Vad folkviljan baseras på och hur denna representation förstås är en hörnsten i hur vi förstår svensk politik. Genom att öppna upp för att mer än en enskild faktor är av betydelse då man definierar riksdagsuppdraget är uppsatsens viktigaste bidrag följande; att enbart förstå och tolka riksdagsuppdraget in i den nationella partipolitikens ramar blir en alltför snäv förståelse. Istället behöver man väga in fler faktorer för att förstå hur folkviljan förverkligas och som denna uppsats visar är den regionala nivån ett viktigt exempel på detta. / In this master's thesis, we ask which factors are important for the understanding of the representation of the parliamentary mandate in Sweden. A large part of the general picture is that Swedish politics is mainly nationally party-oriented and that the basis for the realization of the will of the people is representation of opinion. Previous research also seems to support this assumption. The essay asks if this is really the case. The study uses a qualitative interview method to address the research problem. To better understand the issue, we also use a breadth of respondents that includes not only members of parliament (MPs) but also regional party representatives. The hope is that this will provide a clearer picture of how different political representatives understand the parliamentary representation.With the help of representation theory as a reference, the analysis shows that the regional level is also important for the representation of MPs. Both members of the Riksdag and regional party representatives are open to the fact that, although the importance of the national level is not unimportant, it is also necessary to incorporate the regional level and recognize its importance. This is expressed, among other things, in the fact that as long as the national party line is still being formed, there is an expectation that members of the Riksdag will pursue county issues, and this is something that MPs also claim’s to do. But when the central party line has been formed, there is also widespread acceptance that MPs must adhere to it.Here is a basis for further discussion and research on what is the foundation for parliamentary representation in Sweden. What the will of the people is based on and how this representation is understood is a cornerstone in how we understand Swedish politics. By opening to the fact that more than one individual factor is important when defining political representation, the thesis' most important contribution is the following; to only understand and interpret representation within the framework of national party politics becomes an overly narrow understanding. Instead, more factors need to be considered to understand how the will of the people is realized and as this essay shows, the regional level is an important example of this.