Bakgrund: Traumapatienter är en vanligt förekommande patient på intensivvårdsavdelningar och vårdas dagligen av intensivvårdssjuksköterskor. På många sjukhus ingår även intensivvårdssjuksköterskan i traumateamet redan på akutmottagningen. Patienterna som drabbas av trauma och dess närstående kan känna rädsla och oro över situationen och varje trauma är unikt för individerna. Intensivvårdssjuksköterskan kan med sin kunskap bistå med emotionellt stöd och genom att vara informativ och närvarande skapades en känsla av trygghet. Traumapatienter innebär dock ett stort krav på intensivvårdssjuksköterskans kompetens och interprofessionella samarbete. Omhändertagandet är komplext och innebär att intensivvårdssjuksköterskan får åsidosätta personliga värderingar. Tidigare forskning visar att intensivvårdssjuksköterskan utsätts för både psykisk och fysisk belastning. Syfte: Syftet med denna studie är att belysa intensivvårdssjuksköterskors upplevelse av att vårda traumapatienter. Metod: Studien är gjord utifrån vårdvetenskapen med en kvalitativ ansats med induktiv metod. Studien är en litteraturstudie med systematiska sökningar i databaser med en omvårdnadsvetenskaplig inriktning.Resultat: Studien resulterade i 3 övergripande kategorier; Att arbeta med traumavård, Att möta traumapatienten samt Intensivvård av traumapatienten. Resultatet har visat upplevelser av hög arbetsbelastning, stress och otrygghet hos intensivvårdssjuksköterskor vid vård av traumapatienter. De upplevde ett behov av stöd och samtal och betonade vikten av organisationsledda debriefing-samtal för bearbetning av negativa känslor. Vidare har intensivvårdssjuksköterskor beskrivit att tidigare erfarenheter spelade stor roll och att varje patientfall var oförutsägbart. Teamträning och kommunikation bidrog till positiva upplevelser.Slutsats: Intensivvårdssjuksköterskan upplever bland annat osäkerhet vid omhändertagandet av den oförutsägbara traumapatienten. God kommunikation och utbildning bidrog till en högre självsäkerhet och betonade stödet av kollegor och organisationen.

Bakgrund: Trauma är ett världsomfattande problem. I Sverige avlider 4500 personer årligen av traumarelaterade skador. Lennquist (2007) menar att denna siffra kan minskas vid optimerad organisation och förhöjd/förbättrad kompetens inom traumavård. Syfte: Att undersöka operationssjuksköterskors självskattade kompetens inom traumavård utifrån Landstinget Västmanlands kompetensutvecklings modell, baserad på Benners kompetens- och utvecklingsstadier. Metod: Deskriptiv analys av kvantitativ data. Operationssjuksköterskor på en operationsavdelning i Sverige svarade på ett frågeformulär. Frågorna var utvecklade utifrån Landstinget Västmanlands kompetensutvecklings modell och Svensk sjuksköterskeförenings sex kärnkompetenser. Resultat: Vid studiens genomförande arbetade 36 operationssjuksköterskor vid operationsavdelningen, 15 operationssjuksköterskor deltog. Nio operationssjuksköterskor (n=15) befann sig på "expertnivå" men utförde arbetsuppgifter utifrån en lägre kompetensnivå. Majoriteten av operationssjuksköterskorna svarade "stämmer helt" på fyra av svensk sjuksköterskeförenings sex kärnkompetenser och "stämmer delvis" på resterande två. Alla deltagande hade deltagit i någon form av traumautbildning. Slutsats: Det finns behov av ökad struktur och klarare riktlinjer kring operationssjuksköterskans kompetensutveckling eftersom experterna utför arbetsuppgifter utifrån en lägre kompetensnivå. Operationssjuksköterskorna hade goda kunskaper inom fyra av de sex kärnkompetenserna men behövde förbättra sin kunskap inom två områden. / Background: Trauma is a worldwide problem. In Sweden 4500 people die annually of trauma-related injuries. Lennquist (2007) argue/mean that optimized organization and improved competence in trauma care could decrease the number of deaths due to trauma. Aim: To investigate operating nurses' own view of their competence in trauma care in relation to Landstinget Västmanland's model for competence, based on Benner's stages of clinical competence. Method: Descriptive analysis of quantitative data. Operating nurses working in a operative department were given questionnaires to respond to. The questions were based on Landstinget Västmanlands stages of competence and The Swedish Nurses Association's six core competencies. Results: Thirty-six operating nurses worked at the department during the week the questionnaires were distributed and fifteen chose to participate. Nine operating nurses (n=15) were classified as "experts", but performed duties at a lower competency level. The majority of the operating nurses responded "agree completely" to four of the six core competencies and "partly true" on the remaining two. All participants had participated in some kind of trauma education. Conclusion: There is a need for greater structure and better guidelines regarding operating nurses' competence development since experts preformed their duties at a lower competency level. Operating nurses had good knowledge in four of the six core competencies but needed to improve their knowledge in two areas.

Bakgrund. I Sverige utgör trauma den vanligaste dödsorsaken för vuxna, 18-45 år. Traumateamets utbildning och kompetens är av stor betydelse för den skadade patientens överlevnad. Anestesisjuksköterskan har en viktig roll som medlem i traumateamet i det initiala omhändertagandet av traumapatienter. Syfte. Syftet var att beskriva anestesisjuksköterskors uppfattning av den egna kompetensen inom traumavård. Metod. Studien var empirisk med kvantitativ data där en enkät delades ut till 45 anestesisjuksköterskor på en operationsavdelning på ett sjukhus i Sverige. Deltagarna skattade sin kompetens och svaren ställdes mot Benners kompetensstege och Svensk sjuksköterskeförenings sex kärnkompetenser. Resultat. Tjugo anestesisjuksköterskor deltog i studien varav tolv skattade sig som experter, en som kompetent och sju som noviser eller avancerad nybörjare. Samtliga deltagare skattade "stämmer helt" eller "stämmer delvis" vad gäller kompetens inom de sex kärnkompetenserna oberoende av arbetad tid på operationsavdelningen. Några expertsjuksköterskor arbetade inte med handledning, undervisning, kvalitetsutveckling och arbetsledning, medan några noviser och avancerade nybörjare arbetade med dessa expertuppgifter. Majoriteten av deltagarna hade fortbildning inom trauma. Slutsats. Lång arbetserfarenhet och utbildning inom traumavård var två orsaker som bidrog till den höga självskattade kompetensen bland deltagarna. Mer forskning behövs för att undersöka varför en del anestesisjuksköterskor på expertnivå inte arbetar med handledning, undervisning, kvalitetsutveckling och arbetsledning. / Background. In Sweden trauma is the leading cause of death of adults between 18 and 45 years of age. Therefore the education and competence of trauma teams is of vital importance. As members of trauma teams, nurse anesthetists have an important role to play in the initial care of trauma patients. Aim. The aim was to describe Swedish nurse anesthetists’s self-evaluations of their own competence in trauma care. Method. The study was an empirical study using quantitative data. A questionnaire was handed out to 45 nurse anesthetists working in a perioperative department in a Swedish hospital. The participants estimated their competence and the answers were compared to Benner’s stages of clinical competence and the six core competencies of the Swedish Nurses Association. Results. Twenty nurse anesthetists participated and of those twelve classified as experts, one as competent and seven as either novices or advanced beginners. All the participants answered either "agree" or "partly agree" in response to questions concerning the six core competencies regardless of how long they had worked in the perioperative department. Some experts did not work with tutoring, education, quality development or staff management, on the other hand, some of the novices and advanced beginners had been given such important responsibilities. The majority of the participants had continued education in trauma. Conclusion. Long work experience and high participation in trauma education were two important causes of the high competence of the participants. More research is needed to determine why some experts were not involved in tutoring, education, quality development or staff management.

Bakgrund Traumatiska händelser kräver resurser och tid av sjukvården och av det vårdteam som behandlar patienten. Sjuksköterskan har ett stort omvårdnadsansvar vid traumaomhändertagande vilket gör att det krävs rätt kompetens. För att välbefinnandet ska bevaras hos patienten är det av vikt att skapa trygghet, empati och att situationen hanteras personcentrerat. För att erhålla hög patientsäkerhet har vårdteamets samarbete och kommunikation betydande roll. Syfte Syftet med denna litteraturöversikt är att belysa sjuksköterskors känslomässiga erfarenheter av traumavård. Metod En systematisk och strukturerad litteraturöversikt. Kvalitativa och kvantitativa artiklar inkluderades där tretton artiklar valdes ut till resultatet. Resultat Översikten visar att utbildning och kommunikation står för en stor del av kompetens i traumavård och en förutsättning för god patientsäkerhet samt ett välfungerande omhändertagande av patienten. Utbildning och tidigare erfarenhet visar sig ha betydanderoll för hur sjuksköterskor upplever omhändertagandet vid trauma. Stress och otrygghet är några känslomässiga upplevelser hos sjuksköterskorna som framkom i resultatet. Slutsats Traumavård är känslomässigt påfrestande för sjuksköterskor då det bidrar till många olika känslomässiga reaktioner som rädsla, stress och oro. Sjuksköterskorna upplever kommunikation och samarbete som något positivt i ett traumaomhändertagande. / Background Traumatic events require comprehensive healthcare and the care team that cares for the patient. The nurse is responsible for nursing in trauma care, which means that the adequate and purposeful skills are required. In order to maintain the wellbeing of the patient preserved and maintained, it is of great importance to create security, empathy and that the situation is handled with a person centered approach. In order to obtain high patient safety, the care team's cooperation and communication play a significant role in trauma care. Aim The aim of this literature review is to describe nurses' emotional experiences of traumacare. Method A systematic and structured literature review. Qualitative and quantitative articles were included and quality was assessed. Thirteen articles were selected for the analysis. Results The overview shows that education and communication account for a large part of the care and form the basis for good patient safety and well-functioning care of the patient. Nurses' education and previous experience prove to play a significant role to nurses in trauma care. Stress and insecurity are some emotional experiences of the nurses that emerged in the results. Conclusions Trauma care is emotionally stressful for nurses as it contributes to many different emotional reactions such as fear, stress and anxiety. The nurses experience communication and collaboration as something positive in trauma care.

Att nästan varje dag konfronteras genom sitt yrke med t ex tragedier, allvarligt skadade eller dödfall upplevs olika av oss alla. Syftet med föreliggande studie var att beskriva krisreaktioner samt möjligheten till krishantering hos vårdpersonalen efter traumavård vid en akutmottagning. En enkät användes för datainsamling. Resultatet visar att personalen upplever krisreaktioner i samband med omhändertagandet av skadade barn samt yngre patienter och vid omhändertagandet av deras anhöriga. Möjlighet till krishantering finns på arbetsplatsen men alla är inte nöjda. Förslag på förbättring av krishanteringen handlar om bl a återkommande formell krishantering. / To almost daily be confronted at work by tragedies, seriously hurt people or death is something that we all experience in different ways. The aim of this study was to describe crisis reactions and the possibility of crisis interventions after trauma care among the nursing staff at one emergency department. A questionnaire was used to collect data. The result shows that the nursing staff experience crisis reactions when taking care of hurt children and younger patients, and when taking care of there relatives. There is possibility to crisis interventions at the workplace but not everybody is satisfied with it. Among other things, the nursing staff proposed recurring formal crisis interventions as an improvement.