Det undermedvetna är ett enormt ämne med många teorier. Bland dessa finns det olika uppfattningar om hur vi ska tolka dess betydelse. Uppsatsen belyser hur vi kan se på det undermedvetna. Hur vi kan laborera med det undermedvetna i film? Vad har det för syfte att i film använda det undermedvetna och upphäva de normala livsmönster som gäller? Vilken betydelse har bilden för våra minnen? Vad händer med oss när vi kommer i kontakt med våran inre värld? Uppsatsen beskriver hur våra inre bilder skapas. Den jämför vilka skillnader det finns i våra inre bilder när vi läser respektive ser film. Slutligen ställs frågor kring hur vi kan använda det undermedvetna och våra inre bilder i en konstnärlig process.

Syftet med den föreliggande undersökningen är att utifrån ett psykologiskt perspektiv försöka påvisa att dvärgen i sig inte är ond samt undersöka var den ondskan i romanen härstammar ifrån. För att syftet ska uppnås har tre frågor utformats för att analysera Dvärgen: om dvärgen är ond, var i romanen den ondskan kommer ifrån och om det kan förklaras med hjälp av djuppsykologi. Resultatet visar att det finns argument som påvisar att dvärgen inte är ond. I fem väsentliga scener genom romanen kan dvärgens beteende förklaras med psykoanalys och främst med försvarsmekanismer. Vidare finns det argument som talar för att fursten och dvärgen i själva verket är en och samma person. Dvärgen antyder på det mänskliga undermedvetandet och fursten på överjaget. Det överjaget inte kan eller vill göra skjuts på detet som i detta fall blir dvärgen. Därför är han också den som utför handlingar som kan ses som onda. Slutsatsen är således att dvärgen inte kan ses som en ond individ och att fursten och dvärgen i själva verket är två entiteter i en och samma person.

Vi vuxna känner igen en hel del schablonbilder i Harry Potter-böckerna; vi har stött på namnen och företeelserna förut i myter, religion och i symbolvärlden. Men de yngre läsarna med föga eller ingen tidigare läsvana, som troligtvis aldrig har stött på ”de gamla litterära motiven” tidigare, attraheras ändå av böckerna. Frågan jag därför ställer är om de unga läsarna enbart fascineras av äventyren, spänningen och humorn i böckerna. Eller om det finns något i människans inre som tilltalas av den dolda innebörden i texterna, som förmedlas av symbolerna och myterna i berättelserna. Finns det sålunda något i vårt gemensamma undermedvetna, i enlighet med Jungs teorier och tankemodeller om bl.a. det kollektivt undermedvetna, som tillfredsställs och som därmed kan förklara varför Harry Potter-böckerna gjort sådan succé? Mitt syfte är alltså att försöka upptäcka om det finns något i Jungs sätt att beskriva det mänskliga psyket som kan appliceras på Harry Potter-böckerna och som kan klargöra varför dessa tilltalar så många. Jag kommer fram till att det tydligt framgår hur C. G. Jungs förklaringsmodeller kan tillämpas i analys av Rowlings verk. Jag finner att de arketypiska strukturerna föreligger som grundmönster i romanernas komposition och struktur. De arketypiska tolkningarna bidrar till en ökad förståelse och en fördjupad upplevelse av berättelserna om Harry Potter. Det som från början verkade vara ren underhållning för barn visade sig ha ett psykologiskt djup som har rötter till mytologi, sagor och religion. Jag ställer mig därför tveksam till om Harry Potter-böckerna i själva verket är tänkta som barn och ungdomsböcker, strukturen verkar alltför komplicerad för att så vara fallet. Jag har upptäckt att det finns likheter och samband mellan Rowlings romaner och ett flertal mytologiska och religiösa motiv. Till stor del har alltså Jungs teorier visat sig vara tillämpliga på litteratur som utkommit mycket länge efter hans död, vilket kan bekräfta hans teorier.