Uppsatsen behandlar rättshandlings- och viljeförklaringsbegreppen. Inledningsvis granskas de ur ett rättshistoriskt och systematiskt perspektiv, för att se var begreppen kommer ifrån och var de hör hemma. Därefter behandlas några definitioner av begreppen och deras inbördes förhållande undersöks. Uppsatsen behandlar även några kriterier som har ansetts kunna uppställas för att vissa föreliggande rättsfakta ska, kan eller bör anses utgöra en viljeförklaring. I anslutning till tidigare uppfattningar görs gällande att det som huvudregel ska finnas uttryck för en vilja som ingett en mottagare intryck av att viljan omfattar att en viss rättsföljd inträder, att detta uttryck ska ha nått mottagaren på något sätt och att uttrycket avgivits frivilligt. Det finns dock såväl undantag som utrymme för att problematisera kring respektive kriterium. Därtill behandlas vad rättshandlingsbegreppet används till i samtida svensk rätt.

I uppsatsen har behandlats vilka förutsättningar det finns enligt svensk rätt för avtalsbundenhetatt uppstå genom kommunikation baserat på emojier. För att uppnå uppsatsens syfte har utretts(1) hur avtalsmekanismen fungerar traditionellt och digitalt, (2) om det finns tillbörligaalternativa former för avtalsslut, (3) hur emojin ter sig som tolkningsdata för avtalsbundenhetoch (4) om avtalstolkning kan reda ut eventuella svårigheter i att tolka emojin. Eftersom svaretpå uppsatsens syfte ej har gått att finna direkt i rättskällorna har endast svarsförslag kunnatpresenteras. I diskussonen har redogjorts för att att emojin som bärare av data, med en vissosäkerhet för tydlighetsrekvisitet, tycks kunna uppfylla rekvisiten för rättshandlingar. Vidarehar föreslagits att avtalstolkning hjälpa till att fylla ut eventuella hål i förståelsen. Vidare harsvarsförslaget beskrivit att det verkar finnas utrymme för att kommunikation med emojier kanleda till avtalsbundenhet och att om konkludent handlande eller konkludent handlande ikombination med passivitet föreligger ökar den möjligheten ytterligare.

<p><strong><p>Sammanfattning</p><p>Syftet med denna kandidatuppsats är att utreda huruvida det föreligger viljeförklaringar vid elektroniska avtal samt utreda om den svenska lagmodellen för avtalsslut går att till-lämpa på sådana avtal.</p><p>Regler om avtals uppkomst på förmögenhetsrättens område, finns att finna i avtalslagen. I motiven till avtalslagen framkommer det att avtal uppkommer genom sammanfallande viljeförklaringar. På senare tid har dock viljeförklaringsbegreppet inom doktrinen på förmögenhetsrättens område utgjort grunden för många och djupa diskussioner. Vid av-talsslut genom dagens elektroniska medel kan det ibland vara svårt att urskilja en vilja, då kommunikationen är automatiserad. Detta har inneburit utmaningar för rättsordning-en och det har diskuterats huruvida viljeförklaringar är och borde vara ett grundrekvisit för att ett avtal ska anses kunna uppkomma.</p><p>För att utreda huruvida det kan anses föreligga en viljeförklaring vid elektroniska avtal, är det av vikt att veta vad lagstiftaren har avsett med begreppet. Det har uttryckts att en viljeförklaring är en ensidig manifesterad vilja som har till syfte att grundlägga, föränd-ra eller upphäva ett rättsförhållande.</p><p>Enligt mig kan avtal via elektroniska medel uppkomma främst genom tre olika model-ler. Första modellen är genom elektronisk post och chatt, där båda parterna agerar ak-tivt. Andra modellen är där ena parten agerar aktivt medan andra parten verkar genom automatiserade meddelanden, så som vid exempelvis webbutiker. Den tredje avtalsmo-dell är där båda parterna verkar genom automatiserade viljeförklaringar.</p><p>De olika modellerna innehåller olika krav av svårighet att sammankoppla den faktiska viljan med ett givet uttryck. För mig är det dock möjligt att se en viljeförklaring i samt-liga modeller. Även om kommunikation via helt automatiserade rutiner inte helt sam-manfaller med viljeförklaringsbegreppet, är förfarandet för mig så pass nära besläktat, att det ändå bör behandlas som sådant.</p><p>Efter genomförd utredning har jag kommit till den slutsatsen att avtalslagen enligt dess nuvarande utformning, fortfarande går att tillämpa på elektroniska avtal. Lagen har ett brett tillämpningsområde då den är teknikneutral och dess bakomliggande tanke om vil-jeförklaringar, är fortfarande applicerbar.</p></strong></p>

As trading through advertisements increases, for example via advertisement websites such as Blocket, trading and contracting between individuals also increases. The contract law is the applicable legislation when individuals are trading between one another, because of the fact that individuals are to be considered equal against each another, and no consumer protection provisions are applicable. The contract law is not compelling, and general principles of contract law are therefore frequently applied within the legal area of contract law. Consistent declarations of intent shall have been delivered from both parties for a binding agreement to have been concluded. The declaration of intent, for example tender and acceptance are examples of a will to legally act. Other than tender and acceptance, the declaration of intent is usually difficult to establish and determine. In the event of the commencement of a negotiation stage between the parties, the declarations of intent are not deemed to be binding, but rather binding in the sense of a moral attachment for the parties. To determine whether or not a binding agreement has been concluded between the parties, an interpretation is conducted with regard to either the underlying will of the declaration of intent, or the wording of the declaration of intent or to the receiver’s trust and interpretation of the will of the counterpart. Part may assert that the declaration of intent is invalid based either on incorrect assumptions, statement errors or one parties passivity. The deemed sanctions are either; invalid declaration of intent or damage, or a combination of both consequences. The decision to sentence damage depends on bad faith or disloyal behavior of one party.

Sammanfattning Syftet med denna kandidatuppsats är att utreda huruvida det föreligger viljeförklaringar vid elektroniska avtal samt utreda om den svenska lagmodellen för avtalsslut går att till-lämpa på sådana avtal. Regler om avtals uppkomst på förmögenhetsrättens område, finns att finna i avtalslagen. I motiven till avtalslagen framkommer det att avtal uppkommer genom sammanfallande viljeförklaringar. På senare tid har dock viljeförklaringsbegreppet inom doktrinen på förmögenhetsrättens område utgjort grunden för många och djupa diskussioner. Vid av-talsslut genom dagens elektroniska medel kan det ibland vara svårt att urskilja en vilja, då kommunikationen är automatiserad. Detta har inneburit utmaningar för rättsordning-en och det har diskuterats huruvida viljeförklaringar är och borde vara ett grundrekvisit för att ett avtal ska anses kunna uppkomma. För att utreda huruvida det kan anses föreligga en viljeförklaring vid elektroniska avtal, är det av vikt att veta vad lagstiftaren har avsett med begreppet. Det har uttryckts att en viljeförklaring är en ensidig manifesterad vilja som har till syfte att grundlägga, föränd-ra eller upphäva ett rättsförhållande. Enligt mig kan avtal via elektroniska medel uppkomma främst genom tre olika model-ler. Första modellen är genom elektronisk post och chatt, där båda parterna agerar ak-tivt. Andra modellen är där ena parten agerar aktivt medan andra parten verkar genom automatiserade meddelanden, så som vid exempelvis webbutiker. Den tredje avtalsmo-dell är där båda parterna verkar genom automatiserade viljeförklaringar. De olika modellerna innehåller olika krav av svårighet att sammankoppla den faktiska viljan med ett givet uttryck. För mig är det dock möjligt att se en viljeförklaring i samt-liga modeller. Även om kommunikation via helt automatiserade rutiner inte helt sam-manfaller med viljeförklaringsbegreppet, är förfarandet för mig så pass nära besläktat, att det ändå bör behandlas som sådant. Efter genomförd utredning har jag kommit till den slutsatsen att avtalslagen enligt dess nuvarande utformning, fortfarande går att tillämpa på elektroniska avtal. Lagen har ett brett tillämpningsområde då den är teknikneutral och dess bakomliggande tanke om vil-jeförklaringar, är fortfarande applicerbar.

No description available.

Den ökade digitaliseringen av världsmarknaden har gett upphov till en uppsjö nya former av avtal samt metoder för att uppnå avtalsbundenhet. Samtidigt som denna utveckling öppnat upp för företag att nå ut till en större kundkrets genom så kallade standardiserade användaravtal, har problem uppkommit i den svenska avtalsrätten att enligt gamla modeller definiera avtalen och dess uppkomst. De avtal som avtalslagens anbud-acceptmodell främst är ämnad för bygger på två jämbördiga parter som i en förhandling utväxlar viljeförklaringar i syfte att uppnå en gemensam partsvilja. I och med utvecklingen inom avtalsrätten har denna modell tänjts ut, för att kunna täcka även andra avtalstyper. Med dagens massavtal kan med visst fog framhållas att modellen har sträckts ut för långt för att den längre skall hålla. Dessa standardiserade användaravtal är i regel extensiva till sin omfattning och till följd av dess stora målgrupp, ofta från flertalet olika länder, opersonliga och ej detaljanpassade för respektive lands lagstiftning. Den gemensamma partsviljan som utgjorde kärnan i avtalsbindningen enligt den ursprungliga modellen blir i dessa avtal svår att utröna. Nya grundelement måste till för att i enlighet med avtalsrätten kunna definiera dessa som giltiga avtal. Sammantaget påvisar uppsatsen, genom huvudsakligen tre problemframställningar, vilka element som utgör grunden för ett bindande avtal, där begreppet medvetenhet – kontrahentens befogade uppfattning om avtalets existens samt de rättigheter och skyldigheter avtalet medför – tillförs de tre typiska byggstenarna för en viljeförklaring: viljan, förklaringen samt intrycket. Vidare diskuteras och analyseras de följdproblem de standardiserade användaravtalen ur avtalsrättssynpunkt medför, vilket resulterar i slutsatsen att utställaren av användaravtalet i största möjliga mån bör verka för att främja sin medkontrahents medvetenhet, till exempel genom sammanfattande av de villkor av störst dignitet för avtalet.