Förbudsregeln, som sedan 1 januari 2019 finns implementerad i 5 kap. 4 § miljöbalken (1998:808) (MB), ställer krav på verksamheter att inte på ett otillåtet sätt försämra vattenmiljön eller äventyra att vattnet uppnår rätt kvalitet enligt miljökvalitetsnorm. Regelns stränga utformning har gett upphov till många diskussioner och kritiserats av verksamhetsutövare som menar att försämrings- och äventyrandeförbudet riskerar att hindra samhällsnyttiga verksamheter från att bedrivas.  Förbudsregeln grundar sig på Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG (ramdirektivet för vatten) som antogs år 2000, och syftar till att medlemsstaterna ska ha gemensamma mål för en förbättrad vattenmiljö. Sverige implementerade ramdirektivet för vatten i nationell rätt, men fick kritik från kommissionen att reglerna implementerats felaktigt. År 2015 klargjorde EU-domstolen i sitt förhandsavgörande i mål C-461/13 (Weserdomen) hur reglerna i ramdirektivet för vatten ska tolkas, vilket gav Sverige vägledning i rättstillämpningen.  Det kan konstateras att det idag finns en intressekonflikt mellan en hållbar vattenmiljö och verksamhetsutövare. Den nya förbudsregeln i 5 kap. 4 § MB ställer krav på verksamhetsutövare att inte på ett otillåtet sätt försämra eller äventyra vattenmiljön. Försämringsförbudet bedöms på kvalitetsfaktornivå, vilket innebär att endast en miljökvalitetsnorm behöver försämras, med en statusklass, för att en otillåten försämring ska ha skett. Förbudsregeln har även resulterat i en utökad utredningsskyldighet av påverkan på vattenmiljön, vilket leder till en mer utdragen och kostsam tillståndsprocess för verksamhetsutövare. Reglerna om undantag i 4 kap. 11 och 12 §§ vattenförvaltningsförordningen (2004:660) (VFF) kan vara ett sätt för verksamheter att beviljas tillstånd, trots att verksamheten bryter mot förbudsregeln. Det är upp till varje vattenmyndighet och prövningsmyndighet i det enskilda fallet att avgöra om verksamheten kan beviljas tillstånd med stöd av undantagsreglerna i VFF. I dagsläget finns det inget som tyder på att förbudsregeln i 5 kap. 4 § MB hindrar verksamheter från att bedrivas, förbudsregeln förväntas dock försvåra tillståndsprocessen för verksamheter.

Syftet med uppsatsen har varit att undersöka hur försämrings- och äventyrandeförbudet i 5 kap. 4 § miljöbalken har påverkat bedömningen vid tillståndsprövning för gruvverksamhet. För att besvara syftet har rättsdogmatisk metod använts vilket innebär att lag, förarbeten, praxis och doktrin har analyserats. Det finns idag en intressekonflikt mellan å ena sidan gruvnäring och å andra sidan behovet av vatten med god kvalitet. Detta har gjort lagstiftningen till en nyckelaktör i arbetet mot en hållbar utveckling. Försämrings- och äventyrandeförbudet som föreskrivs i EU:s ramvattendirektiv finns sedan 2019 uttryckligen i svensk lagstiftning. Miljökvalitetsnormer för vatten har därmed fått en förstärkt rättslig ställning och betydelse vid tillståndsprövning för gruvverksamhet. I uppsatsen beskrivs bakgrunden och syftet med implementeringen av förbudsregeln samt hur bestämmelsen beaktas vid tillståndsprövning för gruvverksamhet. I dagsläget finns inget som tyder på att bestämmelsen förbjuder gruvverksamheter, däremot kan det antas en dyrare, längre och mer omfattande tillståndsprocess.

EU:s ramdirektiv för vatten kom år 2000 och har som uppgift att förbättra vattenkvaliteten inom unionen. Direktivet är rättsligt bindande för medlemsstaterna och har målet att samtliga vattenförekomster i EU ska nå minst god status. I arbetet med vattenförvaltningen används begreppen statusklassificering, som är ett mått på rådande vattenkvalitet i vattenförekomsten, och miljökvalitetsnormer, som den vattenkvaliteten vattenförekomsten ska ha vid en viss tidpunkt. Statusklassificeringen består av ekologisk och kemisk status. Ekologisk status bedöms utifrån kvalitetsfaktorer (exempelvis växtplankton, näringsämnen), som bedöms av parametrar (exempelvis biovolym, total fosfor), och kemisk status utifrån EU bestämda gränsvärden för prioriterade ämnen. 2015 kom Weserdomen, som är ett förhandsavgörande från EU-domstolen om tolkning av ramdirektivet för vatten, rörande medlemsstaternas skyldighet att inte lämna tillstånd till projekt som orsakar en försämring av status eller äventyrar miljökvalitetsnormen samt innebörden att en försämring av status föreligger då en kvalitetsfaktor ändras en statusklass. Weserdomen har förändrat rättsläget för miljökvalitetsnormerna och har i Sverige skapat stora osäkerheter vid tillstånd och miljökonsekvensbeskrivning (MKB), med behov av att på sikt förändra lagstiftningen. Syftet med examensarbete är att studera hur Mark- och miljööverdomstolen hanterat Weserdomen vid prövning samt hur miljökvalitetsnormerna för ytvatten bör hanteras i MKB för projekt. För att undersöka detta genomfördes en litteraturstudie, en rättsfallsstudie av Mark- och miljööverdomstolens domar samt en studie av detaljnivån på redovisningen av miljökvalitetsnormerna i MKB för projekt. Litteraturstudien visar att Weserdomen innebär ett skärpt rättsläge för miljökvalitetsnormerna, att ekologisk status har fått samma rättsverkan som kemisk status samt att svensk lagstiftning behöver anpassas till det nya rättsläget. Rättsfallsstudien visade att miljökvalitetsnormerna fått en viktig roll i tillståndsprövning och att bedömning av påverkan ska göras utifrån kvalitetsfaktorer och har stor betydelse vid prövning. Utifrån studien över detaljnivån i MKB ställs större krav på redovisning av påverkan på kvalitetsfaktornivå. Dock finns utrymme att förbättra motiveringen av relevanta och icke-relevanta kvalitetsfaktorer. / The EU Water Framework Directive came in the year 2000 and its aim is to improve the water quality within the union. The directive is legally binding for all member states and sets out to achieve good status for Europe’s all water bodies. In the work of water management are the following two terms commonly used, the concept of status classification, a measure of the water quality in a water body, and Environmental Quality Standards (EQS), the time when a certain water quality should be reached. The status classification consists of ecological quality and chemical quality. Ecological quality is assessed based on quality factors (e.g. phytoplankton, nutrients), which are assessed based on parameters (e.g. biovolume, total phosphorus), and chemical quality is assessed from an EU-defined limit value. In 2015 came the Weser ruling, a preliminary ruling by the European Court of Justice regarding interpretations in the Water Framework Directive. The Court found that the member states are required to not give permission to a project that could cause a deterioration of status or jeopardize current environmental quality standard in a water body. Regarding the interpretation of when a “deterioration of status” occurs, the Court found that it occurs when a quality factor is lowered by one statues class. The Weser ruling has changed the legal situation around the environmental quality standards, which in Sweden has led to major uncertainties among authorizations and Environmental Impact Assessment (EIA). In Sweden, an adjustment of the law is considered needed. This master thesis main purpose is to study how the Land and Environment Court of Appeal has dealt with the Weser ruling in trial and how Environmental Quality Standards for surface water should be managed in EIA for projects. The thesis consists of a literature study, a study of cases in the Land and Environment Court of Appeal and a study of the presentation of Environmental Quality Standards in EIA in projects. The study shows that the Weser ruling leads to a stronger interpretation of the Environmental Quality Standards, gives the ecological statuses the same legal value as chemical statues and lead to a need for adaption of the Swedish legalization to the new legal position. The case study shows that Environmental Quality Standards plays an important role during trial and that the impact assessment should be done on at the level of quality factors and is of great importance for the trial. The study of presentation in EIA shows higher demands on impact assessment at the level of quality factors, but still has room for improved motivation of relevant and non-relevant quality factors.