I denna studie undersöks hur vattenmiljön förändrades i ett område av västra Yoldiahavet, idag sjön Myssjaren i östra Mellansverige. Syftet med undersökningen har varit att återskapa hur vattnets salthalt förändrades i området genom att studera förekomsten av fossil från saltvattenkrävande bentisk kalkskalsfauna i lera från perioden. Fossil hittades från sju år, 10 395-10 388 lervarvsår BP, av den 31 år långa period, 10 410-10 379 lervarvsår BP, som har undersökts. Utifrån fossilförekomsten kunde det konstateras att vattnet var bräckt under dessa sju år. Eftersom att fossil inte hittades från tidigare och senare perioder Därför är det möjligt att vattnet var bräckt både före och efter denna period. Det som begränsade de undersökta arternas utbredning i området var halten suspenderat sediment i vattnet. Det var en konsekvens av att mycket sediment transporterades till området i och med att området befann sig mellan två större utlopp av glacialt smältvatten. Därför har denna studie, förutom att konstatera att vattnet var bräckt under den undersökta perioden, även visat en succession av arter i Yoldiahavet. I studien identifieras också en 4 år lång kallperiod som varade mellan 10 393-10 389 lervarvsår BP. Vid 10 387 lervarvsår BP börjar iskanten att avancera, troligen som ett resultat av denna kallperiod, vilket slutligen leder till att de undersökta arterna upphör att förekomma i leran.

Förbudsregeln, som sedan 1 januari 2019 finns implementerad i 5 kap. 4 § miljöbalken (1998:808) (MB), ställer krav på verksamheter att inte på ett otillåtet sätt försämra vattenmiljön eller äventyra att vattnet uppnår rätt kvalitet enligt miljökvalitetsnorm. Regelns stränga utformning har gett upphov till många diskussioner och kritiserats av verksamhetsutövare som menar att försämrings- och äventyrandeförbudet riskerar att hindra samhällsnyttiga verksamheter från att bedrivas.  Förbudsregeln grundar sig på Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG (ramdirektivet för vatten) som antogs år 2000, och syftar till att medlemsstaterna ska ha gemensamma mål för en förbättrad vattenmiljö. Sverige implementerade ramdirektivet för vatten i nationell rätt, men fick kritik från kommissionen att reglerna implementerats felaktigt. År 2015 klargjorde EU-domstolen i sitt förhandsavgörande i mål C-461/13 (Weserdomen) hur reglerna i ramdirektivet för vatten ska tolkas, vilket gav Sverige vägledning i rättstillämpningen.  Det kan konstateras att det idag finns en intressekonflikt mellan en hållbar vattenmiljö och verksamhetsutövare. Den nya förbudsregeln i 5 kap. 4 § MB ställer krav på verksamhetsutövare att inte på ett otillåtet sätt försämra eller äventyra vattenmiljön. Försämringsförbudet bedöms på kvalitetsfaktornivå, vilket innebär att endast en miljökvalitetsnorm behöver försämras, med en statusklass, för att en otillåten försämring ska ha skett. Förbudsregeln har även resulterat i en utökad utredningsskyldighet av påverkan på vattenmiljön, vilket leder till en mer utdragen och kostsam tillståndsprocess för verksamhetsutövare. Reglerna om undantag i 4 kap. 11 och 12 §§ vattenförvaltningsförordningen (2004:660) (VFF) kan vara ett sätt för verksamheter att beviljas tillstånd, trots att verksamheten bryter mot förbudsregeln. Det är upp till varje vattenmyndighet och prövningsmyndighet i det enskilda fallet att avgöra om verksamheten kan beviljas tillstånd med stöd av undantagsreglerna i VFF. I dagsläget finns det inget som tyder på att förbudsregeln i 5 kap. 4 § MB hindrar verksamheter från att bedrivas, förbudsregeln förväntas dock försvåra tillståndsprocessen för verksamheter.

Nanoparticles are used in many different applications because of their small size and unique properties. The usage is increasing rapidly, which will increase the nanoparticle exposure to the environment. Up till now, environmental behavior and ecotoxicology of nanoparticles have only been studied to a certain extent and because of the increasing usage, research should focus more on nanoparticle behavior and ecotoxicology. An effective way of studying nanoparticles in aqueous environments is to use mathematical models. In this study, the In vitro Sedimentation, Diffusion, and Dosimetry (ISDD) model was investigated and applied to copper, manganese, and zinc oxide nanoparticles to determine their sedimentation velocity in 1 mM NaClO4(aq).   The results show that the simulated sedimentation of nanoparticles in solution, i.e. the output from the ISDD model, can vary a lot depending on some of the input parameters in the model. The fact that some of these parameters have to be estimated increases the uncertainty of the ISDD model, although it is possible to yield results in great agreement with experimentally determined sedimentation velocities for the studied systems. The simulation results could always be explained by the theory behind it, which increases the reliability of the ISDD model.   The possibility of measuring the effective density of nanoparticle agglomerates using the volumetric centrifugation method was also investigated. This method makes it possible to avoid estimating the fractal dimension, an input parameter with great uncertainty in the ISDD model. The results look promising, although further investigation is needed.    The ISDD model seems to be a promising model for future simulation work. The model should be investigated further in order to minimize the uncertainties due to estimations. The possibility to predict nanoparticle sedimentation using a mathematical model will save a lot of time and money, and it can be a helpful tool in the extensive work of identifying the behavior of nanoparticles in aqueous environments.