SAMMANFATTNING Bakgrund: Stroke innebär många förändringar i livet för den drabbade och dessa leder ofta till psykisk ohälsa. Med en ökad förståelsen av patientens upplevelse av psykisk ohälsa efter en genomgången stroke så skulle detta kunna leda till och stärka sjuksköterskans professionella roll i omvårdnadsarbetet.  Syfte: Att beskriva patienters upplevelser av psykisk ohälsa efter en stroke. Metod: Systematisk litteraturöversikt med kvalitativ ansats baserad på 11 vetenskapliga artiklar. Datamaterialet analyserades med hjälp av innehållsanalys.    Resultat: Analysen resulterade i tre huvudkategorier och sju underkategorier (1) En förändrad tillvaro (Ett förlorat liv; Ändrat livskvalité; Anpassningsprocessen), (2) Sociala relationers betydelse (Sociala relationers positiva inverkan; Sociala relationers negativa inverkan), (3) Behandlingens betydelse (Behandlingens positiva inverkan; Behandlingens negativa inverkan). Slutsats: För att patienten ska kunna hitta en ny mening i livet så bör sjuksköterskans roll främst vara att identifiera, vara lyhörd och bemöta den enskilde patientens omvårdnadsbehov. Att involvera anhöriga i vården är en annan viktig faktor för tillfrisknandet samtidigt bör sjukvården sträva efter en mer personcentrerad vård för att kunna se helheten kring patienten.

Bakgrund: Stroke är en folksjukdom som är den tredje vanligaste dödsorsaken i Sverige. En stroke medför ofta olika komplikationer vilket kan bidra till en sämre livskvalitet. Aktiviteter som personen klarat av innan blir plötsligt en utmaning och för att vårdpersonal ska kunna ge en bra omvårdnad behövs det insikt om upplevelsen efter uppkommandet av en stroke. Syfte: Syftet var att beskriva personers upplevelser av att förlora funktioner efter att ha drabbats av en stroke. Metod: En allmän litteraturöversikt som baserades på nio kvalitativa vetenskapliga artiklar genomfördes. Databaserna Cinahl Complete och Pubmed användes. Analysprocessen utgick från tre analyssteg enligt Friberg. Resultat: Frustration och att känna sig osjälvständig var tydliga upplevelser genom resultatet. Resultatet delades in i fyra kategorier: Att inte längre ha en fullt fungerande kropp, svårt att hantera känslorna, att få förståelse och anpassa sig till den nya livssituationen och att inte klara sig själv och behöva hjälp från andra. Diskussion: Metoden diskuterades utifrån trovärdighetsbegreppen: tillförlitlighet, verifierbarhet, pålitlighet och överförbarhet. Från resultatet lyfts tre fynd. Det ena fyndet handlar om att behöva få hjälp från andra vilket bidrar till att autonomi och integritet kränks. Det andra fyndet handlar om känslorna frustration och låg självkänsla som kan uppkomma efter stroke där samhället även påverkar. Det tredje fyndet handlar om att få en förståelse för sjukdomen för att kunna återhämta sig. Fynden diskuteras utifrån personcentrerade omvårdnadsmodellen och Stages of changes förändringssteg.

Bakgrund: Stroke är ett stort folkhälsoproblem som ofta leder till att det även blir ett omvårdnadsproblem eftersom strokevården inte alltid är anpassad till patientens förväntningar och förhoppningar. Patienters upplevelser är sällan medräknade när omvårdnadsplaner och omvårdnadsåtgärder sätts in. Patientens behov tillsammans med relationen mellan patient och sjuksköterskan är det mest centrala i omvårdnaden och en viktig faktor för att omvårdnaden ska bli en så positiv upplevelse som möjligt. Syfte: Syftet var att beskriva patienters upplevelser av omvårdnaden på sjukhus efter en stroke Metod: Kvalitativ litteraturstudie med en induktiv ansats. Resultat: Nio vetenskapliga artiklar användes i resultatet. I resultatet framkom det tre huvudkategorier och sju underkategorier. Huvudkategorierna beskriver Upplevelser av kroppslig omvårdnad, Upplevelser av vårdrelationen och Upplevelser av delaktigheten. De tre huvudkategorierna tar upp både positiva och negativa upplevelser av omvårdnaden ur ett patientperspektiv. Slutsats: Ur resultatet av de inkluderade vetenskapliga artiklar påvisas det att strokepatienterna upplevde en brist i flertalet olika aspekter. De erfor brist på information, kommunikation med vårdpersonal samt delaktighet. Däremot framkommer det i resultatet att patienterna hade positiva upplevelser av stöd i att återfå kroppsliga funktioner samt när sjuksköterskan lyssnade och försökte anpassa kommunikationen för att patienten skulle förstå. Denna studie har således gett inblick i vilka brister som finns gällande omvårdnad av strokepatienter på sjukhus och väckt tankar om hur denna problematik potentiellt ska kunna lösas.

Introduktion/bakgrund: Personer som drabbas av afasi efter stroke upplever individuella svårigheter. Symtom på afasi delas in i fyra områden utifrån funktionsnedsättning: verbalt uttryck, hörsel, läsförståelse och skrift. Sjuksköterskans kompetens inom kommunikation har en central betydelse då en fungerande kommunikation har en viktig roll utifrån en personcentrerad vård. Det är viktigt att sjuksköterskan utför vården i samspel med patienten, ger utrymme för förståelse samt förmedlar information som förstås av patienten. Syfte: Syftet med denna litteraturstudie var att beskriva vad som främjar sjuksköterskans kommunikation med patienter som drabbats av afasi efter stroke. Metod: En litteraturstudie utförd metodiskt enligt Polit & Becks (2017) nio steg. Databaserna CINAHL, PubMed och PsycInfo användes utifrån syftet. Resultatet som sammanställdes baserades på nio artiklar. Fyra kvalitativa, två kvantitativa och tre med mixad metod. Resultat: Vad som främjar sjuksköterskans kommunikation är: utbildning och erfarenhet, verbala och icke-verbala kommunikationsmetoder och visuella kommunikationsstöd. Slutsats: Det finns möjligheter att främja sjuksköterskans kommunikation med patienter som drabbats av afasi efter en stroke. Utbildning, erfarenhet och användning av kommunikationsmetoder samt kommunikationsstöd har stor påverkan på kommunikationen i sjuksköterskans arbete.

Objective: To perform kinematic and kinetic analyses on the static standing and ambulation in subjects after stroke with and without wearing a 5-degree lateral-wedged insole. Design: Ten hemiparetic individuals with unilateral stroke were recruited. Participants performed quiet stance and ambulation with no insole wedge, paretic side wedged, and nonparetic side wedged in a random order. The vertical ground reaction force and temporal-spatial parameters of gait were measured. Symmetry index was also calculated. Results: During quiet stance, the symmetry index of weight bearing improved significantly with nonparetic side-wedged (P < 0.017), but not with paretic side-wedged insoles. During ambulation, the symmetry indices of kinematic and kinetic measurements in the frontal plane were not significantly different among the three conditions. However, the contralateral knee abductor moment was significantly (P < 0.05) less than that of the nonparetic limb during nonparetic side-wedged ambulation. The ipsilateral hip and knee abductor moments were significantly (P < 0.05) less than the nonparetic limb during paretic side-wedged ambulation. Conclusions: Application of nonparetic side wedge insole can improve stance symmetry and tends to reduce the paretic knee abductor load during ambulation. The effects of paretic side-wedged insole are different. The present results provide guidelines for the placement of wedges in the shoes of individuals after stroke.

The goal of antibiotic stewardship is to improve antibiotic use, often by reducing unnecessary treatment. Bedside dysphagia screening tools help identify patients at high risk of aspiration following stroke. Presence of dysphagia does not indicate a need for antibiotic treatment. Therefore, this retrospective, cohort study was developed to evaluate the association of dysphagia and antibiotic prescribing following stroke. There were 117 patients included. Patients were placed into 2 cohorts based on the results of the dysphagia screening, with 55 patients positive for dysphagia and 62 patients negative for dysphagia. Patients with dysphagia tended to be older, had higher National Institutes of Health stroke scores, and lower renal function. Patients with dysphagia were prescribed more empiric antibiotics than those without dysphagia (18.2% vs. 3.2%, p = 0.01). This resulted in 53 antibiotic days of therapy in the dysphagia cohort compared to 19 antibiotic days of therapy in the no dysphagia cohort (p = 0.1). No patients later developed pneumonia and only one patient was started antibiotics after 48 h. Two cases of Clostridioides difficile were reported. Both patients were in the dysphagia cohort and received antibiotics. Multivariable logistic regression demonstrated that positive chest x-ray findings and failed dysphagia screen were independent conditions associated with initiating antibiotics. These findings indicate that antibiotic use was higher in patients following stroke with a positive dysphagia screen. Close monitoring of stroke patients, particularly when positive for dysphagia, might be an under-recognized antibiotic stewardship opportunity.

Myocardial infarction, stroke, and sepsis trigger systemic inflammation and organism-wide complications that are difficult to manage. Here, we examined the contribution of macrophages residing in vital organs to the systemic response after these injuries. We generated a comprehensive catalog of changes in macrophage number, origin, and gene expression in the heart, brain, liver, kidney, and lung of mice with myocardial infarction, stroke, or sepsis. Predominantly fueled by heightened local proliferation, tissue macrophage numbers increased systemically. Macrophages in the same organ responded similarly to different injuries by altering expression of tissue-specific gene sets. Preceding myocardial infarction improved survival of subsequent pneumonia due to enhanced bacterial clearance, which was caused by IFNɣ priming of alveolar macrophages. Conversely, EGF receptor signaling in macrophages exacerbated inflammatory lung injury. Our data suggest that local injury activates macrophages in remote organs and that targeting macrophages could improve resilience against systemic complications following myocardial infarction, stroke, and sepsis. Hoyer, Naxerova, et al. generate a comprehensive catalog of changes in macrophage number, origin, and gene expression in the heart, brain, liver, kidney, and lung of mice with myocardial infarction, stroke, or sepsis. They find that local injury activates macrophages in remote organs and that these adaptations were damaging or protective in different settings.

Objective: Several studies have demonstrated that end-stage renal disease (ESRD) patients on dialysis are at higher risk for cerebrovascular events, especially those on hemodialysis. However, the risk of stroke in patients on peritoneal dialysis (PD) compared to those on hemodialysis (HD) remains unclear. We performed this meta-analysis to assess the risks of stroke in ESRD patients on PD compared to HD. Methods: A systematic review was conducted using MEDLINE, EMBASE, Cochrane databases from inception through January 2018 to identify studies that evaluated the risks of stroke (all types of stroke, ischemic stroke or hemorrhagic stroke) in ESRD patients on different dialysis modalities. Effect estimates from the individual study were extracted and combined using random-effect, generic inverse variance method of DerSimonian and Laird. Results: Fifteen cohort studies with a total of 1 289 572 ESRD patients (over 1 140 942 on HD and 122 534 on PD) were enrolled. Compared with HD, PD was associated with a significantly decreased risk of hemorrhagic stroke with pooled OR of 0.84 (95% CI: 0.76-0.92). However, there were no differences in risks of all types of stroke or ischemic stroke in those on PD compared to HD with pooled ORs of 1.06 (95% CI: 0.91-1.22) and 1.01 (95% CI: 0.80-1.18,), respectively. Conclusions: PD status is associated with 16% lower risk of hemorrhagic stroke compared to HD, but the risks of all types of stroke and hemorrhagic stroke are not statistically different in PD patients when compared to HD patients.

Beim ischämischen Schlaganfall führt ein thrombotischer Verschluss von gehirnversorgenden Arterien zu einer akuten Durchblutungsstörung, mit der Folge von neurologischen Defiziten. Primäres Therapieziel ist es, diese Blutgerinnsel aufzulösen, um die Sauerstoffversorgung des Gehirns wiederherzustellen und den ischämischen Hirnschaden zu begrenzen. Dazu stehen die intravenösen Thrombolyse mit rt-PA (rekombinanter Gewebe-Plasminogen-Aktivator) sowie die endovaskuläre mechanische Thrombektomie zur Verfügung. Häufig kann ein Schlaganfall, trotz erfolgreicher Rekanalisation der Gefäße, zu einer weiteren Größenzunahme des Infarktes und neurologischen Defiziten bei den Patienten führen. Diese Größenzunahme beruht zum einen auf einem sich entwickelnden Hirnödem und zum anderen auf entzündlichen Prozessen. Zahlreiche Hinweise deuten darauf hin, dass der Schlaganfall ein Zusammenspiel aus thrombotischen und entzündlichen Ereignissen ist, ein Phänomen, das als Thromboinflammation bezeichnet wird. Aufgrund der begrenzten Behandlungsmöglichkeiten ist die Entwicklung neuer Therapieansätze für den ischämischen Schlaganfall besonders wichtig. Agaphelin und Ixolaris sind Proteine aus den Speicheldrüsen von Hämatophagen, für welche in früheren Studien eine starke antithrombotische Wirkung bei gleichzeitig geringem Blutungsrisiko nachgewiesen wurde. Diese möglichen antithrombotischen Effekte wurden in dieser Studie im Hinblick auf ihre Wirksamkeit und Sicherheit im Mausmodell der zerebralen Ischämie untersucht. Die Behandlung der Mäuse mit Agaphelin 1 Stunde nach transienter Okklusion der Arteria cerebri media (tMCAO) führte zu kleineren Schlaganfallvolumina und geringeren neurologischen Defiziten an Tag 1 nach dem Schlaganfall. Die Mortalität der Mäuse war bis Tag 7 deutlich gesunken. Aus klinischer Sicht ist ebenfalls relevant, dass der starke antithrombotische Effekt von Agaphelin im Mausmodell nicht mit einem erhöhten Risiko für intrazerebrale Blutungen einherging. Diesem protektiven Effekt von Agaphelin lagen eine verminderte intrazerebrale Thrombusbildung, eine abgeschwächte Entzündungsantwort und eine Stabilisierung der Blut-Hirn-Schranke sowie eine Reduzierung der Apoptose zugrunde. Nach der Gabe von Ixolaris 1 Stunde nach tMCAO waren zwar signifikant geringere Infarktgrößen messbar, diese führten allerdings nicht zu einer Verbesserung der neurologischen Defizite. Zudem verursachte die Gabe von Ixolaris schon 24 Stunden nach tMCAO erhebliche intrazerebrale Blutungen und auch die Mortalität der Mäuse war zu diesem Zeitpunkt bereits erhöht. Aufgrund dieser massiven Nebenwirkungen scheint Ixolaris kein geeigneter Kandidat für eine humane Anwendung zu sein. Bei Agaphelin hingegen könnte es sich um einen vielversprechenden Kandidaten für die Behandlung des ischämischen Schlaganfalls handeln. Vor einer möglichen Testung von Agaphelin in klinischen Studien, sind weitere translationale Untersuchungen notwendig, um ein noch präziseres Verständnis für die Wirksamkeit und Sicherheit von Agaphelin zu gewinnen. Insgesamt stellt die Hemmung thromboinflammatorischer Prozesse, ohne eine Erhöhung der Blutungskomplikationen, eine vielversprechende Option zur Behandlung des ischämischen Schlaganfalls dar. / Thrombotic occlusion of cerebral vessels is an important process in pathogenesis of ischemic stroke resulting in lack of blood supply of the brain and neurological deficits. In order to restore the oxygenation of the brain and to limit brain injury, recanalization of the occluded vessels is the therapeutic main goal of stroke treatment. So far, the only proven pharmacological intervention for thrombolysis is the recombinant tissue-type plasminogen activator. For recanalization of larger arteries endovascular thrombectomy was established as a mechanic intervention. Nevertheless, despite successful recanalization ischemic brain damage and neurological deficits evolve. Increased size of infarct lesions develop due to brain edema and inflammatory processes. Moreover, there is evidence that inflammation and thrombosis are linked, which has led to the concept of thromboinflammation. Due to the limited treatment strategies in stroke management, the development of new therapeutic approaches for ischemic stroke is particularly important. Recent studies have shown that the hematophagous salivary gland proteins Agaphelin and Ixolaris exhibit multiple antithrombotic effects without promoting a risk of bleeding. To investigate the potentially safe antithrombotic effects, Agaphelin and Ixolaris were tested in a mouse model of transient middle cerebral artery occlusion (tMCAO). Treatment of mice with Agaphelin 1 hour after tMCAO resulted in smaller infarct volumes and an improved neurological function on day one after stroke. Up to seven days after stroke the mortality rate was significantly reduced. This protective effect was due to reduced local thrombus formation, a reduced inflammatory response and less severe blood-brain-barrier damage as well as reduced apoptosis. Moreover, it is important to mention, that the strong protective effect of Agaphelin was not linked to an increased risk of intracerebral bleeding. Treatment of mice with Ixolaris one hour after tMCAO leads to significantly smaller infarct sizes. However, neurologic deficits did not improve after treatment with Ixolaris. Furthermore, risk of intracerebral bleeding and mortality rates were significantly increased 24 hours after treatment with Ixolaris. Due to these severe side effects, Ixolaris does not seem to be an appropriate candidate for human therapy. Nevertheless, Agaphelin appears to be a promising component for ischemic stroke treatment, but further translational studies should be performed before testing Agaphelin in clinical stroke trials. Overall, the inhibition of thromboinflammatory effects without increased bleeding reflects a promising option for successful ischemic stroke treatment.

No description available.