Sammanfattning Denna uppsats bygger på två teman; det ena temat är flerspråkighet med fokus på translanguaging (att använda flera språk i undervisningen) och det andra temat är kopplat till specialpedagogik där flerspråkiga elever i läs- och skrivsvårigheter står i fokus. Studiens övergripande syfte är att undersöka om principerna om social rättvisa samt social praktik tillämpas i två olika klassrum inom ramen för tvåspråkig undervisning, samt undersöka om lärare anser translanguaging vara en behjälplig metod för flerspråkiga elever i läs- och skrivsvårigheter. Studien använder sig av flera metoder, strukturerad observation kombinerat med fältanteckningar samt semistrukturerade intervjuer. Materialet består av observationsanteckningar och fältanteckningar från två lektioner, samt av enskilda intervjuer med två lärare. Dessa lärarintervjuer är delade i två delar med fokus dels på det språkliga och dels på det specialpedagogiska, därmed innehåller datamaterialet fyra intervjuer. Datamaterialet analyseras utifrån forskningsfrågorna och i analysen används Garcías principer om framgångsrik flerspråkig undervisning. Resultaten visar att translanguaging förekommer i olika utsträckning i dessa klassrum och att metoden tillämpas på olika sätt. Lärarnas attityder till translanguaging speglar observationerna och två olika synsätt går att urskilja. I det ena klassrummet ses användning av flera språk som något naturligt, i det andra dominerar en enspråkighetsnorm samtidigt som mer kunskap kring flerspråkiga elevers språkinlärning efterlyses. Translanguaging som en extra anpassning för flerspråkiga elever i läs- och skrivsvårigheter ses som naturligt av den ena läraren, medan den andra läraren efterlyser mer fakta kring huruvida undervisning i och på flera språk hjälper eller stjälper dessa elever. Dessa resultat visar på ett samband mellan lärares attityd till flerspråkighet och till huruvida flerspråkighet ses som en resurs eller inte.

Statistik från Skolverket (Skolverket 2023a, s. 12) visar att barn i årskurs 4 till 6 i hög grad slutar på fritidshemmen. Syftet med denna studie har varit att synliggöra och analysera vilka faktorer som ligger bakom att barn i årskurs 4 och årskurs 5 stannar eller slutar på fritidshemmet ur barnens perspektiv samt att ta reda på hur barnen i årskurs 4 och årskurs 5 ser på sin fritid. Studien har gjorts utifrån frågeställningarna: Varför stannar barn i årskurs 4 och årskurs 5 på fritidshemmet? Varför slutar barn i årskurs 4 och årskurs 5 på fritidshemmet? Hur ser barn i årskurs 4 och årskurs 5 på sin fritid? Empirin har samlats in genom kvalitativa barnintervjuer i fokusgrupper: en kategori av grupper som går kvar på fritids och en kategori av grupper som har slutat på fritids.Som stöd för analysen har ett barndomssociologiskt perspektiv använts.Studiens resultat visar att flera olika faktorer påverkar att barnen stannar eller slutar på fritidshemmet. Den främsta faktorn att barnen stannar på fritidshemmet är betydelsen av kompisarna liksom att kompisarna även är främsta faktorn till att man slutar. Barnen strävar efter att befinna sig på samma arena som deras kompisar befinner sig. Många barn lyfter också ett mognadsperspektiv till att stanna eller sluta och hemnyckeln är en statussymbol. Kompisarna samt att barnen ges inflytande är det som är det viktigaste för att barnen ska få en meningsfull fritid på fritidshemmet, vilket i sin tur gör att de stannar. Barnens fritidsintressen riktas allt mer utanför fritidshemmets väggar när de går i åk 4 - åk 5. Olika organiserade fritidsaktiviteter liksom behov som fritidshemmet inte kan tillmötesgå ligger till grund till att många barn är på fritidshemmet kortare tid eller att de slutar på fritidshemmet.