Alla kan vi lära oss något, frågan är bara vilka möjligheter och tillfällenvi får i livet och hur vi tar tillvara på dem. Detta något är en process som börjarnär vi föds och slutar när vi dör. Det vill säga ett livslångt lärande. Nu är det ju såatt allt man kommer över i kunskapsväg inte alltid stämmer överens med denkultur och det samhälle man lever i och då finns möjligheten till att begå felaktigabeslut och handlingar. Hur kan man då veta vad som är rätt och fel? Till en börjanär familjen det incitament som ligger närmast till hands. De som växer upp i entrygg och kärleksfull familj där normer och regler väl stämmer överens med detsamhälle de lever i, har större möjlighet att socialiseras rätt. Det vill säga om alltannat också hamnar rätt. Skolan och kompisarna är av stor betydelse förungdomarnas utveckling av kriminella beteenden. Om skolan och kompisarna tillstörsta och övervägande del håller sig till gängse normer så är detta ett braincitament i ungdomarnas tillvaro. Detta var också resultatet av minundersökning, tillsammans med den egna attityden. Resultaten belyser ocksåvikten av den så kallade föräldrakontrollen och dess betydelse. Har elevenföräldrar som bryr sig blev resultatet mindre brottslighet.

Denna studie syftat till att bidra med förståelse för hur personal på fritidshem kan arbeta för att bidra i relationsarbetet mellan elever. För att göra detta har fem kvalitativa intervjuer genomförts med pedagoger som arbetar på fritidhem. Utgångspunkter är Gergens (2009) teori om relationer som ständigt närvarande villkor för vår existens, samt Ihrskogs (2006) forskning om barns skilda relationsformer: vänner, kamrater och kompisar. Utifrån dessa begrepp behandlar studien pedagogernas syn på barns relationer, sitt uppdrag och sitt arbetssätt, med barns relationer i allmänhet och med barn i kompisbrist i synnerhet. Informanterna identifierade dessa tre relationskategorier i sina verksamheter och lyfte tankar på hur faktorer som kontext, förtrogenhet och roller påverkade hur dessa relationsformer tar form på fritidshemmet. Det fanns skilda uppfattningar om hur dessa förhåller sig till fritidshemmets uppdrag. En uppfattning var att arbete kamratrelationer var en del av uppdraget, medan vänner och kompisar låg utanför. En annan uppfattning var att barn har olika sociala behov och att dessa ingår i uppdraget, oavsett vilka relationer de inbegriper. Slutligen kartläggs de strategier fritidshemspersonalen menar sig använda för att främja barns relationsarbete. Grunduppfattningen av barns relationer och fritidshemmets uppdrag påverkar hur pedagogerna förhåller sig till de olika arbetssätten.

Kommunikation är ett socialt samspel som sker i relationen mellan två eller flera personer. I skolan kan det handla om relationer mellan vuxna och elever eller mellan elever inbördes. Det har visat sig att elever med intellektuella funktionsnedsättningar ofta har mer samspel med vuxna, vertikala relationer, än med kompisar i deras egen ålder, horisontella relationer. Syftet med studien är att följa ett arbetslags process att utveckla elevernas horisontella relationer med varandra för att öka kunskapen om sådan kommunikation, som äger rum där elever med intellektuell funktionsnedsättning är aktörer. Frågeställningarna gäller synen på relationerna, hur interaktionen uppfattas samt hur samspelet skiljer sig åt i olika relationer. Ett relationellt perspektiv har använts som en teoretisk grund. De centrala delarna i det relationella perspektivet är relationen i dess omgivning och hur den sociala interaktionen mellan parterna skapas och utvecklas. Relationerna stöts och blötts med varandra i skapandeprocessen och på det sättet ges möjligheten till att utvecklas i relationerna. Undersökningen har en kvalitativ ansats och inspireras av interventionsstudiers karaktär och det empiriska materialet har utgjorts av intervjuer av ett arbetslag där eleverna läser träningsskolans ämnesområden. Resultatet visar att arbetslagets syn på vertikala och horisontella relationer kan innefatta många olika former av kommunikation beroende på vilka förutsättningar och behov eleverna har. Det finns inte bara ett sätt att kommunicera med elever i grundsärskolan inriktning träningsskolan eftersom de har olika förutsättningar och behov av att kommunicera. Svårigheterna för eleverna kan vara att de inte har samma förutsättningar för att skapa ett samspel som elever utan intellektuella funktionsnedsättningar. Att skapa horisontella relationer är inget som man åstadkommer över en natt och det måste få ta tid för att en utveckling ska komma till stånd.

<p><strong>Sammanfattning</strong></p><p>Elitaktiva idrottskvinnor och män står inför ständiga beslut. Att få ängna sig åt sitt intresse på heltid är få förunnat och att få livet att dagligen gå ihop är stundtals en svår balans. Hur hinner elitaktiva med att kombinera sin elitsatsning framgångsrikt samtidigt som de kan umgås med sina vänner?</p><p> </p><p>Syftet var att undersöka hur elitaktiva upplever och hanterar relationen mellan en idrottssatsning och socialt umgänge.</p><p> </p><p><strong>Frågeställning:</strong></p><p>·         Hur kan relationsfrågor mellan elitidrottssatsningen och kompiskretsen beskrivas?</p><p>·         Hur hanterar de elitaktiva dessa relationsfrågor?</p><p> </p><p><strong>Metod</strong></p><p>Intervjuerna genomfördes på hösten 2008 med tre kvinnor och fyra män, samtliga landslags-aktiva. Deras ålder var 21 till 32 år, medel 24 år. Även två provintervjuer genomfördes. De aktiva kom från tre olika konditions och uthållighetsidrotter och har varit elitaktiva mellan tre till sju år. Samtliga aktiva valdes ut till intervju genom rekommendationer från andra aktiva. Författaren ställde 16 på förhand nedskrivna frågor, samt 10 till 30 följdfrågor beroende på den aktives svar. Intervjuerna var mellan 30 till 70 minuter långa och spelades in på en minidisk. Sammanlagt blev intervjuerna 48 sidor empiriskt nedskrivet material.</p><p> </p><p><strong>Resultat</strong></p><p>Ingen av de aktiva upplevde något problem med sin elitsatsnig och kompisarna. De beskrev olika typer av stress som kom upp i samband med deras idrott men det var mer relaterat till deras prestation och kapacitet än deras vänner. Samtliga aktiva beskriver hur planering och prioritering är avgörande för deras prestation.</p><p> </p><p><strong>Slutsats</strong></p><p>Slutsatsen blir att de sju intervjuade inte upplever något problem med sin elitidrottssatning kontra umgås med kompiskretsen. De aktiva framhåller planering som en nyckel till deras framgång. Detta får även stöd från forskning att prioritera och planera sin tid vilket kan göra att det inte behöver upplevas som ett problem. Intressen kan dock komma i konflikt, men genom planering hinner de aktiva även med att till exempel dricka en öl med sina vänner.</p>

Sammanfattning Elitaktiva idrottskvinnor och män står inför ständiga beslut. Att få ängna sig åt sitt intresse på heltid är få förunnat och att få livet att dagligen gå ihop är stundtals en svår balans. Hur hinner elitaktiva med att kombinera sin elitsatsning framgångsrikt samtidigt som de kan umgås med sina vänner?   Syftet var att undersöka hur elitaktiva upplever och hanterar relationen mellan en idrottssatsning och socialt umgänge.   Frågeställning: ·         Hur kan relationsfrågor mellan elitidrottssatsningen och kompiskretsen beskrivas? ·         Hur hanterar de elitaktiva dessa relationsfrågor?   Metod Intervjuerna genomfördes på hösten 2008 med tre kvinnor och fyra män, samtliga landslags-aktiva. Deras ålder var 21 till 32 år, medel 24 år. Även två provintervjuer genomfördes. De aktiva kom från tre olika konditions och uthållighetsidrotter och har varit elitaktiva mellan tre till sju år. Samtliga aktiva valdes ut till intervju genom rekommendationer från andra aktiva. Författaren ställde 16 på förhand nedskrivna frågor, samt 10 till 30 följdfrågor beroende på den aktives svar. Intervjuerna var mellan 30 till 70 minuter långa och spelades in på en minidisk. Sammanlagt blev intervjuerna 48 sidor empiriskt nedskrivet material.   Resultat Ingen av de aktiva upplevde något problem med sin elitsatsnig och kompisarna. De beskrev olika typer av stress som kom upp i samband med deras idrott men det var mer relaterat till deras prestation och kapacitet än deras vänner. Samtliga aktiva beskriver hur planering och prioritering är avgörande för deras prestation.   Slutsats Slutsatsen blir att de sju intervjuade inte upplever något problem med sin elitidrottssatning kontra umgås med kompiskretsen. De aktiva framhåller planering som en nyckel till deras framgång. Detta får även stöd från forskning att prioritera och planera sin tid vilket kan göra att det inte behöver upplevas som ett problem. Intressen kan dock komma i konflikt, men genom planering hinner de aktiva även med att till exempel dricka en öl med sina vänner.

Bakgrund:Studien handlar om barns relationsskapande i skolmiljö. Hur man som barn gör för att knytanya kontakter, bibehåller, och livnär dem. Att man trots olikheter och svårigheter gör allt för att inte förlora sin kompis, samt att den sanna definitionen av vänskap diskuteras, reflekteras, och blir sedd ur ett barns perspektiv.Syftet :Syftet med studien är att undersöka hur barn samspelar ihop med jämnåriga, hur de går tillväga för att behålla sina befintliga relationer, samt hur de skapar nya relationer.Metod:Då samma företeelse sedd ur olika perspektiv skulle kunna utgöra ett mer tillförlitligtresultat och på sätt förstärka dess validitet, så valde vi en kvalitativ metod för att på så sätt nyttja både intervju och observation.Resultat:Det informationsflöde som utvanns ifrån studien påvisade ett minst sagt slående resultat.För trots ett tämligen olikt tänk mellan killar och tjejer, så strävade de ändå efter samma mål. Dilemmat i klassen var sålunda inte vad de ville uppnå, utan snarare hur de skulle kunna uppnå det. Barnen berättade öppenhjärtigt att de ville vara sams och bemötas med respekt ifrån så väl vuxna som barn, men att det ibland kunde inträffa missförstånd och dylika komplikationer. / Program: Lärarutbildningen

Denna uppsats söker hur ungdomar som befinner sig i behandling har upplevt sin skolgång. Sju kvalitativa intervjuer med ungdomar som befinner sig i eller har avslutat sin behandling för droger och/eller kriminalitet utgör grunden för uppsatsen. Metoden som valts är fenomenologi för att kunna fånga essensen i ungdomarnas berättelser. Den tidigare forskningen visade att ungdomar som använder sig av droger är benägna till att avsluta sin skolgång i förtid. Genom intervjuerna har fem olika teman kunnat urskiljas: upplevelse, närvaro, intresse av att inhämta kunskap, rollen i skolan och förmågan att hålla sig till skolans regler. Dessa teman utgjorde tillsammans en essens: Den sociala skolan. Det som framkommer genom intervjuerna har sedan diskuterats och kopplats till tidigare forskning samt de valda teorierna, socialisationsprocessen och kontrollteorin.

<p>Syftet med denna studie är att beskriva och analysera ungdomarnas erfarenheter av och föreställningar om delaktighet i gemenskapsgrupper i skolan. I denna studie har elever i årskurs nio intervjuats och materialet har analyserats utifrån Bourdieus teoretiska modell om det sociala rummet. I min analys av materialet fann jag fyra kategorier. Dessa var gemenskap, vänskap, delaktighet i gemenskapen och ledande positioner i skolan och i kompisgruppen. Med hjälp av dessa kategorier har jag kommit fram till att ungdomarna upplever två varianter av gemenskap, klassgemenskap och vänskapsgemenskap. Det som karaktäriserar gemenskap vare sig det handlar om klassgemenskap eller vänskapsgemenskap är att individerna i gruppen strävar efter att vara lika varandra på olika sätt som att ha lika intressen, mål, normer och värderingar. Detta reflekteras även när ungdomarna beskriver vänskap. Ungdomarna beskriver att deras val av kamrater görs utifrån intressen och personliga egenskaper vilket jag uppfattar som att individernas habitus bör överensstämma med varandras för att bli delaktig i gemenskapen. Detta återkommer också ungdomarna till när de talar om inkludering och exkludering. Gemensamma intressen, mål, normer och värderingar inkluderar individer in i gemenskapen och exkludering sker när individen inte uppfattas dela dessa med den övriga gruppen. Eftersom gemenskap uppstår via likheter blir den som inte liknar sig med de andra olik och riskera därmed att bli exkluderad från gemenskapen. Vidare anser ungdomarna att den enskilda individens delaktighet i klassen påverkas av de ungdomar som har en ledande position. För att inte bli bortglömd eller att hamna i bakgrunden anser ungdomarna att det är viktigt att våga visa sig och ta plats. Genom att uttrycka sina åsikter och att våga ta plats kan individen visa vem de är och synliggör för de andra sitt kapital och habitus och därmed avgörs det om individen har det som krävs för att bli inkluderad i gruppen.</p>

<p>Människor verkar tro att de är vanliga och som alla andra, men är det verkligen så eller tillskriver vi andra våra egna beteenden? Syftet med denna studie var att undersöka om det fanns ett samband i hur ungdomar projicerar sitt normbrytande beteende och hur de uppfattar sina kamrater. Människor tenderar att tro att andra reagerar på samma sätt som de själva gör, och därmed se sitt eget beteende som det typiska. För att undersöka projektionen användes en enkätstudie som ungdomar på en högstadieskola fick besvara. I enkäten skulle eleverna uppskatta sitt eget beteende och sina kompisars beteenden. Resultaten visar att ungdomar tenderade att projicera sitt eget normbrytande beteende på sina kompisar men att de inte var speciellt lika varandra i detta beteende.</p> / <p>People tend to see their own behaviour as relatively common, is it really like that or do we prescribe others our own behaviours? This study examined correlations between adolescents´ perception and their peers´ reports of delinquent behaviour. People tend to imagine that everyone responds the way they do and they tend to see their own behaviour as typical. To examine the projection a survey was handed out to students in a junior high school. The survey contained questions about the students’ own behaviour and their friends’ behaviour. Findings revealed that adolescents´ tended to project their own delinquent behaviours on their peers although they were not particularly alike.</p>

Människor verkar tro att de är vanliga och som alla andra, men är det verkligen så eller tillskriver vi andra våra egna beteenden? Syftet med denna studie var att undersöka om det fanns ett samband i hur ungdomar projicerar sitt normbrytande beteende och hur de uppfattar sina kamrater. Människor tenderar att tro att andra reagerar på samma sätt som de själva gör, och därmed se sitt eget beteende som det typiska. För att undersöka projektionen användes en enkätstudie som ungdomar på en högstadieskola fick besvara. I enkäten skulle eleverna uppskatta sitt eget beteende och sina kompisars beteenden. Resultaten visar att ungdomar tenderade att projicera sitt eget normbrytande beteende på sina kompisar men att de inte var speciellt lika varandra i detta beteende. / People tend to see their own behaviour as relatively common, is it really like that or do we prescribe others our own behaviours? This study examined correlations between adolescents´ perception and their peers´ reports of delinquent behaviour. People tend to imagine that everyone responds the way they do and they tend to see their own behaviour as typical. To examine the projection a survey was handed out to students in a junior high school. The survey contained questions about the students’ own behaviour and their friends’ behaviour. Findings revealed that adolescents´ tended to project their own delinquent behaviours on their peers although they were not particularly alike.