Studien handlar om förklaringar av förändring hos några av de forskare med historiematerialistiska inslag som hade en framträdande roll på 1970- och 1980-talen. Övergången från feodalism till kapitalism och industriarbetarens roll i arbetsprocessen var två fält som var på tapeten under denna period, som kan härledas ur den radikala 68-rörelsen. Med sociologen Piotr Sztompkas systemmodell som teoretisk ram undersöktes Christer Winbergs, Maths Isacsons, Anders Floréns, Lars Olssons och Lars Ekdahls avhandlingar samt ett verk av Alf Johansson. Syftet var att utforska de teoretiska utgångspunkterna och slutsatserna i alstren. Svar söktes på vilka drivkrafter författarna anger till förändringarna i sitt material; var i systemet på mikro-, meso- eller makronivå dessa förändringar inträffar; och vad förändringarna leder till. Metoden kan kallas idéanalytisk. Feodalismen och kapitalismen transformeras (övergår till ett annat system, eller med Marx ord: socio-ekonomisk formation) respektive reproduceras extensivt i källmaterialet. Detta utifrån Sztompka. Drivkrafter till förändringarna anges vara överskottsproduktion, ökad efterfrågan på marknader, strävan efter kapitalackumulation (på grund av konkurrens på just marknaden), statliga angelägenheter, geografin och arbetarnas försörjningsbehov. Förändringarna äger rum i systemets sammansättning (såsom folkökningar, rekrytering av okvalificerad arbetskraft och uppkomsten av "halvlärda" arbetare), struktur (i form av differentiering av producenter och hierarkisk arbetsdelning), funktioner (främst gruppers eller klassers förhållande till produktionsmedlen och arbetarnas roll i arbetsprocessen) och gränser (såsom nya yrkestitlar, hopsättningen av nya ekonomiska grupper och igen de "halvlärda" arbetarnas uppkomst), i relationerna mellan eventuella subsystem (till exempel mellan såg och brädgård, sätteri och tryckeri eller kontors- och produktionsavdelningar) och i omgivningen utanför systemet (såsom årstidernas växling, nyodling och, åtminstone om mikroperspektiv gäller, ökad efterfrågan på marknader och arbetares försörjningsbehov). Den övergripande slutsatsen är att systemmodellen kan organisera förklaringar av historisk förändring schematiskt även när utgångspunkterna är något heterogena. Operationaliseringen kräver dock ytterligare arbete. Att använda Sztompka som styrmedel på ett otryckt källmaterial är ingen omöjlighet. Uppsatsen är en ingång till historiografin ämnad att bygga vidare på. / I sammanfattningen på sidan 34, rad 13–15, fattas ett steg i en slutledning. Meningen om Floréns studie av Jäders bruk är därför struken i abstractet ovan.

Studien handlar om förklaringar av förändring hos några av de forskare med historiematerialistiska inslag som hade en framträdande roll på 1970- och 1980-talen. Övergången från feodalism till kapitalism och industriarbetarens roll i arbetsprocessen var två fält som var på tapeten under denna period, som kan härledas ur den radikala 68-rörelsen. Med sociologen Piotr Sztompkas systemmodell som teoretisk ram undersöktes Christer Winbergs, Maths Isacsons, Anders Floréns, Lars Olssons och Lars Ekdahls avhandlingar samt ett verk av Alf Johansson. Syftet var att utforska de teoretiska utgångspunkterna och slutsatserna i alstren. Svar söktes på vilka drivkrafter författarna anger till förändringarna i sitt material; var i systemet på mikro-, meso- eller makronivå dessa förändringar inträffar; och vad förändringarna leder till. Metoden kan kallas idéanalytisk. Feodalismen och kapitalismen transformeras (övergår till ett annat system, eller med Marx ord: socio-ekonomisk formation) respektive reproduceras extensivt i källmaterialet. Detta utifrån Sztompka. Drivkrafter till förändringarna anges vara överskottsproduktion, ökad efterfrågan på marknader, strävan efter kapitalackumulation (på grund av konkurrens på just marknaden), statliga angelägenheter, geografin och arbetarnas försörjningsbehov. Förändringarna äger rum i systemets sammansättning (såsom folkökningar, rekrytering av okvalificerad arbetskraft och uppkomsten av "halvlärda" arbetare), struktur (i form av differentiering av producenter och hierarkisk arbetsdelning), funktioner (främst gruppers eller klassers förhållande till produktionsmedlen och arbetarnas roll i arbetsprocessen) och gränser (såsom nya yrkestitlar, hopsättningen av nya ekonomiska grupper och igen de "halvlärda" arbetarnas uppkomst), i relationerna mellan eventuella subsystem (till exempel mellan såg och brädgård, sätteri och tryckeri eller kontors- och produktionsavdelningar) och i omgivningen utanför systemet (såsom årstidernas växling, nyodling och, åtminstone om mikroperspektiv gäller, ökad efterfrågan på marknader och arbetares försörjningsbehov). Den övergripande slutsatsen är att systemmodellen kan organisera förklaringar av historisk förändring schematiskt även när utgångspunkterna är något heterogena. Operationaliseringen kräver dock ytterligare arbete. Att använda Sztompka som styrmedel på ett otryckt källmaterial är ingen omöjlighet. Uppsatsen är en ingång till historiografin ämnad att bygga vidare på.

This study takes its starting point in a shift identified at the Teacher Institute of Drawing (Teckningslärarinstitutet - TI) within the Konstfack School of arts and crafts in Stockholm at the time of the wave of radicalism that took place in about 1968. Changes in the drawing instruction at TI have been examined through interviews with former students at the institute, student fanzines and archive materials relating to the restructuring of the Konstfack School during the 1960s. Here, it emerges that the curriculum previously focused largely on aspects of form in the mastery of tools used to produce images. After 1968, however, the drawing education became substantially more theoretical. It came to focus more on discussing pictures and images and understanding the societal functions of drawing, which were emphasized more than students’ own creative work. During the period studied, subject categories were also restructured, with new constellations arising and the boundaries between different media becoming more diffuse. Ingredients in these changes included photographic media, analyses of mass media and a critical questioning of an autonomous artistic domain. A disrupted balance in power relations at the school, with students questioning established norms, contributed to this new orientation.  In a creative process, accompanying the research, I have engaged in practices of picturemaking no longer included in the training at the current Department of Visual Arts and Sloyd Education at Konstfack, evolved from the former Teacher Institute of Drawing. This work could be described as a form of experimental archaeology, in which I have reflected on how practices might tread new paths when excluded from a previous context. I tested a method of free expression in painting and practised life drawing. I produced a large sculpture, to afford space for creating with physical materials. I also investigated drawing as a basis for other forms of pictorial expression, such as sculpture. The experience of this process enhanced my understanding, contributing an independent comment on the theoretical and historical investigation. The result is a monument in the form of an installation, constituting a tribute to the historical profession of drawing teacheresses. / Som utgångspunkt för studien har ett brott i undervisningen på Konstfacks Teckningslärarinstitut (TI) identifierats vid tiden för 68-vågen. Något som i förlängning kan antas ha påverkat kunskapsstyrning via undervisning i svenska statliga grundskolor och gymnasier. Baserat på intervjuer med före detta elever på Teckningslärarinstitutet, studenttidningar och arkivmaterial från 1960-talets omstruktureringar av utbildningen har förändringar i teckningsundervisningen undersökts. Här framkommer att den äldre undervisningen i stor utsträckning inriktades på formaspekter i behärskande av verktyg för bildframställning. Efter 1968 teoretiserades teckningsundervisningen kraftigt. Den fick en tydligare riktning mot tal om bilder och mot förståelse av teckningens sociala funktioner än mot elevers egna skapande. Under den undersökta perioden gjordes också omstruktureringar kring ämnesindelningar där nya konstellationer uppstod och uppdelningen mellan olika medier blev otydligare. Fotografiska medier, massmedieanalys och ifrågasättande av en autonom konstsfär hade del i teckningens förändring. Rubbad balans i skolans maktförhållanden med studenters ifrågasättande av det etablerade bidrog.   Som ett visuellt gestaltande spår till undersökningen har jag prövat bildskapande praktiker, vilka inte ingår i den nuvarande bildlärarutbildning som utvecklats ur dåtidens teckningslärarutbildning. Det gestaltande arbetet kan beskrivas som ett slags experimentell arkeologi. Här har jag reflekterat över hur praktiker kan ta nya vägar när de utesluts ur ett sammanhang. Jag prövade en metod för fritt skapande inom måleri och deltog regelbundet i modellteckning. För att låta praktiskt skapande i fysiskt material ta plats gjorde jag en stor skulptur. Teckning som grund för andra bilduttryck, såsom skulptur, undersöktes. Det gestaltande arbetet har gett en erfarenhetsbaserad ingång till förståelse och bidrar som fristående kommentar till den teoretiska undersökningen. Resultatet är en installation som ställdes ut under Konstfacks examensutställning. Installationen utgör ett monument över den historiska yrkesgruppen teckningslärarinnor.