Här presenteras ett ramverk för beslutsanalytisk metod baserad på principen om maximering av den förväntade nyttan gällande värdering av olika alternativ för åldersbedömning av ensamkommande inom asylprocessen. Med detta ramverk som utgångspunkt görs en jämförelse mellan ett antal metoder (mognad hos visdomstand, knäled och handled samt Rättsmedicinalverkets metod baserad på både visdomstand och knäled) för medicinsk åldersbedömning. Dessa metoder jämförs vidare med tre referensalternativ (i) lita på den ensamkommandes åldersuppgifter vilket i praktiken innebär att bedöma alla som barn, (ii) bedöma alla ensamkommande som vuxna och (iii) det absurda alternativet att singla slant för att avgöra vem som är barn eller vuxen. Det som behövs för beslutsanalysen är antaganden och/eller skattningar på åldersfördelningen av ensamkommande som åldersbedöms samt skattning för de olika metoderna på hur stor sannolikheten är att en person bedöms som vuxen givet den faktiska åldern. Vidare krävs en kvantifiering av nyttan för en felklassificering av en vuxen, då en felklassificering av ett barn antas ge lägst nytta och en korrekt klassificering antas ge högst nytta. Åldersfördelningen av ensamkommande som åldersbedöms antas här bestå av en kombination av två likformiga och kontinuerliga fördelningar, där intervallen är 15-18 år (barn) respektive 18-21 år (vuxna). Två nyttomodeller undersöks, en diskret som endast tar hänsyn till om individen är barn eller vuxen samt en kontinuerlig linjär nyttomodell som tar hänsyn till åldersskillnaden från 18-årsgränsen vid en felklassificering. De genomförda analyserna demonstrerar hur ramverket kan användas i praktiken. Givet de antaganden som gjorts är slutsatsen att det alternativ som ger högst förväntad nytta i stor utsträckning beror på prevalensen (andelen vuxna) tillsammans med hur nyttan för en felklassificerad vuxen värderas. Oavsett värdering, vid prevalens nära 0 bör alla bedömas som barn, för att när prevalensen ökar ersättas ersättas av en metod som i stor utsträckning klassificerar barn korrekt, när prevalensen ökar ytterligare ersättas av en metod som i större utsträckning klassificerar vuxna korrekt och slutligen när prevalensen är nära 1 bör alla bedömas som vuxna. / A framework for a decision analysis method that is based on the principle of maximization of the expected utility regarding alternatives of age assessment for unaccompanied asylum seekers is here presented. Using the framework, different methods (dental, knee joint, hand wrist and the method used by The National Board of Forensic Medicine (RMV) that combines the methods for dental och knee joint) for medical age assessment are compared. These methods are further compared with three benchmark alternatives, (i) to trust the age given by the unaccompanied asylum seeker which results that all are considered to be children, (ii) to consider all the unaccompanied asylum seekers as adults and (iii) the absurd alternative to flip a coin to decide who is a child or an adult. For the decision analysis, assumptions and/or estimates for the age distribution of the unaccompanied refugees are needed and estimates for the different methods regarding how probably it is to be considered an adult given the actual age. The outcome of a child that is incorrectly classified is assumed to give the lowest utility and a correct classification (both children and adult) is assumed to give the highest utility. The utility of the outcome of an adult that is incorrectly classified as a child needs to be quantified. The age distribution of unaccompanied refugee, considered for age assessment is here assumed to be a combination of two continuous uniform distributions, with the interval 15-18 years (child) and 18-21 years (adult). Two utility models are examined, a discrete model that only consider if the individual is a child or an adult and a continuously linear utility model that consider the age difference from 18 years given an incorrect classification. The analyzes carried out demonstrates how the framework can be used in practice. Given the assumptions that are made the conclusion is that the alternative that gives the highest expected utility depends on the prevalence (proportion of adults) together with the valuation of the utility for an incorrect classified adult. Regardless of the valuation, when the prevalence is close to 0 all should be considered to be children, when the prevalence increases should be replaced with a method that largely classifies children correct when the prevalence is further increased should be replaced with a method that largely classifies adults correct and finally, when the prevalence is close to 1 all should be considered as adults.

With the increase in unaccompanied children in 2015, it has become common to discuss the legal status of unaccompanied children. By the Swedish law persons under the age of 18 are considered to be minors and therefore have no ability to make decisions in personal matters with legally binding effects. A childs case does not always require the same seriousness as adult cases to be able to obtain a residence permit. This leads to at different asylum process for unaccompanied children who lack guardians upon arriving to Sweden. Various assessments are made for unaccompanied children that adults do not need to undergo for a residence permit. Through the legal dogmatic method, an analysis and report has been made in relation to the EU law, current Swedish laws and international commitments that affect unaccompanied childrens rights within Swedish legislation. The courts way of assessing grounds for protection, as well as how these are tried has been analyzed. The concept of unaccompanied children has been defined, but the focus on their rights in Sweden has also been reported. / I samband med ökningen av ensamkommande barn under år 2015 har det blivit ofta förekommande att diskutera ensamkommande barns rättsliga ställning. Personer som är under 18 år betraktas enligt svensk rätt som omyndiga och har därför ingen förmåga att med rättslig bindande verkan fatta beslut i personliga angelägenheter. Ett barns ärende behöver inte alltid ha samma allvar och tyngd som krävs för att vuxna personer ska kunna få uppehållstillstånd vilket leder till en annorlunda asylprocess för ensamkommande barn som saknad vårdnadshavare vid ankomsten till Sverige. Det görs olika bedömningar för ensamkommande barn som vuxna inte behöver genomgå för uppehållstillstånd. Genom den rättsdogmatiska metoden har det gjorts en analys och redogörelse i relation till EU-rätten, gällande svenska lagar och internationella åtaganden som påverkar ensamkommande barns rättigheter inom den svenska lagstiftningen. Domstolarnas sätt att bedöma skyddsgrunder samt hur dessa prövas inför domstolar har bedömts och analyserats. Begreppet ensamkommande barn har definierats men även fokus på deras rättigheter i Sverige har redogjorts.