Rättstillämpningens enhetlighet i tingsrätt och Högsta domstolen (HD) är en utgångspunkt som kommer till uttryck genom regleringen av rättskipningen i RF och av instansordningen i RB. Däremot talar flera utomrättsliga faktorer för att rättstillämpningen ändå kan skilja sig åt mellan tingsrätterna och HD. Det finns skillnader mellan domstolarnas adressater, domstolarnas arbetssituation och domarnas bakgrund. För att uppfylla uppsatsens huvudsakliga syfte att empiriskt utvärdera om det finns tendenser till skillnader i rättstillämpningen i tingsrätten jämfört med i HD, används en rättsteoretisk analys för att identifiera ett problemområde där det råder oenighet bland domare och i doktrinen om hur rättstillämpningen ska gå till på ett abstrakt plan. Problemområdet som urskiljs är användningen av objektiva ändamålsöverväganden, vilket definieras som all sådan tolkning och argumentation som inte bygger på tillämpliga lagar, prejudikat eller förarbeten. Sex rättsfall analyseras, systematiserade under tre olika typfall, i syfte att belysa och nyansera de tendenser till skillnader i användningen av objektiva ändamålsöverväganden som observeras. Undersökningens resultat är att HD generellt visar en större benägenhet att beakta olika sorters ändamålsöverväganden i sin rättstillämpning. Det anses innebära att det finns större chans att vinna framgång i rättslig argumentation som förutsätter en analog tillämpning eller reduktionsslut i HD än i tingsrätt. Däremot kan HD:s prejudikatbildande roll ha en avhållande effekt på dess benägenhet att tillämpa objektiva ändamålsöverväganden, vilket indikeras av att skillnaderna mellan HD:s och tingsrättens rättstillämpning i rättsfallen var som störst när prejudikatets innebörd var som otydligast.

Den islamiska rätten vilar på fyra rättskällor. Koranen, som enligt muslimsk uppfattning anses vara Guds bokstavliga och perfekt bevarade Tal är den högsta rättskällan. Koranen tolkas främst med hjälp av en språklig analys av relevanta verser tillsammans med de omständigheter som antas ha framkallat vissa verser. Därefter kommer profeten Muhammeds sunna som utgörs av hans gärning i tal och ageranden. Profetens sunna är bevarad i formen av hadither i diverse hadithsammanställningar. En hadith är i princip en rapport om en historisk händelse, men som vanligtvis relaterar till profetens sunna. Inom den islamiska rättstraditionen har en hel vetenskap utvecklats i syfte att identifiera och särskilja autentiska hadither ifrån fabricerade. Profetens sunna anses bära legislativ vikt och förklara hur koranens påbud och etik ska efterlevas i praktiken. Den tredje rättskällan utgörs av principen om ijma’ (konsensus). När det muslimska samfundet av rättslärda är helt eniga i en fråga om tolkningen av koranen och profetens sunna så anses deras konsensus bära en legislativ tyngd. Den fjärde rättskällan är qiyas (analogislut). Analogislut beskrivs som arketypen för all rättslig argumentation. Det avgörande vid tillämpningen av analogislut är identifierandet av en ratio legis. Ibland omnämns ratio legis explicit i en rättskälla och ibland är den endast implicerad. När ratio legis endast är implicerad så måste den verifieras som en legitim ratio legis eftersom alla ratio legis är ej legitima. Denna verifiering sker med hjälp av maqasid ash-shari’a (shari’ans ändamål). Shari’a anses ämna säkerställa fem övergripande ändamål som är bevarandet av tro, liv, avkomma, förnuft och förmögenhet. Dessa ändamål säkerställer mänskliga intressen nödvändiga för balans och harmoni, både i det världsliga livet som på domedagen. När ratio legis överensstämmer med dessa fem ändamål, så anses den vara legitim. Inom shari’a finns även ett antal olika rättsaktörer där den viktigaste är en mujtahid. En mujtahid är en kvalificerad jurist som kan utföra ijtihad och finna svaret på rättsliga frågor som ej besvaras uttryckligen i rättskällorna. I den islamiska rättstraditionen finns även rättsskolor. Det kännetecknande för rättsskolorna är juristernas enande kring en samling rättsliga principer. Det finns fyra rättsskolor i den islamiska rättstraditionen, den hanafitiska, den shafi’itiska, den hanbalitiska och den malikitiska.

Divine Command Theory är en metaetisk position som innebär att vår moraliska kompass bör grunda sig i vad Gud anser är rätt eller fel. Givet att det existerar objektiva moraliska sanningar, är Divine Command Theory den mest lämpliga teorin för att på ett logiskt och kongruent sätt besvara på frågorna vart moraliska förpliktelser härstammar ifrån, hur vi känner till dessa förpliktelser och varför vi bör leva våra liv i enlighet med dem. Andra framträdande metaetiska positioner som evolutionsbaserad etik, moralisk realism och konstruktivism lyckas besvara olika enstaka aspekter av dessa frågor, men inte på ett kongruent, holistiskt och tillfredsställande vis. Således behöver vi Gud för att grunda objektiv moral. Invändningen Euthyphros dilemma besvaras med att det inte är ett dilemma. Invändningen the pluralism objection, besvaras med att det ensamt inte kan motbevisa giltigheten av teorin. Inom Shari’an förmedlas en sofistikerad samt holistisk syn på moral. Människans universella skyldighet att lyda Gud samt att följa profeten, i syfte att uppnå moralisk korrekthet, uttrycks i koranen. För att säkerställa detta fordrar det en korrekt tolkning av Shari’an. Relationen mellan moraliska förpliktelser och vilka som bär dess ansvar behandlas med utgångspunkt i individens förmågor, egenskaper, samt individuella omständigheter. Eftersom Gud är Allvetande känner han till varje individs situation. Andra aspekter av moral som sedvanliga metaetiska positioner typiskt inte behandlar, som intention och ansträngning lyfts i Shari’an. Vidare finner vi både positiva och negativa påföljder beroende på om man följer förpliktelserna eller inte. Påföljderna kategoriseras i två delar, den ena behandlar detta liv och den andra behandlar det nästkommande livet. Påföljderna svarar på den moralfilosofiska frågan varför man bör vara moralisk. Inom Islam inkluderas även djur och natur som subjekt vilka man har moraliskt ansvar för.