...

Uppsatsen ämnar beskriva rättsläget och belysa intressena bakom konkurrensklausuler på individnivå och till viss del på samhällsnivå. Uppsatsens problemformulering är härav; vad anses vara skäligt respektive oskäligt i utformningen och tillämpningen av konkurrensklausuler i anställningsavtal? Ändamålet med uppsatsen är att belysa och analysera gällande rätt om lagstiftningen som reglerar konkurrensklausuler.

Man hör ständigt sjöfolk prata om att arbeta inom den norskflaggade flottan. Det är allmänt känt att lönerna är högre än i Sverige men när det handlar om övriga ekonomiska aspekter är okunskapen stor. Vårt syfte med uppsatsen var att ta reda på hur dessa aspekter skiljer sig åt mellan de båda länderna. Vi valde att skriva i utredningsform då det handlar om att sammanställa redan befintligt material. En stor del av arbetet bestod i att söka information i elektroniska källor. För att tolka informationen har vi sedan kontaktat respektive organisation. Vi kom fram till att lönerna i Norge, enligt de avtal vi granskat, är högre än i Sverige. De sociala förmånerna är likartade länderna emellan, båda har sina fördelar och nackdelar. Detta gör att det mest är livssituationen i varje enskilt fall som avgör vilket land som har bäst förmåner.

<p>Man hör ständigt sjöfolk prata om att arbeta inom den norskflaggade flottan. Det är allmänt känt att lönerna är högre än i Sverige men när det handlar om övriga ekonomiska aspekter är okunskapen stor. Vårt syfte med uppsatsen var att ta reda på hur dessa aspekter skiljer sig åt mellan de båda länderna. Vi valde att skriva i utredningsform då det handlar om att sammanställa redan befintligt material. En stor del av arbetet bestod i att söka information i elektroniska källor. För att tolka informationen har vi sedan kontaktat respektive organisation. Vi kom fram till att lönerna i Norge, enligt de avtal vi granskat, är högre än i Sverige. De sociala förmånerna är likartade länderna emellan, båda har sina fördelar och nackdelar. Detta gör att det mest är livssituationen i varje enskilt fall som avgör vilket land som har bäst förmåner.</p>

Att säga upp en arbetstagare på grund av personliga skäl betraktas av många vara ett känsligt ämne. Denna uppsats behandlar detta och tar därför sin utgångspunkt i 7 § lag (1982:80) om anställningsskydd (LAS). Då denna paragraf sträcker sig över ett brett område, har vi valt att inrikta oss på arbetstagare som kritiserar sin arbetsgivare, vilket kan inordnas under saklig grundbegreppets rekvisit misskötsel. Arbetstagare som kritiserar sin arbetsgivare är vanligt förekommande. Fenomenet sociala medier har öppnat en ny dimension av detta problem, eftersom det som skrivs i dessa är mer lättillgängligt än om kritiken går via många munnar, så kallad ryktesspridning. Då fenomenet är relativt nytt innebär det att det finns knapphändigt med juridiskt material kring ämnet. Trots detta har ett av arbetets syften varit att försöka anamma det anförda materialet på sociala medier. Uppsatsens övriga två syften har varit att utreda hur långt en arbetstagare kan gå i sin kritik av arbetsgivaren innan det föreligger saklig grund för uppsägning, samt att undersöka om det föreligger några skillnader mellan privat och offentlig sektor. Vi valde utifrån detta att använda oss av de tre metoderna rättsdogmatisk, komparativ och rättspolitisk. Anställningsavtalet medför olika skyldig- respektive rättigheter för de tecknade parterna. En av dessa är en dualistisk lojalitetsplikt som av det anförda visar sig vara stark inom den privata sektorn. Detta lojalitetsåtagande innebär bland annat att arbetstagaren ska undvika att sätta sina personliga intressen framför arbetsgivarens, för att på så sätt undvika eventuella intressekonflikter som kan leda till skada för arbetsgivaren, och därmed sluta med uppsägning av arbetstagaren. En arbetstagare som riktar kritik mot arbetsgivaren kan därför anses agera illojalt mot den senare, vilket kan utgöra saklig grund för uppsägning enligt 7 § LAS.   Det finns ingen uttryckt lagregel som ger arbetstagare rätt att kritisera sin arbetsgivare och dennes verksamhet. Begreppet kritikrätt har vuxit fram ur Arbetsdomstolens (AD) praxis och är genom olika författningar förankrad i rättsordningen. Delar av dessa rättigheter återfinns i grundlagen genom tryckfrihetsförordningen (1949:105) (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469) (YGL). Arbetstagarna inom de undersökta sektorerna åtnjuter dock inte samma skydd och har inte samma förpliktelser gentemot sin arbetsgivare. Yttrandefriheten skyddar enbart yttranden som är riktade från det enskilda mot det allmänna. Detta legitimerar offentliganställdas yttranden då de är att anse som enskilda samtidigt som dess arbetsgivare utgör det allmänna. Det grundlagsstadgade skyddet är kanske för starkt, då det innebär en orimlig inskränkning av lojalitetsplikten. Läget inom den privata sektorn framstår vara mer balanserat då det rör sig om förhållandet mellan enskilda. Yttrandefriheten kan därför inte åberopas av en arbetstagare som kritiserar sin arbetsgivare. Lojalitetsplikten ges där en starkare ställning samtidigt som kritikrätten fungerar som ett stöd till arbetstagarens behov av att påkalla missförhållanden som denne anser råder i verksamheten. Att säga upp en arbetstagare på grund av personliga skäl kan te sig problematiskt, då arbetsgivaren måste uppfylla olika rekvisit och kriterier för att uppsägningen ska anses vara sakligt grundad. För att en uppsägning ska vara sakligt grundad krävs det bland annat att rekvisiten för saklig grund är uppfyllda: att arbetstagaren misskött sig upprepade gånger, att arbetsgivaren medvetandegjort den förre om att agerandet inte är accepterat, och om handlingen medfört skada för arbetsgivaren. Men detta är ofta inte tillräckligt för en uppsägning. Arbetsgivaren har även en skyldighet att utreda om det, istället för uppsägning, går att omplacera arbetstagaren. Slutligen har arbetsgivaren att ta hänsyn till tvåmånadersregeln som innebär att händelsen som ligger till grund för uppsägningen skett inom två månader. Denna uppsats visar att den rättspraxis som har vuxit fram inom området bygger på rationella idéer som avser att skapa en balans mellan arbetsmarknadens parter. Av denna praxis uppenbaras dock en problematik med det grundlagsskydd som offentliganställda åtnjuter. Vid en rättstvist kolliderar arbetsrätten med grundlagen, och anställningsavtalets praxisskapade lojalitetsplikt måste ge vika. Därför har vi bland annat kommit fram till att lojalitetspliktens ställning inom den offentliga sektorn behöver förstärkas genom inskränkningar i de offentligt anställdas kritikrätt. Men även att lojalitetsplikten borde formaliseras i anställningsavtalet för att på så sätt minska eventuella oklarheter och konflikter. Detta torde klargöra vilka skyldig- och rättigheter den anställde har gentemot sin arbetsgivare.

Vad gäller lojalitetskrav i anställningen så finns det inga uttryckliga lagregler. Anledningen till att lojalitetskravet finns och ingår som en viktig del mellan parterna och anställningsavtalet kan dock konstateras. Ur rättsfall från Arbetsdomstolen (AD) kan det utläsas att ett anställningsavtal innehåller förpliktelser som sträcker sig längre än vad normala kontraktsförhållanden normalt sett gör och i och med detta sammanhang tillkommer kravet på lojalitet. Skillnader mellan privat och offentlig sektor finns. AD har genom rättsfall uttalat att anställningsavtal vilar på principen att en arbetstagare inte får skada sin arbetsgivare och att denna lojalitetsförpliktelse gäller alla arbetstagare oavsett offentlig eller privat sektor. Denna lojalitetsförpliktelse handlar om en allmän rättsgrundsats, en oskriven rätt. Det formella kontraktet är skriftligt och reglerar överenskommelser och avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare. Det informella kontraktet å andra sidan bygger på både uttalade som outtalade löften och förväntningar i relationen mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. I en anställningsrelation mellan arbetsgivaren och arbetstagaren råder förutsättningen att arbetstagaren har skyldighet att i någon form vara lojal mot arbetsgivaren både vad gäller den formella, rent rättsliga, lojaliteten samt den informella lojaliteten där arbetstagaren förväntas vara lojal genom förväntningar, löften och förtroende. Den formella lojaliteten är till arbetsgivarens fördel, medan den informella lojaliteten mer verkar lägga fokus på arbetstagarens ställning. Vad som till viss del går att utläsa ur rättspraxis från AD är att både den formella lojaliteten, som rent naturligt står i fokus till arbetsgivarens fördel vid bedömningen, och har kommit att gynna arbetstagaren i ett flertal fall, där även informella lojalitetsaspekter tagits i beaktande såsom exempelvis arbetstagarens förtroendegrundande position. Under uppsatsens gång har det framkommit att formell och informell lojalitet trots att de på olika sätt gynnar parterna är nära förknippande med varandra.

<p>Vad gäller lojalitetskrav i anställningen så finns det inga uttryckliga lagregler. Anledningen till att lojalitetskravet finns och ingår som en viktig del mellan parterna och anställningsavtalet kan dock konstateras. Ur rättsfall från Arbetsdomstolen (AD) kan det utläsas att ett anställningsavtal innehåller förpliktelser som sträcker sig längre än vad normala kontraktsförhållanden normalt sett gör och i och med detta sammanhang tillkommer kravet på lojalitet. Skillnader mellan privat och offentlig sektor finns.</p><p>AD har genom rättsfall uttalat att anställningsavtal vilar på principen att en arbetstagare inte får skada sin arbetsgivare och att denna lojalitetsförpliktelse gäller alla arbetstagare oavsett offentlig eller privat sektor. Denna lojalitetsförpliktelse handlar om en allmän rättsgrundsats, en oskriven rätt. Det formella kontraktet är skriftligt och reglerar överenskommelser och avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare. Det informella kontraktet å andra sidan bygger på både uttalade som outtalade löften och förväntningar i relationen mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. I en anställningsrelation mellan arbetsgivaren och arbetstagaren råder förutsättningen att arbetstagaren har skyldighet att i någon form vara lojal mot arbetsgivaren både vad gäller den formella, rent rättsliga, lojaliteten samt den informella lojaliteten där arbetstagaren förväntas vara lojal genom förväntningar, löften och förtroende.</p><p>Den formella lojaliteten är till arbetsgivarens fördel, medan den informella lojaliteten mer verkar lägga fokus på arbetstagarens ställning. Vad som till viss del går att utläsa ur rättspraxis från AD är att både den formella lojaliteten, som rent naturligt står i fokus till arbetsgivarens fördel vid bedömningen, och har kommit att gynna arbetstagaren i ett flertal fall, där även informella lojalitetsaspekter tagits i beaktande såsom exempelvis arbetstagarens förtroendegrundande position. Under uppsatsens gång har det framkommit att formell och informell lojalitet trots att de på olika sätt gynnar parterna är nära förknippande med varandra.</p>

Detta arbete behandlar anställningsavtalen: det svenska Storsjöavtalet för styrmän/telegrafist, färöiskt anställningsavtal för svenska fartygsbefäl och ITF:s anställningsavtal för besättningsmedlemmar på bekvämlighetsflaggade fartyg. Syftet med jämförelsen var att utröna skillnaderna mellan avtalen, gällande uppsägning, ekonomisk ersättning vid sjukdom och skadefall samt skadeståndsansvar med hänsyn till social trygghet. Metoden som användes för att genomföra arbetet var en kvalitativ litteraturstudie. Storsjöavtalet och det färöiska avtalet liknar varandra relativt väl gällande uppsägning medan ITF:s anställningsavtal skiljer sig från de andra avtalen. Gällande sjukdom och skadefall ger alla avtalen ersättningar. Storsjöavtalets ersättning baseradas på Försäkringskassans utbetalningar medan det färöiska och ITF:s anställningsavtal har separata försäkringar som rederiet upprättar till enskilt fartygsbefäl. Beträffande skadeståndsansvar devierar ITF:s anställningsavtal eftersom det inte behöver finnas synnerliga skäl, som krävs enligt Storsjöavtalet och det färöiska avtalet, för att bli personligt skadeståndsskyldig för fel i tjänsten. Jämförelsen ger en bra inblick hur avtalen är uppbyggda kring nationella lagar och/eller avsaknaden av dessa. Generellt är Storsjöavtalet mer socialt betryggande än vad det färöiska och det internationella ITF-anställningsavtalet är. / This study deals with employment agreements: the Swedish Storsjö Agreement for officers and telegraphists, Faroese Employment Agreement for Swedish officers and the ITF Uniform ”TCC” Collective Agreement for crews onboard flag of convenience ships. The purpose of the comparison was to determine differences between the agreements concerning termination, economical compensation for illness and injury cases and liability in case of default in regards of social security. The method of the work was a qualitative literature study. Storsjö Agreement and the Faroese Agreement is relatively similar to each other regarding termination of the contract, while the ITF Agreement differ from the other agreements. Regarding economical compensation for illness and injury cases all the agreements provides a safety net for the officer. The compensation with Storsjö Agreement is based on the Swedish Social Insurance Agency payouts, while the Faroese Agreement and ITF Agreement have separate insurance policies that the company arranges to individual officers. Regarding liability due to default, the ITF Agreement contract differ since it does not have to be any exceptional reasons for the default, which is required in Storsjö Agreement and the Faroese Agreement, to make the officer personally responsible for the damage. The comparison gives a good insight into how the contracts are structured around national laws and/or the lack of them. Generally Storsjö Agreement is more reassuring than the Faroese Agreement and the ITF Agreement concerning social security.

<p>När arbetstagare utstationeras till ett land annat än det ordinarie, är det inte alltid självklart vilket lands lag eller rättsystem som ska reglera anställningsavtalet. Då görs ett lagval, som innebär att utländsk lag kan tillämpas på vissa situationer i de nationella domstolarna. För utstationering inom EU regleras lagvalet av Utstationeringsdirektivet. Detta tillämpas dock under en begränsad tid, och sedan övergår avtalet till att regleras av Romkonventionen. Speciella lagvalsregler för individuella anställningsavtal återfinns i Romkonventionens art. 6. Förändringarna för individuella anställningsavtal i och med Rom I-förordningen ligger främst i att rättsakten blir direkt tillämplig, att EG-domstolen ges tolkningsmöjlighet samt att ordalydelsen moderniseras i art. 8. Att domstolen ges en exklusiv makt att lösa tolkningssvårigheter av lagvalsregler för individuella anställningsavtal innebär att det finns en avsikt att det som stadgas i Rom I-förordningen i framtiden ska utvecklas genom EG-domstolens praxis. Denna praxis kan förmodas att i framtiden skapa ett mer överskådligt rättsläge vid tillämpningen av förordningens art. 8.</p>

<p> </p><p>This essay aim to clear the regulations that adjusts the use of non-compete clauses in contracts of employement. The historical developement shows tendencies that more employees have contracts that includes non-compete clauses. This developement does not always correspond with what is allowed concerning these clauses. Non-compete clauses is adjusted by the regulations in the collective agreement known as the agreement of 1969. The agreement has also been accepted outside its regular field of application. Apart from the just mentioned agreement, unreasonable conditions of contracts kan be adapted to what is fair accordning to the swedish constitution of agreements. The paragraphs in question is the 36 and the 38 §§, that adjusts when you can shift the conditions. The 38 § is more applyable when it comes to conditions about non-compete clauses. The use of non-compete clauses is also regulated by practice in the court of law, the labour court. Many of the regulations are unspecified in their design. It is possible that these unspecified concepts are essential to maintain the possibility of applying the concepts to a larger amount of cases. The metaphysical concepts of the jurisprudence has been criticized several times during the historical developement, for example by the upholders of the positivistic Uppsala school of philosophy (the Scandinavian legal realism). The facts remains that because of its open device of concepts, the jurisprudence becomes dynamic and useable in a lot more contexts.</p><p> </p>