<p>Syftet med vår studie har varit att undersöka hur personal uppfattar att de påverkas av enchefs tillgänglighet. Vår undersökning bestod av kvalitativa intervjuer med sex personal på treolika arbetsplatser inom kommunal äldreomsorg. Våra intervjuer var halvstrukturerade för attge informanterna möjlighet till egen reflektion och för att ge intervjun en öppen karaktär.Intervjuerna bestod av olika teman som vi valde utifrån våra frågeställningar. Nyckelordenuppstod vid intervjuerna. När vi tolkade vårt empiriska material använde vi oss av kvalitativmetod. Det resultat som uppstod var att personal saknade chefens tillgänglighet. Generelltansåg de att det kunde vara svårt att nå chefen. De tillfällen de träffade sin chef ansåg de varaför få eller för korta. När personalen hade sin chef tillgänglig uppfattade de ofta att chefen intelyssnade på dem eller att de inte fick det stöd de ansåg sig behöva. Flera upplevde även att deinte blev tagna på allvar av sin chef. De saknade även bekräftelse och beröm från sin chef isitt arbete. Bekräftelse och beröm fick de oftast från omsorgstagarna och frånarbetskamraterna. Informanterna hade egna ursäkter till otillgängligheten hos chefen.Ursäkterna var att chefen har hög arbetsbelastning vad gäller många möten, för stortpersonalansvar samt för många administrativa uppgifter. Personalen vill ha en chef som är trygg och har struktur samt är delaktig och tar ansvar.</p>

Syftet med vår studie har varit att undersöka hur personal uppfattar att de påverkas av enchefs tillgänglighet. Vår undersökning bestod av kvalitativa intervjuer med sex personal på treolika arbetsplatser inom kommunal äldreomsorg. Våra intervjuer var halvstrukturerade för attge informanterna möjlighet till egen reflektion och för att ge intervjun en öppen karaktär.Intervjuerna bestod av olika teman som vi valde utifrån våra frågeställningar. Nyckelordenuppstod vid intervjuerna. När vi tolkade vårt empiriska material använde vi oss av kvalitativmetod. Det resultat som uppstod var att personal saknade chefens tillgänglighet. Generelltansåg de att det kunde vara svårt att nå chefen. De tillfällen de träffade sin chef ansåg de varaför få eller för korta. När personalen hade sin chef tillgänglig uppfattade de ofta att chefen intelyssnade på dem eller att de inte fick det stöd de ansåg sig behöva. Flera upplevde även att deinte blev tagna på allvar av sin chef. De saknade även bekräftelse och beröm från sin chef isitt arbete. Bekräftelse och beröm fick de oftast från omsorgstagarna och frånarbetskamraterna. Informanterna hade egna ursäkter till otillgängligheten hos chefen.Ursäkterna var att chefen har hög arbetsbelastning vad gäller många möten, för stortpersonalansvar samt för många administrativa uppgifter. Personalen vill ha en chef som är trygg och har struktur samt är delaktig och tar ansvar.

Syftet med denna studie är att belysa psykoterapeutens upplevelse av ansvar gentemot sina patienter samt hur detta påverkar henne i sitt professionella arbete respektive sitt privata liv. Studien söker att besvara följande frågeställningar: 1.) Hur beskriver psykoterapeuter upplevelsen av existentiellt ansvar gentemot sina patienter? 2.) Hur beskriver psykoterapeuter olika faktorer som påverkar ansvarsupplevelsen? 3.) Hur beskriver psykoterapeuter ansvarsupplevelsens påverkan på ett existentiellt plan? 4.) Vad beskriver psykoterapeuter som hjälpsamt för att hantera ansvarsupplevelsen? Författaren har valt en kvalitativ metod där semistrukturerade intervjuer genomfördes med sex legitimerade psykoterapeuter. Dessa transkriberades till skrift och analyserades med hjälp av tematisk analys. Resultatet visar att det existentiella ansvaret gentemot patienten upplevs som stort och genomgripande samt att ansvarskänslans styrka påverkas av både strukturella, patientavhängiga och personliga faktorer. Ansvarskänslan tycks vara kopplad till den mänskliga existensen snarare än till formella regler och riktlinjer. Psykoterapeuten påverkas av sitt arbete både i det privata och professionella livet. Detta upplevs som relativt oproblematiskt av psykoterapeuten om/när hon har hittat ett sätt att förhålla sig till det. Flera faktorer som är hjälpsamma för att hantera ansvarskänslan har framkommit, varav flera handlar om egenvård. / The purpose of this study is to examine the psychotherapist's experience of responsibility towards their patients and how this affects her in her professional work and private life. The study seeks to answer the following questions: 1.) How do psychotherapists describe the experience of existential responsibility? 2.) How do psychotherapists describe different factors that affect the responsibility experience? 3.) How do psychotherapists describe the impact of responsibility experience on an existential level? 4.) What do psychotherapists describe as helpful in managing the responsibility experience? The author has chosen a qualitative method where semi-structured interviews were conducted with six licensed psychotherapists. These were transcribed and analyzed using thematic analysis. The result shows that the existential responsibility towards the patient is perceived as profound, and that the power of responsibility is influenced by both structural, patient-dependent and personal factors. Responsibility seems to be linked to human existence rather than to formal rules and guidelines. The psychotherapist is influenced by her work both in the private and professional life. This is perceived as relatively unproblematic of psychotherapist if/when she has found a way to relate to it. Several factors are helpful to manage the experience of responsibility has emerged, several of which is about self-care.

Detta utvecklingsarbete hade som syfte att utveckla elevers ledarskapsförmåga samt ansvarskänsla och göra det med hjälp av äventyrspedagogik som metod. Arbetet var inspirerat av en aktionsforskningsmetod och konstruerades efter Rönnermans (1998) spiral, planera-agera-observera-reflektera. Det genomfördes fem aktioner som byggde på att eleverna med hjälp av problemlösning i grupp skulle lösa de uppgifter de ställdes inför. De elever som deltog i projektet var elever från årskurs ett och två där tvåorna var ledare för eleverna i årskurs ett. För att kunna följa utvecklingen av elevernas förmågor i årskurs två genomfördes gruppintervjuer samt observationer efter varje aktion. Resultatet visade att fem aktioner inte var tillräckligt för att utveckla elevernas ledarskapsförmåga då ledarskap är mer komplext än att endast stärka elevernas ansvarskänsla. Däremot visade resultatet att eleverna skaffat sig en djupare uppfattning om vad som krävs av en deltagare för att ett ledarskap ska fungera. Resultatet visade även att det var en stor utmaning för personalen att planera äventyr på det aktuella fritidshemmet, då tiden barnen vistades där under en skoldag var kort blev det svårt att genomföra riktiga äventyr. Slutsatsen var att äventyrspedagogik är en metod som fungerar för att utveckla elevers förmågor. Det krävs dock engagerade lärare som planerar aktiviteter där eleverna får förutsättningar att utföra intellektuella handlingar (Dewey, 1999) som dessutom upplevs som meningsfulla.