The purpose of this essay was to conduct a survey of the earliest workers at the Sandviken ironworks in Gävleborgs county, Sweden, during the period of 1863-1870 in order to determine their places of birth or origin. The study is primarily based around four books and one article which describe historiographic terms and methods, two books covering the processes behind industrialization and urbanization in the 19th century by historian Lars Nilsson and Welsh historian John Elliot. The two other works originate from Sandin, Sjödin and Skogsbergs book about the town of Sandviken and it’s earliest foundations alongside an article written by Yngve Terenius in 1968 covering the excavation of the canal in Sandviken. The essay’s survey area is limited to the immediate area surrounding the town of Sandviken.The majority of source materials come from the Sandviken municipality’s archives of the Sandviks ironwork company’s historical archives. There, the census records concerning the workers of the company throughout 1863, 1866 and 1870 were studied alongside the parish’s household examination rolls that detailed the birthplace and origins of the workers found within the census records. The result of this study shows that a majority of the workers present in Sandviken throughout the period of 1863-1870 came from the counties of Dalarna, Värmland and Västra Götaland respectively. To summarize, 529 workers’ backgrounds were surveyed. Of these 529 workers, 302 workers were born in counties outside of Gävleborg, whereas 102 hailed from Dalarnas county, 43 from Värmlands county, and 41 from Västra Götalands county. The remaining 227 workers were born in parishes within Gävleborgs county. Four parishes within the county had the largest contribution to the workers’ immigration during the period, namely: Ovansjö parish with 95 workers, Torsåker parish with 39, Högbo parish with 33 and finally Valbo parish with 21. The study showed that the amount of workers from Gävleborgs county steadily increased from 1866 to 1870. In accordance to Sandin et als. book and Terenius' article, they mention workers from Värmland and Västra Götaland as being of importance in the early days of the ironworks. This study confirms those theories. However, alongside the 529 workers there are 935 family members whom weren’t included in the survey. The study results are presented in circular diagrams under the section titled ”Undersökning”, and onwards. The diagrams titled ”tillfälligt anställda arbetare” cover the temporary workers at the ironworks for the year they’re represented. The other 9 diagrams titled ”arbetares födelseorter” pertain to the birthplace of the workers for each year. The final six diagrams under the title ”statistisk sammanslagning” are diagrams describing a merge in numerical data from the surveys of temporary workers and the house examination rolls for each year they’re represented / Uppsatsens syfte var att kartlägga och utforska ursprunget hos de första Sandviksarbetarna mellan perioden 1863-1870. Utifrån forskningsläget framhävs bland annat teorier om industrialisering och urbanisering, samt demografiska grunder som tillämpas i uppsatsens undersökning. Däribland dem behandlas Lars Nilssons bok Den urbana transitionen som beskriver Sveriges urbaniseringsförlopp under 150 år, och engelsmannen John Elliotts bok The industrial development of the Ebbw valleys som förklarar förändringen av ett dalområde i sydöstra Wales genom Storbritanniens industrialisering. För en koppling till den demografiska undersökningen beblandas även Martin Dribe och Maria Stanfors bok Demografins grunder, syftandes till att förse uppsatsen med teorimaterial. Däribland dessa verk finns två litterära källor som beskriver Sandvikens allra tidigaste stadier för både bruket och orten, Slaggsten och syren av Gösta Sandin, Stig Sjödin och Stig Skogsberg som lägger en bakgrund till Sandvikens framväxt och Om kanalen genom Sandviken tagen ur 1968 års upplaga av tidskriften Ur Gästrikland av Yngve Terenius. Terenius behandlar kanalgrävandet i Sandviken 1862-1863, och beskriver hur flertalet av arbetarna som var verksamma där härstammade från bland annat Värmland. Sandin et al. belyser att värmlänningar tillika dalslänningar var verksamma i Sandviken under anläggandet av bruket, och stadens tidiga framväxt. Avgränsningarna drogs utefter geografiska aspekter och Sandvikens bruk med tillhörande närområde inom Högbo socken blev styrande. Undersökningsfrågan som riktades mot källmaterialet ämnade besvara varifrån de första arbetarna kom, vilka födelseorter de har, eller var de är skattskrivna ifall födelseorten saknas. Källmaterialet som användes härstammade från Sandviks historiska arkiv, och det som slutligen granskades var Sandvikens bruks mantalslängder för åren 1864, 1867 och 1870 där mantalslängderna avser det föregående året, förutom längden för år 1870. Kompletterande material till mantalslängderna behövdes för att fastslå arbetarnas födelseorter, därför blev husförhörslängderna för år 1861-1865 samt 1866-1870 hos Sandvikens kyrkoarkiv avseende Högboförsamling aktuella. Resultaten sammanställdes och presenterades genom cirkeldiagram, där arbetares födelseort eller skattskrivningsort påvisades. Resultatet av undersökningen visar i korthet att den arbetsmigration som Sandin et al. tillika Terenius omtalade anses ha stämt rörande Värmland, men att Dalarna var länet där de allra flesta arbetarna härstammade ur. Av samtliga 529 personer som återfinns i källmaterialet är majoriteten, uppemot 302 arbetare, från orter och län utanför Gävleborgs län, där 102 stycken arbetare härstammar från Dalarna. På andraplats kommer Värmlands län med 43 arbetare, och Västra Götalandslän på tredje plats med 41 arbetare. Utifrån Gävleborgs län och dess närliggande socknar var Ovansjö den socken som majoriteten av arbetarna härstammade från med 95 arbetare, följd av Torsåker med 39, Högbo med 33, och slutligen Valbo med 21 arbetare. Genom denna undersökning har ursprunget hos de tidigaste arbetarna vid Sandvikens bruk kartlagts, och den påvisade invandringen från andra län var markant.

<p>In April 2007, New Zealand (NZ) launched the Recognised Seasonal Employer (RSE) scheme.  The scheme allows for unskilled workers from the Pacific Islands to enjoy the benefits of seasonal work in NZ’s horticulture and viticulture industries for up to seven months at a time.  One of the articulated objectives of the scheme is to advance the effects on development in the countries of origin of the workers, for which remittances have been stressed as key-benefits. Although previous data and interviews concerning these aspects are marginal, all studies indicate clear benefits for Pacific Islanders.  In contrast, this study provides the novel insight to the individual views and perceptions of the earning, saving, spending and remittance possibilities of 23 Ni-Vanuatu RSE workers in June of 2008.  The findings indicate an absence of autonomy among the individual RSE workers to decide over and manage the spending of their respective incomes, along with negative implications on the potential for workers to send remittances while working in NZ.  Identified as the primary cause of this outcome, is the dual and simultaneous role that NZ based companies, on the one hand, can play as recruitment agents in Vanuatu, and on the other hand, as pastoral care agents in NZ.  This twofold capacity creates a middle hand situation that severely restricts the possibilities for the workers to access their wages while in NZ.  The conclusion therefore holds that, in this example of 23 Ni-Vanuatu RSE workers, the degree of remittances depends on the type of employment governing the participation of the workers in the scheme, as opposed to the individual spending and saving patterns, differences in earnings, or differences in the availability of work of each worker respectively.</p> / <p>I april 2007 så startade Nya Zeeland (NZ) sitt Recognised Seasonal Employer (RSE) program.  Programmet tillåter lågutbildade arbetare från Söderhavsöarna att erhålla fördelaktigt säsongsarbete i NZ:s jordbruks industrier med upp till sju månader per arbetsperiod. Ett av de uttalade syftena med programmet är att avancera utvecklingen i arbetarnas hemländer, för vilket penningförsändelser från säsongsarbetet har lyfts fram som huvudsakliga förmåner. Trots att tidigare insamlad data och intervjuer som berör dessa delar av programmet är marginella, så har alla studier indikerat klara förmåner för säsongsarbetarna. Till skillnad från tidigare resultat, så påvisar denna studie nya insikter skildrade från ett perspektiv av 23 Ni-Vanuatu arbetare, och deras uppfattning om möjligheter till inkomst, sparande, och att kunna skicka penningförsändelser under en arbetsvistelse i juni 2008. Resultaten från studien pekar på en frånvaro av autonomi hos arbetarna att bestämma över hur deras inkomster skall spenderas, med negativa följder av att inte kunna skicka hem tillräckligt med pengar till sina anhöriga. Den identifierade primärorsaken till detta är framförallt den dubbelroll som NZ baserade företag, å ena sidan, kan spela som rekryterare av arbetskraft i Vanuatu, och å andra sidan, som förvaltare av arbetskraft i NZ. Denna dubbelroll skapar en mellanhandssituation som hindrar säsongsarbetarna från att tillgå sina inkomster under sin vistelse i NZ. Slutsatsen, i detta exempel av 23 Ni-Vanuatu arbetare, påvisar att nivån utav penningförsändelser beror på typ av anställningsform, istället för individuellt sparande eller spenderande av inkomster, skillnader i inkomst, eller skillnader i tillgängligt arbete för respektive arbetare.</p>

In April 2007, New Zealand (NZ) launched the Recognised Seasonal Employer (RSE) scheme.  The scheme allows for unskilled workers from the Pacific Islands to enjoy the benefits of seasonal work in NZ’s horticulture and viticulture industries for up to seven months at a time.  One of the articulated objectives of the scheme is to advance the effects on development in the countries of origin of the workers, for which remittances have been stressed as key-benefits. Although previous data and interviews concerning these aspects are marginal, all studies indicate clear benefits for Pacific Islanders.  In contrast, this study provides the novel insight to the individual views and perceptions of the earning, saving, spending and remittance possibilities of 23 Ni-Vanuatu RSE workers in June of 2008.  The findings indicate an absence of autonomy among the individual RSE workers to decide over and manage the spending of their respective incomes, along with negative implications on the potential for workers to send remittances while working in NZ.  Identified as the primary cause of this outcome, is the dual and simultaneous role that NZ based companies, on the one hand, can play as recruitment agents in Vanuatu, and on the other hand, as pastoral care agents in NZ.  This twofold capacity creates a middle hand situation that severely restricts the possibilities for the workers to access their wages while in NZ.  The conclusion therefore holds that, in this example of 23 Ni-Vanuatu RSE workers, the degree of remittances depends on the type of employment governing the participation of the workers in the scheme, as opposed to the individual spending and saving patterns, differences in earnings, or differences in the availability of work of each worker respectively. / I april 2007 så startade Nya Zeeland (NZ) sitt Recognised Seasonal Employer (RSE) program.  Programmet tillåter lågutbildade arbetare från Söderhavsöarna att erhålla fördelaktigt säsongsarbete i NZ:s jordbruks industrier med upp till sju månader per arbetsperiod. Ett av de uttalade syftena med programmet är att avancera utvecklingen i arbetarnas hemländer, för vilket penningförsändelser från säsongsarbetet har lyfts fram som huvudsakliga förmåner. Trots att tidigare insamlad data och intervjuer som berör dessa delar av programmet är marginella, så har alla studier indikerat klara förmåner för säsongsarbetarna. Till skillnad från tidigare resultat, så påvisar denna studie nya insikter skildrade från ett perspektiv av 23 Ni-Vanuatu arbetare, och deras uppfattning om möjligheter till inkomst, sparande, och att kunna skicka penningförsändelser under en arbetsvistelse i juni 2008. Resultaten från studien pekar på en frånvaro av autonomi hos arbetarna att bestämma över hur deras inkomster skall spenderas, med negativa följder av att inte kunna skicka hem tillräckligt med pengar till sina anhöriga. Den identifierade primärorsaken till detta är framförallt den dubbelroll som NZ baserade företag, å ena sidan, kan spela som rekryterare av arbetskraft i Vanuatu, och å andra sidan, som förvaltare av arbetskraft i NZ. Denna dubbelroll skapar en mellanhandssituation som hindrar säsongsarbetarna från att tillgå sina inkomster under sin vistelse i NZ. Slutsatsen, i detta exempel av 23 Ni-Vanuatu arbetare, påvisar att nivån utav penningförsändelser beror på typ av anställningsform, istället för individuellt sparande eller spenderande av inkomster, skillnader i inkomst, eller skillnader i tillgängligt arbete för respektive arbetare.