Sjuksköterskor möter patienter varje dag med behov av lindring av symtom relaterat till olika sjukdomstillstånd. Bakgrund: Akupressur kommer från komplementär medicin och är en behandlingsform för att hjälpa patienter att lindra symtom relaterat till sjukdom. Syfte: Syftet med studien var att belysa behandlingsresultat av akupressur inom omvårdnad. Metod: Studien är gjord som en litteraturstudie med systematiska sökningar av relevant forskning inom området. Tolv kvantitativa vetenskapliga artiklar granskades och analyserades och valdes ut till resultatet. Resultat: Två kategorier identifierades: Påverkade psykologiska aspekter, Påverkade fysiologiska aspekter. Akupressurbehandling visar sig ha en symtomlindrande effekt av smärtlindring, återhämtning efter stroke och förbättrad sömnkvalitet hos äldre dementa patienter. Mer forskning behövs för att få ytterligare evidens vad gäller användning av akupressur i omvårdnaden. Genom ökad kunskap och utbildning om akupressur kan sjuksköterskor lindra lidande och minska symtom relaterat till olika sjukdomstillstånd. / Abstract Nurses meet patients every day with the need to relieve symptoms linked with various disease states. Background: Acupressure comes from complementary medicine and is a treatment form for helping patients relieve symptoms related to disease. Purpose: The purpose of the study was to highlight treatment results of acupressure in nursing. Method: The study is done as a literature study with systematic searches of relevant research in the field. Twelve quantitative scientific articles were examined and analyzed and selected for the outcome. Results: Two categories were identified: Affected psychological aspects, Affected physiological aspects. Acupressure treatment appears to have a symptomatic effect, such as pain relief, post-stroke recovery and improved sleep quality in elderly dementia patients. More research is needed to get further evidence and education regarding the use of acupressure in nursing care. By gaining knowledge about acupressure, nurses can alleviate suffering and reduce symptoms related to various disease states.

Attention deficit hyperactivity disorder (ADHD) är en varaktig neuropsykiatrisk funktionsnedsättning med symtom som hyperaktivitet, impulsivitet och uppmärksamhetsstörning, eller en kombination av dessa. Bland barn och ungdomar är det en av de vanligaste neuropsykiatriska funktionsnedsättningarna och kan leda till svårigheter med självkontroll, tålamod och sociala interaktioner. Syftet med studien var att undersöka vilka interventioner med inriktning mot sociala interaktioner som prövats och dess effekter för barn med ADHD. En litteraturstudie genomfördes med kvantitativa artiklar från databaserna AMED, ERIC, CINAHL, MEDLINE, PsycINFO och PubMed. Nio artiklar, publicerade mellan 2014–2019 valdes ut för analys och presenterades under tre kategorier. Resultatet visade att interventioner inriktade på barns lek, utförda av barnet tillsammans med föräldrar och terapeuter tyder på goda resultat på med sociala interaktioner. Resultatet visade vidare på att fysisk aktivitet kan ha viss positiv effekt men vidare forskning inom området behövs. Leken är en naturlig aktivitet i barns vardag och för att främja social interaktionsförmåga hos barn med ADHD, kan arbetsterapeuten integrera leken som en betydande del i behandlingen. Interventioner mot sociala interaktionssvårigheter bör vara klientcentrerade och ta hänsyn till barnets styrkor och svårigheter, kontexten de befinner sig i och aktiviteten de ska utföra.

Bakgrund: Fem procent av alla barn beräknas ha den neuropsykiatriska diagnosen adhd. Jämfört med barn generellt har de större utmaningar i livet. Kompensatoriska åtgärder för barnets kognitiva svårigheter genom kognitivt stöd rekommenderas för att minska utmaningarna i barnets aktivitetsutförande. Forskning visar på positiva effekter av insats i form av kognitivt stöd men området behöver beforskas mer. Syfte: Syftet med studien var att kartlägga föräldrars syn på hur arbetsterapeutisk individuell insats i form av kognitivt stöd till barn med adhd-diagnos i åldern 6–12 år påverkat deras föräldrastrategier. Metod: Studien genomfördes med kvantitativ deskriptiv design i form av tvärsnittsstudie, genom trettio enkäter, till föräldrar i slutfasen av insatsen. Resultat: Kognitivt stöd ledde enligt föräldrarna till förbättrade föräldrastrategier inom olika områden som hjälpte barnen både att klara vardagliga aktiviteter bättre och hantera svårigheter avseende känslor. Föräldrarna skattade även att föräldrastrategierna stärkte föräldra-barnrelationen och ledde till minskade problematiska känsloreaktioner hos barnet. Slutsats: Studiens resultat indikerar att arbetsterapeutisk individuell insats i form av kognitivt stöd till barn med adhd kan innebära förbättrade föräldrastrategier inom olika områden som kan påverka barnets aktivitetsutförande, förbättra föräldra-/barnrelationen och minska problematiska känsloreaktioner hos barnet.

Bakgrund   I samhällen där andelen äldre människor ökar i förhållande till andra åldersgrupper, blir det åldersrelaterade sjukdomstillståndet sarkopeni mer och mer aktuellt. Definitionen av sarkopeni innehåller oftast en ökad förlust av muskelmassa och tillståndet har ett tydligt samband med fysiska handikapp, skörhet, längre vårdtider, ökad fallrisk, frakturer, lägre livskvalitet, dödlighet och därmed lidande. Behandling och prevention av sarkopeni innehåller nutritionsrelaterade åtgärder, ofta i form av kosttillskott. För att kunna utföra omvårdnadsåtgärder på ett säkert sätt tillsammans med patienten, är det viktigt att vårdpersonalen har god kunskap som är evidensbaserad. Syfte Syftet var att beskriva effekter av kosttillskott på äldre patienter med sarkopeni. Metod Designen som valdes var en litteraturöversikt. Sexton artiklar hittades genom databassökning och analyserades för att hitta likheter och olikheter mellan dem. Ett resultat sammanställdes genom en integrerad analys. Resultat  Effekterna av kosttillskott på äldre patienter med sarkopeni som hittades kunde delas in i nio olika kategorier: förändring i muskelmassa, kroppsvikt, fysisk kapacitet, fettmassa, fettfri massa, nutritionsstatus, biokemiska parametrar, förekomsten av sarkopeni, samt aktiviteter i det dagliga livet (ADL) och livskvalitet.  Slutsats Effektparametrarna som studerades visade sig ha samband med fenomen som livskvalitet, ADL, fallrisk, vårdtider och dödlighet. Kosttillskottens förmåga att positivt påverka dessa fenomen, kan på det viset spela en betydande roll i lindrande och prevention av lidande bland äldre människor med sarkopeni. / Background Age-related conditions such as sarcopenia are becoming more common in societies where age-distribution is increasingly tilting towards older generations. Sarcopenia, involving increased loss of muscle mass, is significantly associated with physical handicap, frailty, need of medical care, falls, fractures, decreasing quality of life, mortality and suffering. Amongst the methods for treating and preventing sarcopenia are nutrition related interventions such as nutritional supplementation. For nursing and health care to be safe and satisfactory, medical personnel needs to have evidence based knowledge on the applied methods and interventions. Aim The aim was to describe effects of nutritional supplements on elderly patients with sarcopenia. Method The design chosen for this study was a literature review of scientific articles. Sixteen articles were found using databases and analysed with the aim to find similarities and differences. Results The found effects of nutritional supplements on elderly with sarcopenia could be categorized as change in muscle mass, physical capacity, body weight, fat mass, lean body mass, nutritional status, biochemical parameters, the prevalence of sarcopenia as well as activities of daily living (ADL) and quality of life.  Conclusions  The effect parameters defined in the result of this study were shown to be associated with quality of life, ADL, risk for falls, extended need of medical care and mortality. The positive effects of nutritional supplements on these phenomena can therefore play an important role in easing and preventing suffering amongst elderly patients with sarcopenia.

Bakgrund: Graves sjukdom är den vanligaste formen av hypertyreos med en incidens på 20 fall per 100 000 individer och år. Graves sjukdom är ett autoimmunt tillstånd där autoantikroppar riktade mot tyreoideastimulerande hormonreceptorer (TSH-R) orsakar okontrollerad syntes och sekretion av tyreoideahormonerna trijodtyronin (T3) och tyroxin (T4). Hur tillståndet uppkommer är inte fullständigt förstått, riskfaktorer inkluderar dock rökning, kvinnligt kön och emotionell stress. Det finns i dagsläget tre etablerade behandlingsmetoder vid Graves sjukdom, dessa är tyreostatikabehandling, radiojodbehandling och tyreoidektomi. Behandling med tyreostatika pågår i regel i 12-18 månader, efter avslutad behandling är risken för recidiv mellan 50-60%. Både tyreoidektomi och radiojodbehandling är definitiva behandlingsmetoder som för majoriteten innebär övergång i hypotyreos med livslångt behov av levotyroxin-(LT4)behandling. Syfte: Syftet med examensarbetet var att undersöka långvarig effekt av radiojodbehandling vid Graves sjukdom och hur radiojodbehandling påverkar livskvalitet. Metod: Arbetet utfördes som en litteraturstudie, en sökning efter kliniska studier gjordes i PubMed med sökorden ”Graves disease” AND ”iodine radioisotopes”. Totalt åtta artiklar som i praktiken baserades på fem studier inkluderades i litteraturstudien. Resultat: Studie 1A, 1B och 1C var uppföljningsstudier av en tidigare utförd randomiserad klinisk studie. I studie 1A sågs det att samtliga individer som behandlats för Graves sjukdom hade sämre livskvalitet än den generella befolkningen 14-21 år efter behandling, ingen skillnad kunde ses beroende på behandlingsmetod. Studie 1B visade att skillnaderna i livskvalitet som funnits i studie 1A inte berodde på tyreoideahormonstatus. Resultaten i studie 1C visade att autoimmun aktivitet i form av tyreoideastimulerande hormonreceptorantikropp(TRAk)-nivåer var förhöjda bland individer som behandlats med radiojod i samtliga fem år som uppföljningen skedde, bland tyreostatika- och kirurgibehandlade individer var TRAk-nivåer normaliserade ett år efter behandling.  Studie 2 visade att tidig insättning av LT4 efter radiojodbehandling kunde förebygga försämring i livskvalitet de sex första månaderna efter radiojodbehandling. I studie 3 sågs det att större andel individer utvecklade oftalmopati efter radiojodbehandling jämfört med tyreostatika, vidare sågs sämre livskvalitet bland individer som utvecklat oftalmopati jämfört med individer utan oftalmopati. Studie 4 eftersökte optimumdosering av radiojod för att uppnå eutyreos bland individer med Graves sjukdom, det fanns att 1,85 MBq/g resulterade i eutyreos hos 72% 12 år efter behandling. I studie 5A sågs det att majoriteten av radiojodbehandlade individer övergick i hypotyreos samt att andelen som upplevde återställning 6-10 år efter diagnostisering var mindre bland de som efter behandling av Graves sjukdom var i behov av LT4-behandling. Studie 5B visade att radiojodbehandlade individer hade sämre livskvalitet jämfört med individer som behandlats med tyreostatika eller kirurgi 6-10 år efter behandling av Graves sjukdom. Vidare hade hela studiepopulationen, oavsett behandlingsmetod, sämre livskvalitet jämfört med den generella populationen. Slutsats: På grund av skillnader i upplägg och utfallsvariabler i de inkluderade studierna kan inga generella slutsatser dras utifrån samtliga studieresultat. Sammantaget sågs dock att individer som behandlats för Graves sjukdom har sämre livskvalitet jämfört med den generella befolkningen många år efter behandling. Det förefaller finnas ökad risk för sämre livskvalitet efter radiojodbehandling av Graves sjukdom jämfört med tyreostatika och tyreoidektomi, det krävs dock fler studier för att säkerställa dessa resultat samt undersöka hur och varför radiojodbehandling påverkar livskvalitet. / Graves´ disease is an autoimmune disease resulting in uncontrolled auto antibody-mediated secretion of the thyroid hormones triiodothyronine (T3) and thyroxine (T4). Graves´ disease is the most common cause of hyperthyroidism and has an annual incidence of 20 cases per 100 000 inhabitants. The pathogenesis of the disease is not yet fully understood, but risk factors include smoking, female gender and emotional stress. Since thyroid hormones act in almost every cell in the body, an imbalance in thyroid hormone levels can lead to severe consequences and affected quality of life. Symptoms of Graves´ disease include weight loss, tremor, tachycardia, heat intolerance, increased sweating, anxiety, fatigue and loss of libido.  There are three established treatment approaches for Graves´ disease including antithyroid drugs, radioiodine treatment and surgical thyroidectomy. The treatment goal for Graves´ disease is to stop the hyperthyroid state and reduce the risk of complications from the condition. Antithyroid drugs is the treatment modality most frequently used in newly diagnosed Graves´ disease and the duration of treatment is normally 12-18 months. The risk of recurrence after antithyroid drugs is 50-60%. Both radioiodine treatment and surgery are considered definitive treatments for Graves´ disease, the majority of treated individuals become hypothyroid with a life-long need for levothyroxine (LT4) treatment. The three available treatment options have both advantages and disadvantages that should be discussed with the patient in each individual case.  The aim of this study was to evaluate the long-term effects of radioiodine treatment for Graves´ disease and how radioiodine treatment affects the quality of life.  This is a literature study based on eight articles that, in practice, were based on five different clinical trials. The included studies were collected from the database PubMed. Since the included studies were different in both study design and outcome, no general conclusion can be drawn from all of the included studies. Two of the studies examined long-term effects on the quality of life of radioiodine treatment for Graves´ disease. Both studies found that persons diagnosed with Graves´ disease have a lower quality of life many years after treatment compared to the general population. The quality of life in individuals treated for Graves´ disease seems to be lower than the general population regardless of thyroid hormone state and mode of treatment. There seems to be an increased risk for lower quality of life among individuals treated with radioiodine compared to antithyroid drugs and surgery. Early administration of LT4 after radioiodine treatment could prevent worsening of quality of life according to the short form health survey (SF-36), whilst the long-term need for LT4 treatment after treatment of Graves´ disease is associated with a lower chance of feeling fully recovered 6-10 years after diagnosis.  There is a need for future studies to determine the effects of radioiodine treatment, especially regarding the long-term quality of life. There is also a need to determine the pathogenesis of Graves´ disease and to find new treatment options for the disease since the established treatment methods result in chronic illness or risk of recurrence.

Bakgrund: Personer med psykisk ohälsa, och däribland depression, är ett ökande folkhälsoproblem som vanligtvis behandlas med antidepressiva läkemedel och olika former av terapi inom primärvården. Fysisk aktivitet kan erbjudas som behandling vid depression och distriktssköterskan behöver kunskap om fysisk aktivitet och dess användning som sjukdomsprevention och behandling. Detta för att kunna erbjuda individanpassad, evidensbaserad vård till personer med depressionssymtom. Syfte: Syftet med denna litteraturstudie var att beskriva effekten av fysisk aktivitet vid primär depression hos vuxna, samt att undersöka om typen, intensiteten, dosen (frekvensen) eller durationen av den fysiska aktiviteten hade någon betydelse för effekten. Metod: Systematisk litteraturstudie med narrativ syntes, som inkluderar experimentella, randomiserade kontrollerade studier (RCT). Huvudresultat: De flesta av studiernas interventioner utfördes i instruktörsledda grupper och resultatet visade signifikant minskad grad av depression hos majoriteten av deltagarna i interventionerna. Detta samtidigt som all fysisk aktivitet oavsett typ, intensitet och dos (frekvens) gav effekt på depressionssymtom. Dock sågs durationen ha betydelse för effekten av fysisk aktivitet på primär depression och interventioner som pågick under längre tid gav i större utsträckning fördelaktiga signifikanta resultat. Slutsats: All fysisk aktivitet, oavsett typ, intensitet och dos (frekvens) gav effekt vid depression. Interventionernas duration hade betydelse för effekten, och interventioner som pågick under längre tid gav i högre grad signifikanta effekter på depression. Dessa resultat kan vara användbara i distriktssköterskans kliniska arbete och ett stöd när den fysiska aktiviteten ska individanpassas vid behandling av depression, exempelvis vid utbildning och förskrivning av fysisk aktivitet på recept (FaR®). / Background: People with mental illness, including depression, are an increasing public health problem that is usually treated with antidepressants and various forms of therapy in primary care. Physical activity can be offered as a treatment for depression and district nurses need knowledge of physical activity and its use as disease prevention and treatment in order to offer personalised, evidence-based care to people with depressive symptoms. Aim: The aim of this literature review was to describe the effect of physical activity on primary depression in adults, as well as to investigate whether the type, intensity, dose (frequency) or duration of physical activity had any impact on the effect. Method: Systematic literature review with narrative synthesis, including experimental, randomized controlled trials (RCT). Main results: Most of the studies’ interventions were performed in instructor-led groups and the results showed significantly reduced rates of depression in the majority of participants who participated in the interventions. All physical activity, regardless of type, intensity and dose (frequency), had an effect on depressive symptoms. However, the duration was seen to have an impact on the effect of physical activity on primary depression and interventions that lasted for a longer period of time gave more beneficial significant results. Coclusion: All physical activity, regardless of type, intensity and dose (frequency) had an effect on depression. The duration of the interventions had an impact on the effect, and interventions that lasted for a longer period of time had a greater effect on depression. These results can be useful in the district nurse’s clinical work when personalizing physical activity in the treatment of depression, for example in the education of patients and when prescribing physical activity on prescription (FaR®).

Diss. (sammanfattning) Stockholm : Karol inst., 2004. / Härtill 5 uppsatser.