No description available.

No description available.

With a rapid technology development it becomes easier for individuals to share their personal data. However, this also increases the processing of personal data and the risks of infringements of data protection. With an increasing globalisation the infringements of data protection frequently takes on cross border dimensions making it harder to determine where actions can be brought to enforce the data subject’s data protection rights. This thesis examines the possible ways of interpreting the rule of jurisdiction found in the General Data Protection Regulation (GDPR). Furthermore this thesis investigates the relationship between the GDPR and the Brussels Recast Regulation regarding international jurisdiction over infringements of data protection. After analysing judgements of the court of justice of the European Union and the scope and aims of the Regulations, the general conclusion in the thesis is that both the GDPR and the Brussels Recast Regulation can be applicable on infringements of data protection, provided that the data subject always has the opportunity to bring an action according to the jurisdictional rule of the GDPR. However, there are a lot of uncertainties that demand for an answer. These uncertainties for instance includes the question if, and in that case how, jurisdictional agreements for data privacy is allowed.

Antag att två parter i två olika EU-stater gör affärer med varandra. En bank med säte i Frankrike ingår ett avtal rörande förvaltning av kapital åt en klient med hemvist i Spanien. Parterna kommer sedermera överens om att eventuella tvister med anknytning till huvudavtalet ska prövas exklusivt av domstol i Luxemburg för det fall klienten väcker talan. Därutöver anges i avtalet att banken ska behålla sin rätt att väcka talan vid varje annan behörig domstol. Parterna har därmed ingått ett prorogationsavtal som ger banken ett ”större urval” av behöriga domstolar. En sådan prorogationsklausul skapar en obalans i parternas avtalsförhållande, eftersom den ena parten åläggs att väcka talan i en EU-medlemsstat, medan motparten i princip kan väcka talan i vilket land som helst. Frågan är i vilken utsträckning sådana s.k. asymmetriska eller ensidiga prorogationsavtal är giltiga inom EU. Denna uppsats avser att undersöka vilka sorters prorogationsavtal som är giltiga enligt Bryssel I-förordningen och den nya Bryssel I-förordningen.

No description available.

<p>Brysselkonventionen, Luganokonventionen och Bryssel-I-förordningen syftar till att skapa ett ömsesidigt erkännande av undertecknande länders domstolar och domar i civila och kommersiella mål, för att därigenom effektivisera domstolsprocesserna, öka rättssäkerheten och förenkla den europeiska processföringen över medlemsstaternas gränser. Således är det idag möjligt för en svensk medborgare att, under vissa omständigheter, starta en process mot en tysk medborgare, i exempelvis Italien.</p><p>Medlemsländernas domstolsförfarande kan dock skilja sig avsevärt från varandra, inte minst när det kommer till tiden det tar för en process att handläggas. Italien och Belgien har utpekats som två länder där handläggningstiden är avsevärt mycket längre än i andra medlemsländer. Den långa handläggningstiden kan tillsammans med reglerna om litispendens missbrukas för att bromsa upp alternativt förhindra att en sanktion meddelas. Problemet har speciellt uppmärksammats på det patenträttsliga området.</p><p>Torpedstrategin, som den kallas, syftar till att förhindra alternativt fördröja patenthavarens möjligheter att föra process mot intrångsmakaren. Det som har möjliggjort detta är dels reglerna i det privaträttsliga domstolssamarbetet, dels avsaknaden av ett europeiskt harmoniseringsarbete på patenträttens område och dels de nationella skillnaderna i domstolarnas handläggningstid.</p><p>Förutom att begränsa möjligheten för patenthavaren att skydda sitt patent, vilket på sikt kan leda till att det ekonomiska värdet av patent i urholkas Europa, kan förekomsten av torpedstrategin leda till ett ineffektivt agerande mellan inblandade parter vid en patenttvist.</p><p>Praxis på både nationell nivå och europanivå har dock utvecklats mot ett restriktivt förtydligande av den extraterritoriella jurisdiktionen. Den belgiska domstolen, som länge har varit ett populärt mål för torpedstrategin, har nyligen i två uppmärksammade fall troligen begränsat möjligheten att genomföra ett lyckat torpedförfarande där. Även EG-domstolen förväntas komma med ett utslag som begränsar torpedstrategins framtidsutsikter.</p><p>Den lösning som länge diskuterats i EU är införandet av ett gemenskapspatent som skall vara ett enda patent med samma rättsverkningar i samtliga medlemsstater. Tanken är att gemenskapspatenten skall vara oberoende nationell rätt och att patenttvister angående såväl giltighet som intrång skall avgöras av en central domstol under GD.</p>

Brysselkonventionen, Luganokonventionen och Bryssel-I-förordningen syftar till att skapa ett ömsesidigt erkännande av undertecknande länders domstolar och domar i civila och kommersiella mål, för att därigenom effektivisera domstolsprocesserna, öka rättssäkerheten och förenkla den europeiska processföringen över medlemsstaternas gränser. Således är det idag möjligt för en svensk medborgare att, under vissa omständigheter, starta en process mot en tysk medborgare, i exempelvis Italien. Medlemsländernas domstolsförfarande kan dock skilja sig avsevärt från varandra, inte minst när det kommer till tiden det tar för en process att handläggas. Italien och Belgien har utpekats som två länder där handläggningstiden är avsevärt mycket längre än i andra medlemsländer. Den långa handläggningstiden kan tillsammans med reglerna om litispendens missbrukas för att bromsa upp alternativt förhindra att en sanktion meddelas. Problemet har speciellt uppmärksammats på det patenträttsliga området. Torpedstrategin, som den kallas, syftar till att förhindra alternativt fördröja patenthavarens möjligheter att föra process mot intrångsmakaren. Det som har möjliggjort detta är dels reglerna i det privaträttsliga domstolssamarbetet, dels avsaknaden av ett europeiskt harmoniseringsarbete på patenträttens område och dels de nationella skillnaderna i domstolarnas handläggningstid. Förutom att begränsa möjligheten för patenthavaren att skydda sitt patent, vilket på sikt kan leda till att det ekonomiska värdet av patent i urholkas Europa, kan förekomsten av torpedstrategin leda till ett ineffektivt agerande mellan inblandade parter vid en patenttvist. Praxis på både nationell nivå och europanivå har dock utvecklats mot ett restriktivt förtydligande av den extraterritoriella jurisdiktionen. Den belgiska domstolen, som länge har varit ett populärt mål för torpedstrategin, har nyligen i två uppmärksammade fall troligen begränsat möjligheten att genomföra ett lyckat torpedförfarande där. Även EG-domstolen förväntas komma med ett utslag som begränsar torpedstrategins framtidsutsikter. Den lösning som länge diskuterats i EU är införandet av ett gemenskapspatent som skall vara ett enda patent med samma rättsverkningar i samtliga medlemsstater. Tanken är att gemenskapspatenten skall vara oberoende nationell rätt och att patenttvister angående såväl giltighet som intrång skall avgöras av en central domstol under GD.

In order for a judgement to be enforceable in another Member State, there is a certain requirement for an "intermediate” court procedure, a so-called exequatur procedure. An exequatur procedure is both expensive and time-consuming. The average cost of the procedure within the EU is 2 200 euro in a case without particular difficulties. In more complex cases, the cost of the procedure can be validated up to 12 700 euro. It can take only a few days but also several months before the exequatur is completed, if one party appeals the process can last to three years. The exequatur is considered to be expensive and time-consuming in relation to the EU free movement of judgments. It can discourage companies and individuals from doing business across the EU borders. Therefore, the Commission presented a proposal for a revised Brussels I Regulation. The proposal means that the exequatur for the recognition and enforcement of judgments is to be abolished, except for judgments in cases of vilification or, indemnity regarding several defendants. The exequatur procedure is replaced with a standard form issued by the original court. These forms are supposed to act as an enforcement order to be submitted to the executive authority of the State. The abolition of the exequatur results in a procedural safeguard that makes it possible for the defendant, in certain exceptional circumstances, to prevent a Court from recognizing or enforcing a judgment in another Member State. The author does not consider these safeguards to be sufficient in order to achieve legal protection for the defendant. The Commission should evaluate the effect of the regulations where the exequatur already has been abolished before removing it from the Brussels I Regulation. / För att en dom ska kunna verkställas i en annan medlemsstat krävs i dagsläget ett särskilt ”mellanliggande” domstolsförfarande, ett s.k. exekvaturförfarande. Exkevaturförfarandet är både dyrt och tidskrävande. Den genomsnittliga kostnaden för förfarandet inom EU är 2 200 euro i ett mål utan särskilda svårigheter. I mer komplicerade mål kan kostnaden för förfarandet uppgå till omkring 12 700 euro. Det tar mellan ett par dagar till flera månader innan ett exekvaturförfarande är avgjort och om den ena parten överklagar beslutet kan processen ta upp till tre år. Exekvaturförfarandet anses p.g.a. kostnaderna det medför och tiden för själva processen vara ett hinder för den fria rörligheten av domar. Det kan avskräcka företag och privatpersoner att göra affärer över gränserna inom EU. Därför har kommissionen lagt fram ett förslag till en reviderad Bryssel I-förordning. Förslaget innebär att exekvaturförfarandet för erkännande och verkställighet av domar avskaffas, med undantag för domar i förtalsmål och skadeståndsmål med kollektiv prövning. Exekvaturförfarandet ersätts med standardformulär som utfärdas av ursprungsdomstolen. Dessa formulär är tänkta att fungera som en exekutionstitel som ges in till den verkställande myndigheten i verkställighetsstaten. Avskaffandet av exekvaturförfarandet åtföljs av rättssäkerhetsgarantier som gör det möjligt för svaranden att under vissa exceptionella situationer undvika att en dom erkänns eller verkställs i en annan medlemsstat. Författaren anser inte att dessa garantier är tillräckliga för att trygga svarandens rättskydd. Kommissionen bör utvärdera hur de förordningar där exekvaturförfarandet redan avskaffats fungerar i praktiken innan förfarandet avskaffas i Bryssel I-förordningen.

Utredning och avgörande genom partikulärdispasch är en sjörättslig konfliktlösningsmetod vid tvister om sjöförsäkringar. Dispaschören har att som första instans befatta sig med tvisten, och grundar sin behörighet på en tvingande forumregel i 17:9 sjölagen. I den här uppsatsen undersöks om förfarandet även måste iakttas vid tillämpningen av Bryssel I bis-förordningen. I NJA 2000 s. 3, ansågs försäkringstagarens rätt enligt art. 11.b Bryssel I bis-förordningen att väcka talan vid sitt hemvistforum, gå före det obligatoriska dispaschförfarandet. Detta eftersom det inte är möjligt att i en dispaschprocess utverka en exekutionstitel. HD:s avgörande har ifrågasatts. Anledning därtill är att Bryssel I bis-förordningen bygger på ”domstols” behörighet, vilket är ett begrepp som enligt vedertagen uppfattning ska tolkas autonomt, och som på goda grunder kan anses omfatta dispaschören. Förordningen reglerar vidare den internationella och, i viss mån, lokala behörigheten, medan möjligheten att fördela mål på olika domstolar allt efter deras sakliga kompetens, ankommer på medlemsstaterna. Art. 11 jämte art. 39 Bryssel I bis-förordningen sätter dock upp hinder mot det obligatoriska dispaschförfarandet. En tolkning av art. 11 Bryssel I bis-förordningen tar sin utgångspunkt i bestämmelsens syfte, det vill säga att bereda försäkringstagaren ett starkare skydd. Jämte en systematisk tolkning, där särskilt art. 39 Bryssel I bis-förordningen måste beaktas, kan den slutsatsen dras, att art. 11 förutsätter en möjlighet att inleda ett rättegångsförfarande för utverkande av en verkställbar dom. Både en försäkringstagare och en försäkringsgivare måste därför kunna väcka talan vid allmän domstol. Samtidigt bör försäkringstagaren ha kvar möjligheten att väcka talan mot försäkringsgivaren hos dispaschören, vilket däremot inte torde vara möjligt för försäkringsgivaren, när den senare väcker talan med stöd av art. 14.1 Bryssel I bis-förordningen. Den ovanstående slutsatsen får även verkningar på möjligheterna till prorogation. Prorogation till dispaschören bör tillåtas, med det föreligger hinder mot att, i enlighet med behörighetsfördelningen, hänskjuta en tvist till dispaschören på grund av bristande saklig behörighet, vid fall av prorogation till allmän underrätt. Det måste således vara möjligt att inleda ett rättegångsförfarande vid allmän underrätt genom prorogation, i mål enligt 17:9 sjölagen. Vidare bör det vara möjligt att inleda ett rättegångsförfarande hos dispaschören genom tyst prorogation. Det torde dock åligga dispaschören att informera försäkringsgivaren om de risker ur verkställighetssynpunkt som är förenade med ett sådant samtycke.

In this thesis I study children's right to be heard in custody cases. The main purpose is to study the legal situation in Sweden from a European and international perspective. The emphasis given to the child’s right to be heard in cross-border custody cases in EU regulations is studied, in particular with regard to the Brussels II bis Regulation and the Charter of Fundamental Rights of the European Union, from the perspective that the child is habitually resident in Sweden. Furthermore, I study the Convention on the Rights of the Child (CRC) and the European Convention on Human Rights, both which are important rights documents in Europe. The CRC is also studied from the perspective that Sweden has incorporated the CRC as a directly applicable Swedish law as of January 1, 2020. I analyze whether Swedish law in practice is in compliance with these regulations. The conclusion is that Swedish law to some extent is, but that certain inconsistencies exist in relation to the requirements set forth in Article 12 of the CRC. In light of the study there appears to be a risk that the primacy of EU law and the principle of mutual trust can put children's rights aside. The legal situation in England, Finland and Norway regarding children's right to be heard in custody cases is studied in order to create a context in which Swedish law can be compared. The aim is to study how well children's right to be heard in custody cases is ensured in Sweden in a European comparison. It appears that the legal situation in Sweden is relatively good but that children’s right to self-determi-nation appears to be more developed in the legislation of Norway and Finland. The thesis shows some areas of improvement in Swedish law. One is the child's right to be heard in cases when the parents are able to agree on custody issues. Another is the child’s right to be heard, contrary to the parents’ wishes and without their consent. Studies show that children's actual right to express their opinion and have it regarded by the court in a custody dispute is not always ensured in practice. The conclusion is that legislative changes, or a more comprehensive consideration of Article 12 of the CRC, could lead to a better implementation in practice of the right of children to express their views and have them regarded in custody disputes.