Inledning: Helhetssynen på rehabiliteringen efter en CI-operation berörs av många olika aspekter som påverkar livskvaliteten. Vid rehabiliteringen efter att ha opererat in ett cochleaimplantat (CI) är det viktigt att inte bara se till patientens direkta hörselbehov, utan ha en bredare helhetssyn och ta hänsyn till andra behov patienten kan ha. Olika delar i rehabiliteringen efter en CI-operation är teknisk -, medicinsk-, pedagogisk-, psykologisk-, psykosocial-, och samhällelig hörselrehabilitering.   Syfte: Syftet med studien är att undersöka på vilket sätt rehabiliteringsmetoder vid CI-operation sker med utgångspunkt i en helhetssyn på rehabilitering inom audiologisk forskning, samt undersöka hur livskvaliteten påverkas efter CI-operation.   Metod: Examensarbetets syfte och frågeställningar har granskats och besvaras genom en systematisk litteraturstudie.   Resultat: Studier med en helhetssyn på rehabiliteringen som innefattar de sex olika delarna inom hörselrehabilitering saknades. Studiens resultat indikerar att livskvaliteten efter en CI-operation blir avsevärt förbättrad, detta utvärderas med olika självskattningsskalor och rehabiliteringsmetoder.   Slutsatser: Få studier visar prov på ett helhetstänkande enligt den teoretiska beskrivningen av vad en helhetssyn på hörselrehabilitering går ut på. Genom att ha ett helhetstänkande i rehabiliteringen för patienter med CI inkluderas alla olika aspekter som behövs för ett aktivt socialt liv och det emotionella välbefinnandet. Det råder inga tvivel om att livskvaliteten efter en CI-operation ökar.

Aus der Einleitung: "Die Ursachen für hochgradige Schwerhörigkeit bzw. Taubheit können unterschiedlich sein. Zum einen liegt eine angeborene Hörstörung bei einem von tausend Neugeborenen vor (Willenborg et al. 2009). Zum anderen kann eine erworbene Taubheit durch verschiedene Erkrankungen, wie z.B. Meningitis, Enzephalitis, Masern oder Tuberkulose hervorgerufen werden. Wenn dann die Nutzung von konventionellen Hörgeräten für ein ausreichendes Hörvermögen nicht mehr in Frage kommt, wird eine elektronische Innenohrprothese verwendet. Dieses sogenannte Cochlea-Implantat (CI) wandelt die akustischen Signale in elektronische Signale um und überträgt diese direkt auf den Hörnerv. Für die Implantation des Cochlea-Implantates muss der Chirurg einen komplizierten und risikobehafteten Eingriff durchführen. Dafür schafft er mit Hilfe verschiedener Fräsköpfe einen Zugang zur Hörschnecke (Cochlea), in der er dann einen Elektrodenträger einführt und genau platziert (siehe Abbildung 2). Entscheidend für eine erfolgreiche Operation sind vor allem das Geschick und die Erfahrung des Chirurgen. Für Ausbildungs- und Übungszwecke ist deshalb ein kontinuierliches Training notwendig."

<p>Syftet med denna studie är att ta reda på några förskolepedagogers olika uppfattningar av vad ett specialpedagogiskt stöd innebär för barn med hörselnedsättning. Studien utgår från en kvalitativ metod i vilken åtta pedagoger har intervjuats angående sina uppfattningar. Urvalet har skett genom att alla pedagoger i studien arbetar på förskolor där det finns barn med hörselnedsättningar. Både på ordinära förskolor där det finns barn hörselnedsättningar som är individintegrerade i en normalhörande barngrupp och på förskolor som är specialorganiserade för enbart barn med hörselnedsättningar. Resultatet har framkommit genom en kvalitativ analys som är inspirerad av fenomenografi och där olika temaområden har synliggjorts. Studiens resultat kopplas och diskuteras både utifrån aktuell forskning och Bronfenbrenners teori. Studiens resultat visar sammanfattningsvis att det behövs en stor mängd av varierande specialpedagogiska stödinsatser på förskolor, för att barn med hörselnedsättningar ska få en gynnsam utveckling. Variationen av uppfattningar angående specialpedagogiskt stöd ger en rikare och vidgad bild av vad det hela handlar om. De viktigaste och mest prioriterade stödinsatserna anses finnas i områdena kommunikationsstöd och psykosocialt stöd. Studien visar att teckenspråk är ett nödvändigt kommunikationsredskap. Närvarande pedagoger är ett viktigt psykosocialt stöd. Även andra delområden av specialpedagogiskt stöd, så som kognitivt stöd, motoriskt stöd, stöd i den fysiska miljöns utformning och stöd på organisations- och samhällsnivån är av stort värde. I resultatet synliggörs också uppfattningar angående stöd som ges ur olika specialpedagogiska perspektiv, bl.a. stöd utifrån individ-, grupp och organisationsperspektivet. Genom en diskussion med koppling till Bronfenbrenners teori synliggörs hur olika delar av specialpedagogiskt stöd samspelar. Mitt resultat visar att pedagogerna har en positiv uppfattning av specialpedagogernas arbete. Trots att studien synliggör en mängd goda exempel framkommer det uppfattningar om att det fortfarande saknas stöd, så som ekonomiska resurser, tillräckligt med pedagoger och kompetens. I studien framkommer det också att det finns en stor brist på forskning och styrdokument med konkreta riktlinjer, vilket också har betydelse för en gynnsam utveckling för barn med hörselnedsättningar.</p>

Syftet med denna studie är att ta reda på några förskolepedagogers olika uppfattningar av vad ett specialpedagogiskt stöd innebär för barn med hörselnedsättning. Studien utgår från en kvalitativ metod i vilken åtta pedagoger har intervjuats angående sina uppfattningar. Urvalet har skett genom att alla pedagoger i studien arbetar på förskolor där det finns barn med hörselnedsättningar. Både på ordinära förskolor där det finns barn hörselnedsättningar som är individintegrerade i en normalhörande barngrupp och på förskolor som är specialorganiserade för enbart barn med hörselnedsättningar. Resultatet har framkommit genom en kvalitativ analys som är inspirerad av fenomenografi och där olika temaområden har synliggjorts. Studiens resultat kopplas och diskuteras både utifrån aktuell forskning och Bronfenbrenners teori. Studiens resultat visar sammanfattningsvis att det behövs en stor mängd av varierande specialpedagogiska stödinsatser på förskolor, för att barn med hörselnedsättningar ska få en gynnsam utveckling. Variationen av uppfattningar angående specialpedagogiskt stöd ger en rikare och vidgad bild av vad det hela handlar om. De viktigaste och mest prioriterade stödinsatserna anses finnas i områdena kommunikationsstöd och psykosocialt stöd. Studien visar att teckenspråk är ett nödvändigt kommunikationsredskap. Närvarande pedagoger är ett viktigt psykosocialt stöd. Även andra delområden av specialpedagogiskt stöd, så som kognitivt stöd, motoriskt stöd, stöd i den fysiska miljöns utformning och stöd på organisations- och samhällsnivån är av stort värde. I resultatet synliggörs också uppfattningar angående stöd som ges ur olika specialpedagogiska perspektiv, bl.a. stöd utifrån individ-, grupp och organisationsperspektivet. Genom en diskussion med koppling till Bronfenbrenners teori synliggörs hur olika delar av specialpedagogiskt stöd samspelar. Mitt resultat visar att pedagogerna har en positiv uppfattning av specialpedagogernas arbete. Trots att studien synliggör en mängd goda exempel framkommer det uppfattningar om att det fortfarande saknas stöd, så som ekonomiska resurser, tillräckligt med pedagoger och kompetens. I studien framkommer det också att det finns en stor brist på forskning och styrdokument med konkreta riktlinjer, vilket också har betydelse för en gynnsam utveckling för barn med hörselnedsättningar.

I Sverige går barn i skolan i ungefär 12 år och det är i skolan de ska ges möjligheten att utveckla sitt språk. I Sverige talas det runt 150 olika språk och ett av dem är svenskt teckenspråk. Svenskt teckenspråk talas av bland annat personer med hörselnedsättning. För att barn som föds med hörselnedsättning på bästa sätt ska kunna tillägna sig kunskaper och ges möjlighet att utveckla sitt språk i skolan bör de undervisas på både talad svenska och svenskt teckenspråk. Många barn som föds idag med hörselnedsättning placeras i kommunala skolor där de får gå integrerat med barn som har normalhörsel och lärare som inte behärskar svenskt teckenspråk. Detta kan leda till att elever med hörselnedsättning hamnar utanför gemenskapen och går miste om viktig kunskap.Denna uppsats syftar till att undersöka lärares erfarenheter av hörselskadade och teckenspråkiga elever som går integrerat i kommunala skolor. Uppsatsen syftar också till att undersöka lärarnas erfarenheter av användandet av svenskt teckenspråk.Uppsatsen utgår från semistrukturerade intervjuer som gjorts under vårterminen -17 med fem yrkesverksamma lärare. Av resultatet från intervjuerna framkommer det att dessa lärare inte har mycket kunskap inom teckenspråket men är öppna för att lära sig och på så sätt kunna möta hörselskadade och teckenspråkiga elever och deras behov på bästa sätt.

Tematiserande intervjuer har genomförts för att undersöka och förstå huruvida vuxendöva personer som har genomgått en CI-operation har iakttagit förändringar i sin identitetsupplevelse när hörseln förbättrats. Studien är kvalitativ och utgår från individens egna upplevelser kring cochlea implantat (CI). Antalet implantat ökar. Studien belyser personliga berättelser och erfarenheter av CI när man återfår hörselförmåga. Dessa berättelser är mycket viktiga eftersom de ger oss kunskap om det stöd dessa personer behöver genom deras rehabilitering, en slags kunskap som fortfarande i stor utsträckning saknas. Resultatet visade att den personliga identiteten är densamma men att det kan vara den sociala identiteten som kan bli problematisk i vissa avseenden då andra tillskriver en roller som inte överensstämmer med sin egen självbild. / Themed interviews have been conducted to explore and understand whether the deaf adult people who have undergone a CI-operation have observed any changes in their identity experiences after their hearing has improved. The qualitative study is based on the individual's own experiences of the cochlear implant (CI). The number of people having a cochlear implant are increasing. The study highlights the personal stories and experiences of the CI bringing back their hearing ability. These stories are very important because they provides us with knowledge about the support these people needs through their rehabilitation, a kind of knowledge that is still largely lacking. The results showed that personal identity is the same but it may be the social identity, which can be problematic in some aspects to write a role that does not confirm to their own self-image.

Aus der Einleitung: "Die Ursachen für hochgradige Schwerhörigkeit bzw. Taubheit können unterschiedlich sein. Zum einen liegt eine angeborene Hörstörung bei einem von tausend Neugeborenen vor (Willenborg et al. 2009). Zum anderen kann eine erworbene Taubheit durch verschiedene Erkrankungen, wie z.B. Meningitis, Enzephalitis, Masern oder Tuberkulose hervorgerufen werden. Wenn dann die Nutzung von konventionellen Hörgeräten für ein ausreichendes Hörvermögen nicht mehr in Frage kommt, wird eine elektronische Innenohrprothese verwendet. Dieses sogenannte Cochlea-Implantat (CI) wandelt die akustischen Signale in elektronische Signale um und überträgt diese direkt auf den Hörnerv. Für die Implantation des Cochlea-Implantates muss der Chirurg einen komplizierten und risikobehafteten Eingriff durchführen. Dafür schafft er mit Hilfe verschiedener Fräsköpfe einen Zugang zur Hörschnecke (Cochlea), in der er dann einen Elektrodenträger einführt und genau platziert (siehe Abbildung 2). Entscheidend für eine erfolgreiche Operation sind vor allem das Geschick und die Erfahrung des Chirurgen. Für Ausbildungs- und Übungszwecke ist deshalb ein kontinuierliches Training notwendig."

Bei der Anpassung eines Cochlea-Implantates (CI) entscheidet der Patient über die Lautstärke, mit der das CI ihm seine akustische Umwelt präsentiert. Mit der Methode der „kategorialen Lautheitsskalierung“ wurden Lautheitsurteile unilateraler CI-Träger ermittelt und ausgewertet. 26 unilateral versorgte CI-Träger beurteilten in 4 Versuchsabschnitten je einen Stimulustyp, der 169 mal mit 13 unterschiedlichen Lautstärken in festem zeitlichem Raster sequenziell dargeboten wurde. Der Sequenzaufbau stellte jeden Pegel jedem anderen möglichen Pegel als Vorgänger voran. Von jedem der Probanden wurden so 676 Lautheitsurteile erhoben und der statistischen Auswertung zugeführt. Probandenindividuell schwankten die Lautheitsurteile in Lage und Streuung. Mehrere Ergebnisse dieser Arbeit sind annähernd identisch mit denen einer Referenzgruppe von 26 Normalhörenden, die in einer Vorgängerarbeit mit dem gleichen Versuchsaufbau getestet worden waren. So wurden schmalbandige Stimuli signifikant leiser beurteilt als breitbandige. Beide Probandenkollektive zeigten eine positive Vorgängerpegelabhängigkeit sowie eine (signifikant stärkere) Vorgängerurteilsabhängigkeit. Sowohl bei den CI-Trägern als auch bei den Normalhörenden ging jede Erhöhung des Pegels um 5 dB mit einer signifikanten Erhöhung des Lautheitsurteils einher (strenge Monotonität). Die Lautheitsempfindungskurve der CI-Träger über alle Probanden und Stimuli verlief kontinuierlich unterhalb der der Normalhörenden. So wurde bei Sprachlautstärke (60–70 dB) gleiche Lautheit in der CI-Gruppe im Vergleich zur Referenzgruppe bei ca. 5 dB höheren Pegeln empfunden. Die unterschiedliche Lautheitsempfindung ist hinreichend durch die binaurale Hörsituation der Normalhörenden im Gegensatz zur monauralen der CI-Gruppe zu erklären. Es muss angenommen werden, dass die getesteten CI-Träger mit mindestens sechs Anpasssitzungen vor der Versuchsteilnahme über ausreichend Erfahrung zur Festlegung ihrer individuellen, idealen Lautstärke für den Alltagsgebrauch verfügten und diese an der Sprachlautstärke orientierten. Es bleibt Gegenstand weiterer Untersuchungen, warum unilaterale CI-Träger trotz der technischen Möglichkeit im Rahmen der Anpasssitzungen keine Kompensation des Lautheitsunterschiedes wünschen. / To investigate the overall level of loudness perception of cochlear implant (CI) users, 26 unilaterally implanted subjects (Med-El C40+ with Tempo+-processor) performed loudness scaling tasks. Four different types of stimuli, two narrow band and two broad band signals (1 kHz pure tone, warble tone, CCITT speech spectrum noise and a speech signal of 1 s duration each) were presented at 13 different SPLs in 5 db steps from 30 dB to 90 dB. The stimuli were presented in free field condition in an anechoic chamber. Each stimulus type was presented 169 times. This main sequence of SPLs was designed such, that each was offered 13 times and each SPL preceded each possible other. An additional initial sequence of SPLs, unrecognized by the subject, preceded the main sequence to allow for possible adaptation. Loudness judgments were made on a 1 to 50 scale, which was subdivided into five main loudness categories. Responses had to be given within a time window of four seconds. Depending on the individual CI user, loudness judgments varied in overall level and variance. In group statistics, judgments were strictly monotonic increasing with SPL, where each step of 5 dB was accompanied by a statistically significant increase in loudness judgment. Broad band stimuli were judged significantly louder than narrow band stimuli. A positive correlation of judgments both with the preceding SPL and the preceding judgment was found. In comparison to a reference group of 26 normal hearing listeners tested in the same setup in a preliminary work, the 26 CI users exhibited surprisingly similar results except for overall loudness level, especially in the lower SPL region. Generally, stimuli were judged significantly quieter than by normal hearing listeners. To produce the same loudness perception as in normal hearing listeners, approximately 5 dB higher SPLs would be necessary. The difference in loudness perception of the two groups can possibly be attributed to binaural loudness summation in normal hearing listeners as opposed to monaural hearing in the CI group. In the course of repeated mapping sessions and by adjusting their clinical processors, CI users have the option to decide about their CI system's loudness level. Assuming that binaural normal hearing establishes the optimal loudness perception, the question remains open, why CI users do not request loudness adjustment.

Das Herbsttreffen Patholinguistik wird seit 2007 jährlich vom Verband für Patholinguistik e.V. (vpl) durchgeführt. Das 7. Herbsttreffen mit dem Schwerpunktthema "Hören – Zuhören – Dazugehören: Sprachtherapie bei Hörstörungen und Cochlea-Implantat" fand am 16.11.2013 in Potsdam statt. Der vorliegende Tagungsband beinhaltet die sechs Vorträge zum Schwerpunktthema aus verschiedenen Perspektiven: der medizinischen, der therapeutischen, der wissenschaftlichen sowie der von Betroffenen. Weiterhin sind die Beiträge der Posterpräsentationen zu Themen der sprachtherapeutischen Forschung und Praxis abgedruckt. / The 'Herbsttreffen Patholinguistik' is an annual conference organized by the Association for Patholinguistics (Verband für Patholinguistik e.V./vpl) since 2007. The seventh edition of this event took place on November 16 2013 in Potsdam and had as its focus topic "Hear – Listen– Participate: Language Therapy for People with Hearing Loss or Cochlear Implants". These proceedings contain the keynote talks covering the medical, therapeutic, and scientific perspectives as well as the view from two users of cochlear implants. The second part comprises the contributions to the poster session from different areas of speech/language therapy research and practice.

Schwerhörigkeiten treten beim Menschen häufig auf und können angeboren oder erworben sein. Man unterscheidet in Schallleitungsschwerhörigkeiten, bei denen Schallaufnahme und Schallleitung in das Innenohr durch Fremdkörper, Infektionen, Verletzungen, Mittelohrbelüftungsprobleme und Fehlbildungen gestört sind und in Schallempfindungsschwerhörigkeiten, bei denen der Sinnesbereich des Innenohres, die Nervenleitung zum Hirnstamm oder die zentrale Verarbeitung im Gehirn betroffen sind. Ursächlich hierfür kommen neben vererbten Faktoren Infektionen, Verletzungen, Lärm, toxische Substanzen, Geburtsprobleme, Stoffwechselstörungen und Tumoren in Betracht. Bestehen Schwerhörigkeiten unbehandelt lange Zeit, kommt es – je nach Ausprägung – bei Kindern zu Störungen der Gehirn-, Sprachund emotionalen Entwicklung, bei allen Betroffenen auch zu Kommunikationsproblemen und zu Schwierigkeiten bei der Teilhabe am Leben in der sozialen Gemeinschaft. Schallleitungsschwerhörigkeiten können medizinisch behandelt und gebessert werden, während bei Schallempfindungsschwerhörigkeiten eine ursächliche medizinische Behandlung zur Zeit nicht möglich ist. In diesen Fällen ist die Versorgung mit Hörsystemen erforderlich. Hierzu zählt man, wiederum in Abhängigkeit vom Ausmaß der Schwerhörigkeit, IdO- und HdO-Hörgeräte, implantierbare Hörgeräte, cochleäre Implantate und Hirnstammimplantate. Bei Schwerhörigkeiten, die durch beruflichen Lärm verursacht sind, ist eine Herausnahme aus dem Lärmberuf Voraussetzung, um eine weitere Verschlechterung zu verhindern. Eine besondere Stellung kommt der einseitigen Schallempfindungsschwerhörigkeit zu, da sie bei Normalhörigkeit des anderen Ohres, seltener auffällt, den Betroffenen aber Probleme im täglichen Leben bereiten kann. Wichtig sind ihre Erkennung und Berücksichtigung, zum Beispiel in der Schule, am Arbeitsplatz und im Straßenverkehr. Dem bleibend hörbehinderten Menschen stehen nach dem Sozialgesetzbuch Hilfen und Vergünstigungen zu, um die durch die Hörbehinderung verursachten Nachteile zum Teil auszugleichen.