Business profits constitute the main part of income derived through international business and these profits are only to be taxed in the home state of the enterprise. However, if the enterprise conducts business in a host state through a PE, the profits attributable to the PE are taxable in the host state. Article 7 of the OECD Model Tax determines the profits attributable to the PE. Nevertheless, Member States have interpreted Article 7 of the OECD Model Tax Convention in various ways. In order to provide consensus the OECD adopted an authorised OECD approach for attributing profits to PEs. The first part of the purpose of this thesis is to study the Swedish approach for attributing profits to dependent agent PEs in relation to the authorised OECD approach. An enterprise from the home state can be considered to have a dependent agent PE in the host state if it conducts business in the host state through a dependent agent located therein. This is provided that the agent has the authority to conclude contracts in the name of the enterprise and exercises this authority regularly. Under the authorised OECD approach for profit attribution to dependent agent PEs it is possible to allocate profits to the PE in excess of the arm’s length remuneration paid to the dependent agent. Thereby, the OECD has adopted the dual taxpayer approach as the authorised OECD approach. According to the author’s opinion the Swedish perspective regarding profit attribution to dependent agent PEs differs from the authorised OECD approach as the dual taxpayer approach so far has not been applied in Sweden. Furthermore, it differs as the attribution of capital to PEs is not allowed according to case law and as far as the recognition of internal dealings is concerned. When the OECD adopted the dual taxpayer approach as the authorised OECD approach another method was available; the single taxpayer approach. In line with this approach no further profits in excess of the arm’s length remuneration to the dependent agent can be attributed to the dependent agent PE. However, the single taxpayer approach was rejected as the authorised OECD approach, which has lead to disagreement within the international tax community. Therefore, the second part of the purpose of this thesis is to study to what extent the authorised OECD approach is sustained. This is done by analysing reactions to the single and dual taxpayer approach among business and academic circles. The author believes that reactions against the dual taxpayer approach mainly arise in situations when an enterprise in the host state gives rise to a dependent agent PE. Therefore, the authorised OECD approach should have recognised that different types of dependent agent PEs might arise and the approach is only sustained to the extent that a person belonging to the foreign enterprise leads to the existence of a dependent agent PE.

Utgångspunkten för denna magisteruppsats är en komparativ studie av internationella riktlinjer för dokumentation av internprissättning. Internprissättning reglerar hur närståendetransaktioner inom internationella koncerner skall värderas. Då de inblandade parterna står i intressegemenskap med varandra kan villkoren bakom transaktionerna skilja sig från vad oberoende parter skulle kommit överens om. Det är därmed svårt att bestämma ett korrekt pris på de besläktade transaktionerna, varför internpriser skall bedömas i enlighet med armlängdsprincipen. För att kunna bevisa att aktuella transaktioner gjorts på armlängds avstånd måste en internationell kon-cern upprätta dokumentation som visar hur priserna bestämts och varför de skall anses vara armlängdsmässiga. Dokumentation är därmed ett försök att bestämma internpriser i överensstämmelse med armlängdsprincipen. Trots att armlängdsprincipen följs av de flesta skattemyndigheter i bedömningen av internpriser, appliceras den på olika sätt. Kravet att möta flertalet olika nationella regelverk skapar ökade kostnader för de internationella företagsgrupperna. De löper dock stor risk att bli utsatta för dubbelbeskattning eller dokumentationsrelaterade sanktioner om de inte uppfyller respektive lands krav. För att underlätta den administrativa bördan samt de kostnader som uppstår har OECD utvecklat rikt-linjer gällande internprissättning, “The OECD Transfer Pricing Guidelines”, där kapitel V reglerar do-kumentation. Riktlinjerna grundar sig på principer om en sund företagsanda (prudent business manage-ment), vilket betyder att skattemyndigheters behov av information skall vägas mot den kostnad och börda det innebär för skattebetalaren att samla in eller upprätta dokumenten. PATA och EU har i respektive handelsområde försökt harmonisera de nationella dokumentationskraven genom att presentera nya internationella föreskrifter inom ramen för OECDs riktlinjer. I en strävan att efterfölja den internationella utvecklingen vad gäller dokumentation av internpriser har Sveriges Regering gett ut en proposition där införande av nationella dokumentationskrav för internprissättning föreslås. Ett grundläggande problem gällande det aktuella området är de olika synsätten på armlängdsprincipens fastställande. Harmonisering av endast dokumentationskrav kan därför inte ensamt lösa problemen med armlängdsmässig internprissättning. Vidare innebär de utvärderade instrumenten en harmonisering på högsta nivå, varför syftet att underlätta skattebetalares börda och kostnader ej heller uppfylls. / In this master thesis a comparative study is made regarding the international guidelines on transfer pricing documentation. International transfer pricing deals with the valuation of intragroup crossborder transactions. As the involved parties share interests to such an extent that the terms and conditions of their transactions could differ to what unrelated parties would agree on, it is complicated to properly price the controlled transactions. The transactions are therefore to be determined in accordance with the arm’s length principle. In order to show the arm’s length nature of controlled cross-border transactions an MNE must provide transfer pricing documentation demonstrating how the prices have been determined and why they are at arm’s length. Documentation is thus an endeavour to determine transfer prices in accordance with the arm’s length principle. Even though the arm’s length principle is used by most tax authorities when regulating transfer prices, the application of the principle differs. This imposes massive compliance costs for MNEs trying to meet the transfer pricing documentation requirements of numerous jurisdictions. However, the MNEs are at great risk of being exposed to double taxation or documentationrelated penalties if they do not meet the above mentioned documentation requirements. In order to ease the burden on MNEs, OECD has developed transfer pricing guidelines wherein Chapter V deals with the problems of transfer pricing documentation. The OECD Transfer Pricing Guidelines on documentation are founded on the principles of prudent business management, which means that the tax authorities´ need for information should be balanced by the cost and burden for the taxpayer of obtaining or creating the documents in question. PATA and the EU have, by presenting new international frameworks, tried to harmonise national documentation requirements for their respective trade areas within the limits of the OECD Transfer Pricing Guidelines. In an attempt to follow the international developments regarding transfer pricing documentation, the Swedish Government has proposed a draft bill for national rules on documentation. A fundamental problem within the area is the different approaches in assessing the arm’s length principle and harmonisation of documentation in itself cannot solve this issue. Moreover, since the evaluated frame-works signify harmonisation on the highest level, the efforts to ease the compliance burden for taxpayers cannot be reached.

Bakgrund: En försäkringstagare kan välja att antingen köpa en försäkring genom direkt kontakt med ett försäkringsföretag eller genom att anlita en försäkringsförmedlare som sköter upphandlingen av de försäkringar som försäkringstagaren önskar. Under det senaste decenniet har försäkringsförmedlarna kommit att utgöra en viktig del av försäkringsmarknaden och de omsätter stora ekonomiska värden i sin verksamhet. Mot denna bakgrund är det av stor betydelse att den lagstiftning som reglerar förmedlarnas verksamhet ger ett tillfredsställande kundskydd. Tidigare fanns endast lagregler beträffande försäkringsmäklare som var tvungna att agera oberoende av försäkringsgivarintressen. Den 1 juli 2005 trädde dock en ny lag i kraft, lagen om försäkringsförmedling (2005:405), som har ett vidare tillämpningsområde än den äldre lagstiftningen om försäkringsmäklare. Den nya lagen omfattar även bland annat sådana förmedlare som ingått avtal med försäkringsföretag att endast förmedla dessa företags försäkringar. Syfte: Syftet med uppsatsen är att utreda om lagen om försäkringsförmedling erbjuder ett tillfredsställande kundskydd. För att undersöka denna fråga kommer en analys att göras av de skillnader som föreligger mellan det kundskydd som följde av lagen om försäkringsmäklare och det kundskydd som följer av den nya lagen om försäkringsförmedling. Förmedlarens roll som mellanman samt olika ersättningsmodeller för förmedlarens arbetsinsats kommer att granskas. Vidare är förmedlarens rådgivningsansvar, informationsplikt och skadeståndsansvar några av de ytterligare omständigheter som kommer att undersökas närmare. Slutsatser: Det går att urskilja vissa helt nya bestämmelser i lagen om försäkringsförmedling som ökar kundens trygghet, exempelvis de nya reglerna angående förmedlarens informationsplikt och dokumentationsskyldighet. Även vissa andra regler som endast förtydligats eller förändrats i mindre grad ger ett förbättrat kundskydd. Tyvärr finns också förändringar i lagen som kan betyda en ökad osäkerhet och utsatthet för kunden, exempelvis förmedlarens möjlighet att alternera mellan olika förmedlingsroller. Att förmedlaren fortfarande kan ersättas genom provision kan också skada kundens förtroende för förmedlaren.

Syftet med denna magisteruppsats har varit att undersöka både teoretiskt och praktiskt om det föreligger något behov i Sverige att lagstifta på området hyra av lös sak i kommersiella avtalsförhållanden. Den rättsdogmatiska metoden har tillämpats och gällande rätt har jämförts med det förslag till gemensam europeisk civillagstiftning som publicerats i början av år 2008. Vidare har olika hyresavtal granskats och djupintervjuer har genomförts med utvalda personer från yrken med relation till hyra av lös sak. Till sist har Hellnerns modell för lagstiftning inom förmögenhetsrätten tillämpats för att avgöra om det föreligger ett behov att lagstifta. Slutsatsen är att inget av ny lagstiftning finns men att alternativa lösningar vore önskvärda. De alternativa lösningar som diskuterats är ett nationellt standardavtal eller upprättandet av en checklista för för att underlätta kontraktsskrivandet för avtalsparterna.

Reglerna för bostadsbeskattning genomgick flera förändringar den 1 januari 2008, vilka kommer att tillämpas vid 2009 års taxering. Före reglernas ikraftträdande förekom intensiva diskussioner kring deras framtida utformning. Debatten som föregick förändringarna fokuserade inte sällan på den statliga fastighetsskatten på bostäder och dess vara eller inte vara. Den huvudsakliga förändringen bestod i att den tidigare gällande statliga fastighetsskatten på bostäder avskaffades till förmån för den nu gällande kommunala fastighetsavgiften. Den statliga fastighetsskatten var baserad på bostadens taxeringsvärde och utgjorde en procent av detta värde avseende privatbostadsfastigheter och 0,4 procent av värdet gällande privatbostadsrätter. I och med förändringen infördes istället en förutbestämd avgift till ett årligt belopp om 6 000 SEK vad avser privatbostadsfastigheter och 1 200 SEK avseende privatbostadsrätter. Innebörden härav är att taxeringsvärdet inte längre utgör beräkningsgrund för avgiftens storlek. Värdet har dock fortfarande kvar en del av sin relevans vad gäller avgiftens storlek, då avgiften maximalt får utgöra 0,75 procent av bostadens taxeringsvärde vad avser privatbostadsfastigheter och högst 0,4 procent avseende privatbostadsrätter. Införandet av den kommunala fastighetsavgiften innebär dessutom att de medel som avgiften inbringar numera skall tillfalla landets kommuner. Som ett led i finansieringen av det statliga skattebortfall, som införandet av den kommunala fastighetsavgiften således innebar, ändrades uppskovsreglerna vid avyttring av bostad. Ändringarna innebar dels att en beloppsgräns avseende uppskovsbeloppets maximala storlek infördes, dels att uppskovsbeloppet kom att räntebeläggas genom att en årlig schablonintäkt på 1,67 procent av uppskovsbeloppet skall tas upp i inkomstslaget kapital vid varje deklarationstillfälle. Vidare ändrades uppskovsreglerna för benefika överlåtelser och dessutom förändrades beräkningssättet för uppskovsbeloppets maximala storlek vid förvärv av billigare ersättningsbostad. Som ett ytterligare led i ovan nämnda finansiering höjdes kapitalvinstbeskattningen vid avyttring av bostad från 20 procent till 22 procent. De nya reglerna kommer som tidigare har angivits att tillämpas första gången vid 2009 års taxering, vilket medför att det finns ett behov av att utreda hur de nya beskattningsreglerna kan tänkas påverka den skattskyldige. Syftet med uppsatsen är att utreda och analysera de nya reglernas påverkan på den skattskyldige, utifrån en jämförelse med de tidigare gällande reglerna, vilket skall ske med utgångspunkt i skatterättsliga principer och i de krav som skall ställas på en god skattelagstiftning. Vår slutsats är att införandet av den kommunala fastighetsavgiften kan anses mer förenlig med neutralitetsprincipen i den aspekten att en förutbestämd avgift inte påverkar den skattskyldiges handlingsalternativ i lika stor utsträckning som den statliga fastighetsskatten, baserad på skenande taxeringsvärden, gjorde. Vi anser dock inte att avgiften är mer förenlig med skatteförmågeprincipen då den fortfarande tar sikte på objektet och inte på subjektet, vilket är en förutsättning för att en förenlighet med denna princip skall anses föreligga. Inte heller anser vi att avgiften är mer förenlig med intresseprincipen, då en direkt motprestation fortfarande inte erhålles vid erläggande av avgiften. Vi anser dessutom att avgiften är mindre förenlig med likhetsprincipen eftersom den nu införda begränsningsregeln inte kan sägas behandla lika fall lika, då enbart pensionärer över 65 år och skattskyldiga i behov av aktivitets- och sjukersättning får ta del av denna möjlighet till skattereduktion. Vår slutsats är vidare att de nya uppskovsreglerna i betydligt större utsträckning står i konflikt med såväl neutralitetsprincipen som legalitetsprincipen. De nya reglerna påverkar i allra högsta grad den skattskyldiges handlingsalternativ och kan leda till inlåsningseffekter på bostadsmarknaden. Inte heller kan den nu införda räntebeläggningen anses förenlig med legalitetsprincipen och dess innebörd om att skatt inte får uttagas utan stöd i lag, vilket föranleder att räntebeläggningen kan anses stå i strid med retroaktivitetsförbudet. Den höjda kapitalvinstbeskattningen anser vi dock förenlig med legalitetsprincipen, då någon retroaktiv beskattning inte kan sägas föreligga eftersom den skattskyldige endast erhåller uppskov med kapitalvinsten och således inte med en på förhand fastställd skatt. Vårt förslag till reglernas framtida utformning är att låta den kommunala fastighetsavgiften istället baseras på bostadens anskaffningsvärde, där beskattning skall ske utifrån fastslagna intervaller och belopp baserade på just anskaffningsvärdet. Vi föreslår vidare att en successiv beskattning införs vid avyttring av bostad, vilket innebär ett avskaffande av det nu gällande uppskovssystemet.

The Swedish tax on income for persons who are unlimited liable to tax is based on his domicile and double taxation treaties between Sweden and other countries are based on his residence. In order to determine a person’s tax liability, the dwelling or home is of vital importance to determine where a person has his domicile and residence. For a person who has moved from Sweden, to be unlimited tax liable here, there must be an essential link. This link can be through previous residence in Sweden, the person is not a permanent residence in a foreign country, in possession of housing for year-around-use or in possession of house property. Sweden has concluded double tax agreements with other countries for the reason to prevent double taxation on the same income. When a taxpayer may be regarded as a resident in two states, the situation must be resolved to avoid that double taxation will arise. This is resolved according to the OECD model convention. The person shall be deemed to be a resident in that state where he has “a permanent home available to him”. The person is considered domiciled in Sweden if he doesn’t show a lack of such essential link, to the Swedish tax authority (Skatteverket). To determine whether the dwelling is to be considered as an essential link or not, many different factors is taken into account such as type of dwelling, use of dwelling, economic value, location, etc. Case law can give guidance on how a situation shall be resolved. A possession of a previous permanent residence appears in the most cases to be regarded as a strong connection to Sweden for the person to be unlimited liable to tax. However, a year-around furnished house, which is not intended to be permanent, is not to be regarded as such a strong link. Neither a house intended for holiday use is to be considered to give any essential link.

This thesis provides a comparison of the old Planning and Building act (PBA) from 1987 with the new PBA, which entered into force in May 2011. The essay consists of a descriptive part that presents the regulation of both laws. The new PBA consists of several differences compared to previous regulation. This thesis will, however, primarily be centred around the regulation regarding building permit appeals and the possibility of building permit, to gain legal force. In the old PBL, there were no regulations that result in a building permit decision could be made effective. Instead, a building permit could, long after the decision had been made, be over-challenged. This could, in extreme cases, lead to the new building had to be demolished and the rules on appeals of building permits was therefore not safe. To eliminate the problem of appealing far after the decision was made the new PBA introduced rules which made it possible for building permits to gain legal force. The Act aims is to simplify and make the planning application process more effective. By introducing a ruling which means that a building permits can gain legal force, the aims was regarded as fulfilled. The question that arise is whether the new rules are complete and what the consequences of the new rulings are. As mentioned above the rules, which make it possible for a decision to gain legal force, is to simplify and make the building permit process more effective but also to protect the building permit decisions to be appealed afterwards. To simplify and make the rules more effective is something positive. However, there are also some disadvantages. The municipality's costs will be higher by the increased demands on information to interested parties. The legislators believed that there was a need for a rule that allowed a building permit decision to be gain legal force. However, this rule is not considered to be complete. It may still be situations where an appeal against a planning permission decision can be handed in after a long time. This can occur when the local authority (through building committee) make an incorrect judgement, which means that the notification is not done to the people who really have a right to be heard.

 I takt med avregleringen och privatiseringen av traditionellt statliga och kommunala verksamheter konkurrerar privata och offentliga aktörer i allt större utsträckning med varandra. Regeringen uppmärksammade detta växande problem och för att råda bot på detta infördes nya regler i konkurrenslagstiftningen som trädde i kraft den 1 januari 2010. Reglerna kretsar kring konfliktlösningsregeln vilken ger allmän domstol möjlighet att förbjuda en offentlig aktör att bedriva en viss verksamhet eller tillämpa ett förfarande som kan ha en konkurrenssnedvridande effekt på marknaden. Verksamheter och förfaranden som är försvarliga utifrån allmän synpunkt eller förenliga med lag kan inte förbjudas med konfliktlösningsregeln. Författaren har utrett vilken typ av verksamheter och förfaranden som fångas av konfliktlösningsregeln och vilka problem som kan uppstå vid en tillämpning av konfliktlösningsregeln. Författaren har under uppsatsens gång kommit fram till att konfliktlösningsregeln fångar alla säljverksamheter och förfaranden som innebär att den offentlige aktörens säljverksamhet eller förfarande utgör en begränsning av konkurrensen. Förfaranden och säljverksamheter som faller utanför den kommunala kompetensen kan alltså inte förbjudas med konfliktlösningsregeln så länge som de inte begränsar konkurrensen och minskar säljtrycket på marknaden. Konfliktlösningsregeln fångar situationer där en offentlig aktörs prissättning i säljverksamhet understiger marknadsvärdet på en konkurrensutsatt marknad. Det konkurrensbegränsningskriterium som uppställs för att konfliktlösningsregeln skall bli tillämplig gör att konfliktlösningsregeln kan utjämna konkurrensen mellan privata och statliga aktörer. Konfliktlösningsregelns tillämpning i förhållande till verksamheter som ligger inom den kommunala kompetensen innebär inte något problem då verksamheter inom den kommunala kompetensen torde vara försvarliga utifrån allmän synpunkt om de ökar konkurrenstrycket. Om den kommunala verksamheten inte ligger inom den kommunala kompetensen torde den heller inte vara försvarlig utifrån allmän synpunkt men kan då ändå inte förbjudas enligt konfliktlösningsregeln såvida den inte utgör en konkurrensbegränsning.

No description available.

<p>Double taxation treaties play a vital part in the international relations between states</p><p>regarding taxation matters. Since double taxation can occur as soon as a person has</p><p>income in more than one state, it is very important that there can be effective remedies</p><p>to the problems that can occur in these situations. Double taxation treaties are</p><p>necessary in most situations created by international trade and they are even more</p><p>important in such a free flowing economic co-operation such as the EU, where the</p><p>trade between the Member States is not only free but also very frequent.</p><p>Most double taxation treaties are based on the Model Treaty created by the OECD.</p><p>Even states not members of the organization use it as a model for their treaties. This</p><p>means that treaties between Member States of the EC are often rather similar, but</p><p>many times have been drafted without consideration taken to EC law. This can create</p><p>problems since the European Court of Justice (ECJ) has stated in its case law that</p><p>even though the Member States are solely competent when it comes to direct taxation,</p><p>that competence must be used in accordance with EC law. Since double taxation</p><p>treaties are directed at flows of income and capital between states, it is most</p><p>probable that they can run afoul of EC law.</p><p>After some judgments of the ECJ the situation is clearer now, but there are still some</p><p>possible future problems. Examples of such problems are trailing taxes, limitations of</p><p>benefits and the most favoured nation (MFN) principle. The latter has been before</p><p>the Court, but there are many questions surrounding the MFN principle that has not</p><p>been answered satisfactorily. Even if more cases are brought before the Court and it</p><p>gives more guidance on how the Member States shall conclude treaties with each</p><p>other, it is still preferable with proper EC legislation on the subject. It must also be</p><p>mentioned that the ECJ has shown reluctance to disrupting the tax treaty networks in</p><p>place and has been reluctant to dismiss rules based on the OECD Model Treaty.</p><p>Several different solutions to these problems have been put forward, ranging from</p><p>doing almost nothing and just letting the development in the case law have its way to</p><p>a complete regulation of these issues through legislation by the EC. The two most interesting</p><p>solutions presented are a Multilateral EU Tax Treaty or an EU Model Tax</p><p>Treaty. Both of these two different methods would mean that the problems would</p><p>have a proper solution in that it would implement common rules that would be applicable</p><p>over the whole of the EU.</p>